Sedan är det en annan femma att politikerna agerande är mer eller mindre oacceptabelt och att väljarna, på grund av politikernas agerande, inte kan göra så mycket åt den saken.

När politikerna fifflar och myglar så skyddas de lika mycket som de exponeras. Hur var det exempelvis med den här historerna då ungdomsförbunden anmälde för många medlemmar? Folket däremot jagar man gärna i stora kampanjer. Speciellt Alliansen har varit förjust i detta.

Högertrafikfrågan var snarast en pseudofråga, åtgärden i sig var inte någon stor sak förutom kostnaden då. Vi väljer partier till riksdagen och de beslutar saker och ting åt oss, ibland får vi vara med och ge råd i en folkomröstning. Det finns ingen anledning till att dessa råda skall vara för evigt bindande, lika lite som ett riksdagsbeslut. Om man inom inte alltför avlägsen framtid avser att verkar för ett annat beslut är det förstås anständigt och hederligt att folk får reda på det före ett val. Ju längre tid som går desto fler röstberättigade blir det som inte haft möjlighet att deltaga i att ge råd åt riksdagens partier.

Vad jag frågar mig är attityden som politikerna har (delvis berättigad skulle jag tro) mot den i deras tycke i det stora hela oinformerade massan?

Vallöftenas paragraf är vad vi ser på papper och de ord vi hör.
Vallöftenas anda är vad som egentligen menas. Kanske kommunicerat med kroppsspråk eller något mellan raderna. Eller kanske bara något underförstått (tror man).

När diskrepansen blir för stor blir vi missnöjda och kanske är det då lika mycket vårt eget fel. Men det är klart. Om en fallang ideligen upprepar att mycket måste ändras och de samtidigt utstrålar framtidsoptimism och har slipade argument!?

Kanske stämmer då förändringarna inte med de vi hoppats på förutom de vallöften som uppenbarligen inte infriats.

Men bortsett från den obligatoriska (s)-vinklingen bör nog bilden av politiker som ‘drabbas’ av medielogiken kompletteras åtskilligt.

Politikerna måste ju för det första inte spela med det spelet, och dem du utmålar som drabbad av spelet är ju också ofta de som utnyttjar samma fenomen de många ggr det gynnar dem kortsiktigt.

Den politiker som inte spelar medial vindflöjel inför kamerorna kommer heller inte att betraktas som sådan, eller av medierna jagas för eller framställas som sådan.

En som inte spelar det spelar är tex Carl Bildt, och slipper därigenom nästan allt sådant. Inte ens när slaskpressen, och mer populistiska politiker försöker med ‘utländska barnflickor’, ‘optionsprogram’ eller ‘smiter från fastighetsskatt’ fastnar sådant speciellt väl.

Men för de politiker som tror att deras viktigaste väljare är den sista marginalväljaren de kan blidka med rätt fraser i TV/media, och som tror att väljarna är lika okunniga som sådana framställs just av och i media, för dem blir ryggradslösheten förstås det mest rationella beteendet. Och notera, det kan alltså vara en helt korrekt bedömning beroende på vilka väljare man vill nå och vad man har för agenda …

Men, och det är väl Nishas bästa poäng här. Politik, och att välja, stödja, bejaka, rösta på sådan, är en helt annan sorts relation än att gå in i en affär (ni vet på den ‘hemska marknaden’ buk) och där välja en produkt man vill ha för ett pris man accepterar, och då få vad man betalar för (under ganska strikta lagar om vad sådana produkter måste hålla och lova), och där man går tillbaks till butiken (med kvitto) om man är missnöjd, eller om varan inte fungerar/levererar som utlovat.

Och ju mer, och vimsigare, utbredd, invecklad, byrokratisk tex, politik vi har, destor större blir också skillnaden mellan hur folk med olika intressen samverkar och har/bygger förtroende på dels marknaden, och dels inom det skådespel som handlar om små papperslappar i ett kuvert vart fjärde år …

Men sakta men säkert har politikermakten eroderat bort från 90-talet och framåt. Fria kapitalrörelser och en hårdare internationell konkurrens sätter press på alltför generösa transfereringssystem. Plötsligt är det inte lika lätt för politikerna att vara jultomtar och komma med julklappar. Under Göran persson påbörjades bantningen av den sociala förmånsfloran. Kommer någon ihåg rätten att vara borta från jobbet med B-avdrag för att t.ex. studera? Sånt försvann.

Och det har fortsatt under alliansregeringen. Det är inte längre ens önskvärt att politikerna har så mycket makt. Makten går över till medborgarna. Egenförsörjning är ledordet. Bollen går tillbaka från politikerna till medborgarna. Men (s) stretar emot. De är rädda för att friheten skapar orättvisor. De vill låta politikerna jämna ut och lägga tillrätta. Men de kämpar i motvind. Folk vill stå på egna ben och förverkliga sina egna projekt. Inte politikernas. (s) måste nog snart kapitulera och släppa taget om staten. Folk har upptäckt att det staten ger dig kan den också ta ifån dig. Den som haft med a-kassan, arbetsförmedlingen, försäkringskassan eller socialbyrån att göra under senare tid förstår budskapet: pengarna är slut. Du måste själv sörja för din tillvaro. Lite inte på politikernas offentliga sektor.