Ibland är det lätt att byta perspektiv. Som när man sätter sig på en cykel och genast märker hur slarviga gångtrafikanter kan vara. Däremot verkar det inte vara lika enkelt för en regering att till exempel sätta sig in i vad det innebär att vara långtidsarbetslös eller långtidssjukskriven och försöka hitta ett jobb.
I vintras utförsäkrades tiotusentals långtidssjukrivna ut från sjukförsäkringen. Två tredjedelar av dem var kvinnor. Regeringen hänvisade dem till Arbetsförmedlingen och trots kritik från handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har inte mycket gjorts. Vi vet inte hur många av dem som fått jobb eller hur många av dem som faktiskt är friska nog att kunna gå till ett arbete.
”Det blir fortsatt kärvt för dem som är arbetslösa att hitta jobb”, hälsar nu finansminister Anders Borg från Visby. Arbetslinjen till trots har alliansregeringen inte presenterat hur de tänker ta itu med långtidsarbetslösheten. De hoppas att en konjunkturuppgång ska öka sysselsättningen, och visst låter det enkelt? Men det är inte en politik som tar ansvar.
TCO har undersökt arbetsgivarnas attityder till olika grupper på arbetsmarknaden. Så gott som hälften av de tillfrågade arbetsgivarna sade sig vara ganska eller mycket negativa till långtidsarbetslösa. Bara sju av hundra arbetsgivare var positiva till att anställa en sjukskriven. Och som TCO påpekar i sin rapport Jakten på superarbetskraften ”är mönstret stabilt”.
Rapporten slår fast att det inte räcker att uppmana människor att intensifiera sitt jobbsökande – tvärtom kan det öka stigmatiseringen av den arbetslöse. Att ständigt få nej tär på självkänslan. Istället behövs aktiva åtgärder. Att bara öka efterfrågan på arbetskraft duger inte, utan här krävs också rehabilitering och utbildning. Efter varje ekonomisk kris ökar utbildningskraven på arbetsmarknaden.
Det är inte lätt att byta perspektiv. Men där perspektiven saknas finns fakta. Dem borde regeringen ta hänsyn till. Arbetslöshet, särskilt när man har varit i den länge, är nästintill omöjlig att ta sig ur på egen hand. Idag sorteras människor ut på arbetsmarknaden. Ålder, hälsa, utbildning och hur länge man har varit arbetslös är avgörande. Alliansen har gjort arbetslöshet, och likaså ohälsa, till individuella frågor. Strukturer låtsas man inte om. Denna piskans politik är ohållbar.
Devrin Mavi anser att det är svårt att byta perspektiv. I min familj har vi perspektiven att vara anställd och att driva ett par små företag i nästan 30 år.
Jag förstår Devrins beskrivning av hur det ser ut för den långtidsarbetslöse. Men förstår Devrin hur en liten företagare ser på att anställa en långtidsarbetslös? Med de risker som en sådan anställning innebär?
Mängden av lagar och andra regler som en företagare skall hantera i kombination med höga minimilöner och höga löneskatter har medfört att arbetsgivare numera är en bristvara. De som förlorar på detta är de som nu är arbetslösa och som inte kan eller vill vara företagare själva och som inte heller förmår att skapa ett värde som anställd som överstiger sina lönekostnader.
Förmår Devrin att sätta sig in i en företagares perspektiv?
Ja arbetslivet har blivit hårdare. Men det är inget som alliansregeringen hittat på bara för att djävlas med folk. Det började redan under Perssonregeringen: den internationella konkurrensen har skruvats upp. Och det är dyrt att anställa. Allt färre ska producera allt mer. Produktivteten har höjts enormt. Organisationerna slimmas. Den som har det minsta handikapp -ålder, sjukdom, dålig komptens – sorteras ut. Underbemanning är snarare regel än undantag. Förr fanns det personal på bildäcken på färjorna som makade ihop bilarna så att fler bilar kunde få plats. T.ex. på färjorna mellan Vaxholm och Värmdö. De personerna är nu bortrationaliserade.
Faktum är att var femte svensk inte behövs i arbetslivet. Inte som det nu ser ut. Jobben räcker inte till alla. Det handlar om produktivkrafter och kraven på sänkta kostnader för all verksamhet. Det har absolut ingenting med politik att göra. Politikerna vill – i varje fall inte just nu – göra det billigare att anställa. Eller sänka lönerna. (s) vill det absolut inte. Kom inte och hyckla Devrim Mavi.
Sverige är ett litet exportberoende land. Således efterfrågan från utlandet är den i särklass viktigaste faktorn som kan skapa jobb i landet. Ingen politiker kan påverka den faktorn. Jag kan inte tänka mig att Devrim Mavi och många andra krönikörer och oppostionspolitiker inte förstår och vet detta. Och då återstår bara en väg att skattefinansiera större delen av de arbetslösa genom att skapa jobb i den offentliga sektorn.
Offentliga jobb ökar skattetrycket. När skattetrycket ökar försämras landets konkurrenskraftig och det blir mindre jobb i den privata exportberoende sektorn.
Men alla prognosmakare hävdar att det i framtiden kommer att bli brist på arbetskraft. Är denna prognos lika dålig som de prognoser som för tio år sedan hävdade att när fyrtiotalisterna går i pension då minsann kommer det att råda brist på arbetskraft eller ivarje fall kommer arbetslösheten att minimeras? En population befolkning ex landets nio millioner kommer alltid att innehålla mellan 0-10 procent som av en eller annan orsak är dåligt förberedda för arbetsmarknaden eller inte alls kan delta. Av dessa finns det förstås människor som ger sig den på att kämpa och skaffar sig en utkomst trots dåliga odds.
Att prata om piskans politik är bara löjligt det är klart att sjuka skall få vara sjuka och arbetslösa skall få den hjälp som är möjlig.
Eftersom det offentliga har bredare intressen än privatägda organisationer så är det naturligt att vi löser problemet offentligt finansierat. Privatägda organisationer ser ju inte till samhällets bästa utan först och främst för att skapa vinst för ägarna. Som en god bieffekt får samhället nytta av den privata verksamheten men det kommer ju som en kul bonus och är ju aldrig verksamhetens huvudsyfte. Samhället och det offentliga kan ju räkna in den anställdes välbefinnande + det nyttiga arbete den anställde gör. Samhället har ju alternativkostnaden för att hålla den anställde vid liv så länge den inte kan konkurrera sig in i den öppna arbetsmarknaden.
Om detta gör att vi måste höja skatten lite så lär det inte vara så farligt. Att dom som har det sämst får det lite lite bättre tycker säkert de allra flesta är värt en slant. Skattehöjningen behöver ju bara finansiera skillnaden mellan lön och bidrag och dessutom får vi nån form av arbete utfört. Det finns ju hur mycket som helst att göra inom olika former av vård.
Detta kommer aldrig alliansen att acceptera utan dom fortsätter leta lösningar i en teoretisk perfekt marknadsekonomi.
Vad återstår då för Sveriges ledande politiker att göra för de arbetslösa som inte uppfyller arbetsgivarnas högt ställda krav. Vad ska landet göra för alla halta, lytta, de som är för unga, de som är för gamla, för lågt utbildade, för högt utbildade, de med långa och många luckor i CV:t, de med fel namn, de som varit och är sjuka? Vad finns att göra då? Ska individerna fortsätta att skyfflas mellan olika arbetsmarknadsprogram, sorteras in i olika fållor, träffa coacher, söka 50 jobb i veckan, skriva CV:s i det oändliga? Allt medan självkänslan dalar till nivå under korkmattan hemma i den tysta bostaden.
Ättestupan? Medborgarlön/arbetsbefriade? Tvångslagstiftning?
Eller ska samhället lugnt acceptera en viss procents arbetslöshet, som vissa nationalekonomiska orakler hävdar.
Mycket att fundera på för de som ska ha makten efter höstens val. Eller behöver man fundera så mycket? Kanske lika bra att fortsätta i gamla invanda spår?
Man undrar om Lasse W och säffle är på riktigt, värre nonsens än vad t.ex. Lasse W producerar dagligen på dagens Arena är sanslöst.
”Faktum är att var femte svensk inte behövs i arbetslivet. Inte som det nu ser ut. Jobben räcker inte till alla.”
”Sverige är ett litet exportberoende land. Således efterfrågan från utlandet är den i särklass viktigaste faktorn som kan skapa jobb i landet. Ingen politiker kan påverka den faktorn.”
Kvalificerat nonsens, det finns få länder som har det så förspänt om man skulle vilja för en politik för verklig full sysselsättning genom att föra en expansiv ekonomisk politik som skapar arbete på i den inhemska ekonomin, men tyvärr är det inget av blocken som är villiga att göra det för bägge sitter fast i samma snedvridarna verklighetsfrämmande bild av vår ekonomi som nämnda timbroproselyter.
Vi har förutsättningar för en full sysselsättningspolitik som de flesta i Europa bara skulle kunna drömma om. Men inget politiskt parti verkar vilja utnyttja dessa goda förutsättningar. I stället är alla likt ”die hard” zombies inriktade på att till vilket pros som helst bedriva ”beggar they neighbor” politik oavsett hur stort utanförskapet blir.
”Alliansen har gjort arbetslöshet, och likaså ohälsa, till individuella frågor. Strukturer låtsas man inte om.”
Och Arena politruken berör överhuvudtaget inte grundproblemet i det som skapat det stora utanförskapet och att det enda som kan göra något åt det är en reversering av den politiken. Det är inget av blocken som överhuvudtaget tar tag i strukturen. Visst är det sant att Alliansen än mer accentuerat att det skulle vara individens ansvar att det medvetet förts en ekonomisk politik som skapar arbetslöshet och utanförskap här i landet under flera decennier. Problemet är att inget av blocken vill avvika från den struktur som skapar dessa problem.
”Istället behövs aktiva åtgärder. Att bara öka efterfrågan på arbetskraft duger inte, utan här krävs också rehabilitering och utbildning. Efter varje ekonomisk kris ökar utbildningskraven på arbetsmarknaden.”
Att öka efterfrågan p arbetskraft är den enskilt viktigaste åtgärden, det finns inget viktigare om man vill åtgärda detta problem, det är grundbulten i problemet.
Vad har Du själv att ”komma med” mycket snack och lite verkstad.
Gud vad jag är trött på pratmakare som enbart pratar och inte har något vettigt att komma med.
Det är alltid ”någon annan” som skall göra det.
Skärp Dig!!!
Hej Kalle PD! Jag är intresserad av att höra Dina förslag till strukturella reformer som politikerna skall genomföra för att nå full sysselsättning i landet.
Kan det vara så att Du sitter inne med lösningen och ingen politiker har en susning om hur de åtgärderna kan se ut.
Jag vänta med spänning.
Vänligen
Säfflefödd
jag tyckte det framgick vad jag efterlyste, en mer expansiv ekonomisk politik så at folk kan köpa vad som är möjligt at producera. Vi har år efter år rekordstora exportöverskott det finns goda marginaler i ev sk importläckage vid en sådan politik, det är få länder som har de marginalerna för att föra en expansiv politik utan riksera underskott i utrikesafärerna.