Bild: Wikimedia commons
Politiker levererar. Men bilden de har av sig själva som reko idealistiska typer som bara försöker göra rätt krockar med allmänhetens bild: Giriga, kvittoklippande, taxiåkande, hala typer med snabba tungor som säger en sak men gör en helt annan. Bilden av den svikande politikern finns kvar.
Faktum är dock att de senaste socialdemokratiska regeringarna var bra på att hålla det de lovade. De allra flesta vallöften infriades. Detsamma gäller för den nuvarande borgerliga regeringen – det alliansen gick till val på kommer med några undantag också att vara genomfört år 2010.
Men bilden av den löftesbrytande politikern "sitter i ryggmärgen". Utan tvekan spelar medierna en stor roll i att upprätthålla den. Det paradoxala är att journalister som grupp har högt förtroende för politiker. Kanske beror det på att de har en helhetsbild av politiken, men av olika skäl tvingas stympa den och öka konfliktgraden i den.
Eftersom medierna är drivna av ett konfliktperspektiv ges de politiska frågor med tydligast motsättningar mest utrymme. Och i jakten på medieminuter och -rader bjuder den politiska oppositionen, oavsett om den är röd eller blå, gärna på konflikt. Därmed förstärker politiker själva bilden av att de inte riktigt ägnar sig åt det de ska – i tron på att det ger röster.
I boken Väljarna, partierna och medierna visar Adam Shehata, doktorand i politisk kommunikation, att frågor som medierna fokuserar på också är de frågor som väljarna uppfattar som viktigast. Inför valet 2006 blev jobbfrågan den som S-regering bedömdes utifrån – dock inte utifrån vad den faktiskt hade åstadkommit. Göran Persson hävdade att jobben skulle komma – vilket de gjorde, men först efter valet – och den borgerliga oppositionen utnyttjade läget till att skapa en konflikt kring frågan. Därmed hamnade jobben i mediernas fokus, vilket gjorde att frågan fick ökad betydelse för väljarna, vilket gynnade den borgerliga alliansen. Kvar fanns bilden av en S-regering som inte gjorde det den hade lovat.
Exemplet 2006 visar att det politiska block som helt följer medielogiken kan bli kortsiktiga vinnare i spelet om makten. I längden är det dock politiken som är den stora förloraren, eftersom tilltron till den minskar.
Konfliktperspektivet i medierna kommer inte att försvinna. Och fortfarande är traditionella medier partiernas viktigaste kanal för att nå väljare. Enligt journalistprofessorn Jesper Strömbäck var det bara 14 procent av väljarna som inför valet 2006 gick in på ett politiskt partis hemsida. Det finns potential för den siffran att öka och förhoppningsvis utnyttjar fler väljare möjligheten att få en annan bild än den som filtreras genom redaktörer och journalister. Förutsättningen att locka väljarna till nätet är dock att den politik som visas i traditionella medier siktar på substans snarare än på spänning.
Har alltid tyckt så illa om gnället på politiker. Förenklingen, sjaskigheten bl a. Tror det är lite tveksamt om det är i medierna i sig skälv ”felet” skall hittas. Men man tar lite till sig det man vill läsa. Och liksom alla arbeten, organisationer eller människor i samverkan har ett sorts lager av skitprat och baktaleri tror jag bilden av fifflande politiker är ngt man vill läsa (in). Orsak: vi kan ju inte alla vara representanter, ha makt och bestämma…
Tror i och för sig att polemiserande och förklenande artiklar som t ex Björn Elmbrant använder som form både här och tidigare i SR hjälper till…
Det är väl den vanliga motsättningen mellan ideala ord och en solkig verklighet. De vackra politiska målen kan de flesta ställa upp på, men de håller sig i en egen idévärld långt ovanför vardagslivets praktikaliteter, som alltid är nedsolkade av individers tillkortakommanden.
Som med poeten Stagnelius. Hans dikter svävar i en egen värld i melodisk rytm av fulländat snitt, men han själv var en tämligen burschikos varelse eller som fru Geijer frågade sig i ett brev till Malla Silfverstolpe: ”Var bor geniet i en så förfallen otrevlig hydda?”
På samma sätt kan man fråga sig: Var bor den ideologiska övertygelsen hos våra politiker, så taffligt som de uppför sig till vardags?
Den här ledaren var hyggligt bra skriven. De nedlåtande plumpheter du skrivit om EU-motståndare tidigare fanns det inget spår av.
Du framstår för mig som en intelligent och nyanserad person. Låt de goda istället för de dåliga delarna av dig framträda, som idag, när du skriver ledare i fortsättningen.
Kom igen nu.
Sjukvård, Bostäder.
Politiker ransonerar hellre än levererar.
Intressant ledare.
Att medierna påstås ha en helhetsbild av politiken, men av olika skäl tvingas stympa den och öka konfliktgraden i den, kan säkert vara riktigt ibland.
Men vem tvingar dem att ”stympa”?
Redaktionen eller deras egen lättja och/eller förmåga?
Ambitionen att analysera och förklara på ett bra sätt måste vara kärnfrågan?
I Sverige har vi alltid haft en stark tilltro till politikerna. Det var väl tack vare det politiska systemet som de många och lågutbildade kunde erövra den politiska makten. Erlander, Palme och Sträng var folkets hjältar. Genom politiken fick vi betald semester, barnbidrag, daghem och fackföreningsrörelsen och storföretagen höll fred och gav bra löner och arbetsvillkor. Politikerna inkarnerade det starka samhället. De hade ”bollen”.
Men sakta men säkert har politikermakten eroderat bort från 90-talet och framåt. Fria kapitalrörelser och en hårdare internationell konkurrens sätter press på alltför generösa transfereringssystem. Plötsligt är det inte lika lätt för politikerna att vara jultomtar och komma med julklappar. Under Göran persson påbörjades bantningen av den sociala förmånsfloran. Kommer någon ihåg rätten att vara borta från jobbet med B-avdrag för att t.ex. studera? Sånt försvann.
Och det har fortsatt under alliansregeringen. Det är inte längre ens önskvärt att politikerna har så mycket makt. Makten går över till medborgarna. Egenförsörjning är ledordet. Bollen går tillbaka från politikerna till medborgarna. Men (s) stretar emot. De är rädda för att friheten skapar orättvisor. De vill låta politikerna jämna ut och lägga tillrätta. Men de kämpar i motvind. Folk vill stå på egna ben och förverkliga sina egna projekt. Inte politikernas. (s) måste nog snart kapitulera och släppa taget om staten. Folk har upptäckt att det staten ger dig kan den också ta ifån dig. Den som haft med a-kassan, arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller socialbyrån att göra under senare tid förstår budskapet: pengarna är slut. Du måste själv sörja för din tillvaro. Lite inte på politikernas offentliga sektor.
Politiker uttrycker sig ofta medvetet vagt och generellt för att så många som möjligt skall kunna omfatta budskapet. Gärna på ett sätt så att folk kan projicera sina egna önskningar och behov på det. Sen känner sig folk svikna när det inte var deras projektion som ev. infriades. Och som de flesta säljare försöker man måla upp sin
.. som man kan instämma i mycket i. Möjligen blir vinklingen om att dom borgerliga gjorde som dom gjorde av illvilja, till skillnad mot sossarnas genuina aldrig sinande välvilja, lite trist iom att man har hört den repiga skivan alldeles för många ggr.
Men bortsett från den obligatoriska (s)-vinklingen bör nog bilden av politiker som ‘drabbas’ av medielogiken kompletteras åtskilligt.
Politikerna måste ju för det första inte spela med det spelet, och dem du utmålar som drabbad av spelet är ju också ofta de som utnyttjar samma fenomen de många ggr det gynnar dem kortsiktigt.
Den politiker som inte spelar medial vindflöjel inför kamerorna kommer heller inte att betraktas som sådan, eller av medierna jagas för eller framställas som sådan.
En som inte spelar det spelar är tex Carl Bildt, och slipper därigenom nästan allt sådant. Inte ens när slaskpressen, och mer populistiska politiker försöker med ‘utländska barnflickor’, ‘optionsprogram’ eller ‘smiter från fastighetsskatt’ fastnar sådant speciellt väl.
Men för de politiker som tror att deras viktigaste väljare är den sista marginalväljaren de kan blidka med rätt fraser i TV/media, och som tror att väljarna är lika okunniga som sådana framställs just av och i media, för dem blir ryggradslösheten förstås det mest rationella beteendet. Och notera, det kan alltså vara en helt korrekt bedömning beroende på vilka väljare man vill nå och vad man har för agenda …
Men, och det är väl Nishas bästa poäng här. Politik, och att välja, stödja, bejaka, rösta på sådan, är en helt annan sorts relation än att gå in i en affär (ni vet på den ‘hemska marknaden’ buk) och där välja en produkt man vill ha för ett pris man accepterar, och då få vad man betalar för (under ganska strikta lagar om vad sådana produkter måste hålla och lova), och där man går tillbaks till butiken (med kvitto) om man är missnöjd, eller om varan inte fungerar/levererar som utlovat.
Och ju mer, och vimsigare, utbredd, invecklad, byrokratisk tex, politik vi har, destor större blir också skillnaden mellan hur folk med olika intressen samverkar och har/bygger förtroende på dels marknaden, och dels inom det skådespel som handlar om små papperslappar i ett kuvert vart fjärde år …
Verkar vara hur enkelt som helst att”bli politiker”.
Inga krav på kunskaper utan enbart en välsmord trut.
Sossarna går direkt in i riksdagen från FACKET,,SSU OCH kURS P
Kanske har det också något att göra med vad engelsmännen kallar ”The Spirit of the Law and the Paragraph of the Law”.
Vallöftenas paragraf är vad vi ser på papper och de ord vi hör.
Vallöftenas anda är vad som egentligen menas. Kanske kommunicerat med kroppsspråk eller något mellan raderna. Eller kanske bara något underförstått (tror man).
När diskrepansen blir för stor blir vi missnöjda och kanske är det då lika mycket vårt eget fel. Men det är klart. Om en fallang ideligen upprepar att mycket måste ändras och de samtidigt utstrålar framtidsoptimism och har slipade argument!?
Kanske stämmer då förändringarna inte med de vi hoppats på förutom de vallöften som uppenbarligen inte infriats.
Intressant och tankeväckande artikel av NB. För att nu få en rättvis bild av förhållandena kanske vi också måste ta hänsyn till hur politikerna ser på folket och de kunskaper de har om hur folk egentligen har det. Hur skulle de reagera om den hade samma villkor som de som nu fått mycket osäkra förhållanden. Skulle de ”gnälla” då? Ja förmodligen.
Vad jag frågar mig är attityden som politikerna har (delvis berättigad skulle jag tro) mot den i deras tycke i det stora hela oinformerade massan?
T.ex. Göran Persson sa att nu får folk skylla sig själv när resultatet var klart, underförstått att nu går det åt skogen hela. Det hela genomsyrades av att det var en för svår fråga för folket at ta ställning till och att folk inte förstått.
Högertrafikfrågan var snarast en pseudofråga, åtgärden i sig var inte någon stor sak förutom kostnaden då. Vi väljer partier till riksdagen och de beslutar saker och ting åt oss, ibland får vi vara med och ge råd i en folkomröstning. Det finns ingen anledning till att dessa råda skall vara för evigt bindande, lika lite som ett riksdagsbeslut. Om man inom inte alltför avlägsen framtid avser att verkar för ett annat beslut är det förstås anständigt och hederligt att folk får reda på det före ett val. Ju längre tid som går desto fler röstberättigade blir det som inte haft möjlighet att deltaga i att ge råd åt riksdagens partier.
Problemet i det svenska samhället idag är en spegelbild av Paasikivis uttryck 1946 om det finska folket. Svenska folket är politiskt naivt! Det vill inte ta ställning till de svåra frågorna, det vill inte ändra på någonting, det vill inte ta politskt ansvar för barnens framtid, det vill inte ta ansvar för 2% av sin pensioninbetalning etc. Det vill inte ta ställning till N
Svårt att förstå Leif-ivan. Vilket baktaleri? Ja i viss mån är det nog sant att folket underskattar politikens svårigheter och gärna tillskriver politikerna mer fel än de har. Hur skulle de själva agera i deras ställe? Folket i politikernas således.
Sedan är det en annan femma att politikerna agerande är mer eller mindre oacceptabelt och att väljarna, på grund av politikernas agerande, inte kan göra så mycket åt den saken.
När politikerna fifflar och myglar så skyddas de lika mycket som de exponeras. Hur var det exempelvis med den här historerna då ungdomsförbunden anmälde för många medlemmar? Folket däremot jagar man gärna i stora kampanjer. Speciellt Alliansen har varit förjust i detta.