Bild: stock.xchng
Kulturpolitikens återkomst som het stridsfråga är anmärkningsvärd. För tre år sedan var den ännu stendöd. Nu vill alla vara med.
När Socialdemokraterna hade kongress hissades den som symbolfråga. Högern driver samtidigt kultur som hävstång för djupare samhällsförändring och Kulturutredningen väckte förhoppningar som aldrig infriades. Men den viktigaste orsaken till att kulturpolitiken tränger sig på är att hela systemet närmar sig sammanbrott.
I Sverige amatöriseras kultursektorn. Alla ersättningar – utom för de extremt framgångsrika – sjunker. Professionellt arbete blir omöjligt, i varje fall om det ska kombineras med dräglig ekonomi, familj och enstaka lediga helger. Från författare och kulturjournalister kommer nu regelbundna och allvarliga larm om förnedrande arbetsvillkor, senast Anna Hallberg i DN.
Den här veckan granskar SR:s Kulturnytt regeringens handlingsförlamning. De har visat hur de generella försämringarna av a-kassa och trygghetssystem slagit lika hårt mot kulturarbetare som mot hela löntagarkollektivet. Den så kallade arbetslinjen påskyndar amatöriseringen. Erkända konstnärer tvingas till arbete i snabbköpskassor. En utveckling Lena Adelsohn Liljeroth (M) tycker är oproblematisk.
De kulturpolitiska stödsystem, som länge fungerat väl, är nu så urholkade att de förvandlas från reell ekonomisk trygghet till symbolisk uppmuntran. Samma sak sker med arvoden. Bonniers försöker i nya kontrakt pressa författare till mycket lägre ersättning för digitala böcker än tryckta. Argumentet är att marknaden ännu är osäker för den nya produkten och lönearbetarna därför måste dela risk med arbetsgivarna. Det är som att Volvo skulle kräva halverad månadslön inför övergång från bensin- till eldrift. För landets anställda börjar nu ny avtalsrörelse. För kulturjournalister är den betydelselös. Deras redaktörer kommer att få högre lön – skribenternas ersättningar har däremot inte höjts en krona, i många fall sänkts, de senaste tio åren.
Kultursektorn har utvecklats till experimentverkstad för en rättslös arbetsmarknad. Kulturpolitikens brännpunkt har därför blivit fördelning av överskott, pengar och rättigheter. Det är mycket enkelt. Men det får kulturpolitiker att skruva sig. Att Socialdemokraterna toppar sina försök att svara upp mot den våg av berättigat missnöje som nu sveper fram bland kulturarbetare med gratis inträde på museer är mer än tafatt.
I Frankrike visar Sarkozy och den borgerliga regeringen en helt annan offensiv handlingskraft i nya kulturpolitiska förslag. Några av dem, som fasta bokpriser, framstår som olämpliga. Men i Paris finns åtminstone en förståelse att kulturens framtid som professionell sektor med höga krav på kvalificerat arbete kräver mer pengar och större rättigheter för de som faktiskt gör själva jobbet. När når budskapet in i svenska departement?
Den kommer att nå in i ett svenskt departement kort efter någon har en bra idé om vad departementet skall hitta på. Låt mig gissa: Per Wirtén har många idéer om hur problemet skall lösas, men glömde skriva ner dom, eller nej förresten. Troligare är att Per Wirtén föreslår att staten skall ta ansvaret och betala mer för kultur. Kanske glömmer han då att det satsas mer (om än inte mycket mer) på kulturen nu än innan senaste valet.
När vi ökar mängden teaterskolor, sång och dansutbildningar och mediautbildade tiofalt kommer det att bli ett låglöneyrke. Det är trist om man är i mediabranschen som Per Wirtén är, men annars inte. Jag noterat inte den avprofessionalisering och amatörisering som det talas om.
Därmed inte sagt att det inte finns usla arbetsvillkoren inom kulturen. De som är i denna sektor har dock valt det själva, och det är svårt att skydda folk från sina egna val. Alternativet till att acceptera att folk sitter i snabbköpet som vill hålla på med kultur är mindre pengar till sjukvård och mer till statlig teater. En mindre smaklig lösning för mig.
Att staten inte villkorslöst betalar kulturlön till ett antal utvalda konstnärer/ artister, tycker jag är bra. De flesta, som håller på med konst/ musik/ teater/ författande, har idag huvudsakligen andra inkomstkällor för sin försörjning. Jag vil inte ha en statligt utvald kulturelit, som tryggt kan applådera varandras verk. Och att även konstnärer/artister har erfarenhet av att köra buss/ jobba inom vården eller jobba i snabbköpskassan, är väl inte fel?
När så många ungdomar vill arbeta inom kultursektorn i vid bemärkelse som i dag, får vi ett överflöd i utbudet av kulturarbetare, men inte motsvarande efterfrågan på kulturutövning. Detta pressar givetvis ned lönerna enligt enkel ekonomisk matematik. Trots detta konsumeras det lika mycket kultur i detta land som det produceras fotboll och idrott.
Det finns ett systemfel i klagandet på den ”dåliga” kulturpolitiken när det i verkligheten är så att konstnärer, författare och skådespelare är bättre och fler än någonsin tidigare. Den tekniska skickligheten är stor och våra sångerskor och sångare tävlar med framgång på de internationella scenerna.
Kulturen lever och frodas i Sverige. Den behöver strid och kamp. Det är kulturens livsluft. Kampen om utrymmet i människors medvetande.
Ingen kan väl tvingas till att stå i en snabbköpskassa? Men är man inte så bra som konstnär att man kan försörja sig på detta arbete så behöver man kanske göra något annat.
Vilka andra yrken skall människor kunna välja att arbeta i utan att vara tillräckligt bra? Brandman, flygplanskonstruktör eller vad?
hellre jobba som snabbköpskassör än att vara beroende av staten … bidrag , leif pagrodsky …. hellre fri ….. fri fri från ointressant pk konst .. att göra vad jag vill ..utan att ett politiskt tillsatt ”konstråd” ska avgöra om ”min konst” håller sej ”inom godkända ramar”
Det mesta i tillvaron är förutsägbart. Som att (s) vill ha ett församhälleligat kulturliv med statliga kulturpolitruker som ska dela ut pengar till sina klienter bland kulturinstitutionerna. Så fås ett kulturliv att sakta förtvina. Att i sann vänsteranda se den som ett fördelnings- och distributionsproblem.
Kultur är något annat: vilja att uttrycka något som går utöver maten på bordet och betald hyra i slutet av månaden. Det har absolut ingenting med politik att göra. Tvärtom är det det som är kulturens styrka och betydelse. Den får oss att lyfta som människor. Kanske kan kulturen t.o.m. bli ett hot mot det politiska etablissemanget med sina statliga kulturbyråkrater. Håll politikerna borta från kulturen. Och från kyrkan.
De offentliga resurserna till kulturpolitiken har under decennier urholkats. De har inte blivit uppräknade utifrån pris- och löneutvecklingen.
Det beror på att det finns en brist på kunskap om och ibland rent av ett förakt för den skapande delen av människan och de estetiska uttryckmedlen. Det speglas inte bara i makthavarns oförmåga och ointresse när det gäller de konstnärliga utövarnas livsvillkor, utan också i nedvärderingen av estetiska ämnen i skolan. Det talas ofta om kulturens betydelse men i praktiken vill de som har makten inte betala vad det kostar att ha ett rikt, fritt och oberoende kulturliv.
Samhället och politiken tar bäst ansvaret för den konstnärliga kvaliteten genom att garantera förutsättningarna för en konst fri från otillbörlig påverkan, såväl från staten som från marknadskrafterna.
att påstå att mer pengar till kulturen betyder mindre till sjukvården! Vi är en välbärgad nation med massor av sparade pengar p.g.a. sänkta skatter företrädesvis för de mest besuttna. Dessa pengar kunde bl.a. använts i kultursektorn.
Bygg gärna ateljéer för konstnärer i vanliga bostadsområden så att professionalism kan befrukta amatörism med kursverksamhet. Bygg gärna kommunala gallerier i bostadsområden som även kan användas till mindre konsertverksamhet, revy eller teater.
Visserligen är Reinfeldts största kulturella begivenhet melodifestivalen, men majoriteten av oss svenskar uppskattar faktiskt en daglig dos av mer varierat kulturutbud.
B. skrev att det var osmakligt av mig att välja just exemplet sjukvård och ställa detta mot kultur. Varför? Oavsett vilken skattenivå vi har måste vi sedan välja om vi vill satsa på sjukvård eller kultur.
Min bedömning är att få svenskar lider brist på kultur. Snarare så verkar kulturutbudet och variationen större än någonsin. Att satsa ytterligare statliga pengar på detta tycker jag är felaktigt. Lyxkonsumtion helt enkelt.
Orsaken till att politiska partier talar om satsningar på kultur, och att Dagens Arena tar upp ämnet är att kulturarbetarna är en viktig lobbygrupp tätt lierade med de viktiga mediaarbetarna. Genom att stödja kulturen hoppas man alltså på mediafördelar.
Detta är osmakligast.
Finns för tillfället viktigare samhällsfunktioner som vi borde värna om ,även om kulturdelen också är viktig. Men i dessa tider när skattesänknigar genrellt anses viktigare än något annat, skapas konfrontationer mellen alla de som på något sätt är beroende av skattepengar så istället för att angripa de egentliga rövarna angriper vi varandara.
/Peter
Människor som är skapande
kan upplevas som skrämmande
De utmanar, ifrågasätter,
ställer sig bredvid, kan mer
Varenda unge pluggar media, estet
och vill bli något kreativt
Lika gärna arbetslös programledare
som undersköterska eller städare
Det skrivs och läses mer än förr
via sociala media, FB, Twitter
varenda en kan bli hobbyjournalist,
bloggare och sin egen publicist
Det blir tufft för dem som ha betalt
för det de skrivit eller skapat
När andra gör det gratis,
bara för det är så roligt
Den etablerade vissångaren
på turné fixar årslönen
de veckorna, medan kompartisterna
lär hänga på arbetsförmedlingarna
Publiken betalar för vad de känner till
medan någon som kan och vill
står nån utanför på gatan
och spelar för några mynt i tunnelbanan
Amatörismen breder ut sig sägs det
men mycket av det som blir refuserat
av bokförlagen håller toppkvalitet
det är många som kan skriva perfekt
Det är tufft för dem som skapar för brödet
och behöverna pengarna, mat på bordet
När så många skapar för rena nöjet
för att det är så vansinnigt roligt
Kulturpolitik handlar om konsten,
institutionerna, kulturarven
om det etablerade och bredden
men också om arbetsmarknadspolitiken