Bild: Anna Simonsson
Rättegången mot Anna Odell handlar inte bara om hennes installation "Okänd kvinna". Den berör större frågor. En fällande dom kan få konsekvenser ingen räknat med.
Den 21 januari hämtades Odell av civila poliser på Västerbron i Stockholm. Passerande hade larmat då hon verkade vara på väg att hoppa. Hon stretade emot, var hal som en ål, när poliserna baxade in henne i bilen. Samma sak på psykakuten. Hon slog aldrig, hon bet inte, hon spottade inte på någon. Men med den strikta tolkning av våldsamt motstånd som gäller kommer hon säkert fällas.
Den principiellt viktiga åtalspunkten gäller "oredligt förfarande". En obskyr paragraf i brottsbalken som nästan aldrig används. Om Odell fälls på just den punkten kan det i värsta fall innebära slutet för wallrafferiet som journalistisk metod.
Oredligt förfarande definieras i paragrafen som ett vilseledande utan eget vinstintresse, men ska "förmå någon till handling" som "skadar den vilseledda". När lagen skrevs 1942 tänkte man varken på journalister eller konststudenter. Den skulle användas när man till exempel blev lurad "att köpa begravningskrans åt någon som inte är avliden".
1992 avslöjade den amerikanska tevekanalen ABC att en stor livsmedelskedja märkte om kött och tvättade det i kemikalier för det inte skulle verka gammalt. Två reportrar hade tagit anställning och smygfilmat på klassiskt wallraffmanér. Företaget väckte åtal och de fälldes till megaskadestånd efter en paragraf som motsvarar den svenska om oredligt förfarande. USA:s nyhetsredaktioner blev överrumplade och chockade. I en högre instans lyckades de, med minsta möjliga marginal, vända domen. Reportrarna friades.
Anna Odell avslöjade inga egentliga missförhållanden. Hennes konstverk berättade om en verklighet många har erfarenhet av men få insyn i. Det bör ha samma värde i offentligheten som stora avslöjanden. I sitt sommarprogram konstaterade P-O Enquist lakoniskt att han fick Augustpriset för sin berättelse om inspärrning på alkoholklinik, men att Odell blev åtalad för sin om psykakuten.
I USA har journalister och författare vid olika tillfällen spelat psykiskt sjuka på samma vis som Odell. Senast Norah Vincent i boken "Voluntary Madness". Så vitt jag vet har ingen åtalats. Läkare och vårdpersonal har säkert blivit arga. Men de har nog värdesatt den offentliga debatten högre än dåvarande överläkare David Eberhard på S:t Görans psykakut gjorde.
Domstolen kan hänvisa till grundlagen och Europakonventionen för att fria. Så skedde i fallet Åke Green. En sådan hänvisning kan också öppna för fällande dom utan påföljd. Men om Odell fälls för oredligt förfarande måste den lagparagrafen skrivas om så den används för det den var tänkt – hindra bedrägerier i begravningskransar – och inte för att disciplinera den offentliga debatten.
”Där det finns motstånd finns det makt” – sade en gång Foucault. Gnom att göra motstånd mot en maktstruktur synliggör man den. När Riksförbundet för sexuellt likaberättigande skapades synliggjorde man en gammal orättvisa, homo- och bisexuellas nedtystande i ett monolitiskt samhällsklimat.
När Anna Odell genomför sin protest som ett iscensättande av den offerroll som makten älskar att försätta delinkventen i för att kunna utöva sin makt, visar hon just hur makten konstruerar sig själv. Dels är den oundviklig (sjukdom bör behandlas) dels är den våldsutövande (handfängsel, fysiskt våld). Att delinkventen gör fysiskt motstånd mot det fysiska våld hon/han utsätts för blir sedan en särskild åtalspunkt ”våldsamt motstånd”.
Anna Odells protestkonst liksom RFSLs kamp gäller inte pengar – mer i lönekuvertet – det gäller inte mat för dagen eller en ny bil i garaget – det gäller något oerhört mycket mer väsentligt: att bli behandlad som en människa.
Och här någonstans kommer den upprörda läkaren och den tysta majoriteten in. Det är alltid de som sitter fast i gamla strukturer och som lyder maktens ord, som protesterar först när en viss maktstruktur avslöjas. Det är maktens redskap – den tysta majoriteten – som ropar på straff och att ”så här får man väl inte göra!”
Anna Odells konst är en politisk handling. Den vill en förändring av rådande strukturer, men som konstverk saknar den politisk appell.
Som Ingrid Elam visat har den djupa konsthistoriska rötter (en triptyk i framställningen) – värvandet av medhjälpare, fängslandet och korsfästningen och sist uppståndelsen när bilden på en brits med spännbälten befriade från människan visas.
Här blottläggs en betydligt djupare struktur i vårt västerländska kulturarv än vad en domstolsprocess kan visa fram. Här iscensätts förändringen som ett religiöst uppvaknande eller mental återuppståndelse. Liksom den som finner sin sexuella identitet och blir nöjd med det kan den som genomgått sjukdomens förändringstillstånd se en transgression från ett tillstånd till ett annat
Jag läser artikeln med önskan att många skall förstå problemet som jag själv inte har mun att uttrycka. När sedan Jan Magnusson på pricken uttrycker vad jag skulle vilja säga tackar jag ödmjukast och inser att det finns hopp om mänskligheten. Stor heder till Anna Odell med hopp om upprättelse för henne.
Jag kan inte annat än att hålla med Jan Magnusson, i hans utmärkta inlägg ovan.
”Om Odell fälls på just den punkten kan det i värsta fall innebära slutet för wallrafferiet som journalistisk metod.”
Det tror jag inte
Anna Odells tilltag handlade knappast om Wallrafferi utan snarare om en kostnär i vardande som bygger sitt varumärke.
Hon har ju deltagit i en del debatter i TV och det är uppenbart att hon inte har något att säga om vården som inte redan är sagt.
Skillnaden mellan nuet och tiden innan hennes hyss är att nu vet en massa konstintresserade och andra vem Anna Odell är.
Och det är viktigt för en konstnär och det förbättrar hennes möjligheter att leva på sin konst, vilket antagligen också varit syfte.
Jag kan tom tänka mig att om hon blir fälld men får ett lindrigt bötesbelopp så kan det förbättra hennes varumärke ytterliggare.
Konstnären Lars Vilks skrev följande i Newsmill
”Domslut och straff är utmärkta konstnärliga material. När Dan Wolgers fälldes för att ha sålt de bänkar han skulle använda till sitt konstprojekt på Liljevalchs 1993 fick han 1 800 kr i böter. Han fick mer för bänkarna och kunde sedan sälja domen, signerad som konstverk, för 20 000. Jag har också erfarenheter av fällande domar. 1986 fälldes jag i Högsta Domstolen för att olovligen ha uppfört träverket Nimis på Kullabergs naturreservat. Straffsatsen blev 25 dagsböter à 40 kr. Inga problem, jag signerade dagsböterna och sålde dem för 60 kr styck. Försäljningen gick lysande och jag gjorde därför en lyxupplaga för 250 kr st. Därtill kom att en privatperson hörde av sig och betalade hela bötesbeloppet. Det blev alltså en god affär.”
http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/24/darfor-vinner-odell-i-ratten
Per har rätt när han skriver: ”Anna Odell avslöjade inga egentliga missförhållanden.”
Vi ska inte förväxla sådana tilltag med Wallrafferi och seriös journalistik. Sånt påverkas inte av spektaklet kring Anna Odell
Allt har sin tid och allt har en gräns. Det fanns en tid när det kändes kittlande med Wallrafferi och gränsöverskridanden. Ja modernt på något sätt. Alla gränsöverskridande tilltag möttes med förståelse och intresse och kommentaren ”Det var som fan!”. Det var den tid då gränserna för människan och politiken utvidgades hela tiden.
Nu är det inte så kul längre. Det kittlar inte längre. Vi blir bara trötta.
Inte många svenskar torde betrakta det som hände på Västerbron som konst – bara konstigt. Att sen kalla det för ”installation” för att det ska låta finare känns urfånigt. Vad borde poliserna gjort menar Anna Odell? Skulle de struntat i henne? Skall polisen hädanefter strunta i alla som verkar vilja hoppa från Västerbron – det kan ju vara en elev från Konstfack som gör en installation?
Att onödigtvis belasta vårdapparaten på det här sättet visar stor brist på hänsyn både mot vårdpersonalen och de patienter som verkligen behövde hjälp den kvällen, och bör ge någon form av bestraffning. Böter blir väl rimligt och bra.
Det kan även i Sverige ibland finnas moraliskt god anledning att protestera mot makten med väl avvägda olagliga metoder. Därav följer inte självklart att lagen bör ändras så att protesten blir laglig. Nog är det lite prinsessan på ärten över journalistreaktionerna efter den här historien. Och lite ”tycka-synd-om”-brist på konstnärlig kritik av verket.
Om Anna Odell hade kallat sig Entreprenör och sagt sig bygga sitt varumärke ,så hade utan minsta tvekan alla nyliberala tomtar här stått på rad och applåderat
Det är ändå något friskt över Anna Odell och hennes tilltag.
Hur många slätstrukna sitter inte därute och inväntar döden utan att något verkligt spännade händer?
Att höra Dan Wolgers utlåtande om detta Anna Odells ”tilltag” vore också spännande?
När någon gör något verkligt annorlunda och utmanande så kommer potenkraterna raskt ut ur sina hålor och börjar grymta.
Varför är det inte fler som spänner bågen lite hårdare?
Människan är utvecklad för att för att springa 8 km per dag och bara äta lite mat.
Anna Odell kallar sig konstnär. Jag tror inte reaktionerna på hennes tilltag varit annorlunda om hon kallat sig entreprenör.
Att hon byggt sitt varumärke råder dock ingen tvekan om.
Jag tror att den välbeställda över- och övre medelklass som köper konst kommer att uppskatta henne. Hon är så där lagomt samhällskritiskt på det sätt som många av dom som intar sina luncher på Lidingö Golfklubbs restaurang uppskattar. Samhällskritisk utan att vara alltför kommunistisk. Att hon kritiserar psykvården gör inte så mycket. Dom som intar sina luncher på Lidingö Golfklubb jobbar inte där.
Killen som klottrade i tunnebanan kommer nog inte att bli lika uppskattad
Om konstnärer och wallraffande journalister inte ska kunna åtalas och fällas för att man bryter mot den lag som gäller alla andra medborgare, måste man också ställa frågan ”Hur allvarliga får i så fall sådana fredade brott vara och vem definierar var gränsen går för vad som är acceptabla brott?” Gör konstnären det själv?
Men herr Wirtén, Anna Odell deltog ju inte i någon offentlig debatt. Inte heller var hon journalist. Hon producerade konst. Vänta med att oroa dig för situationen för journalister tills ett sådant brottmål dyker upp.
Inte ofta som vi har samma åsikter men denna gången håller jag med Dig.
Inte är A O:s tilltag något wallrafferi. Hon bevisar ju bara att om någon person offentligt försöker ta livet av sig så ingriper samhället.
Ingen tror väl att polis eller sjukvård tycker att det är roligt att ingripa mot en människa som gör allt för att ställa till det .
Men ett varumärke har hon fått . Att det sen snart kommer att glömmas av dom flesta är ju en annan sak.
”Apropå ” Nu undersöks det i Tyskland om Günther Wallraf var Stasiagent !
Kul att du håller med.
Men du skrev
Många kända tyckare oroar sig nu för att en fällande dom mot Anna Odell skulle inverka negativt på yttrandefriheten i Sverige.
Men vad skulle i stället en friande dom innebära? Skulle det i så fall bli fritt fram för vem som helst att simulera allehanda sjukdomstillstånd för att ”avslöja” missförhållanden inom vår överbelastade vårdapparat?
Anna Odell har verkligen lyckats väcka uppmärksamhet och känslor. Man kan verkligen undra varför. Vad hon gjort är ju närmast en struntsak.
Jag tror upprördheten har att göra med att hon, tillsamman med sina medstudenter på Konstfack och med en del veligt stöd från lärare och ledning på Konstfack, gör anspråk på att ha alldeles särskilda rättigheter att bryta mot de lagar och regler som gäller för oss andra i samhället, nära nog anspråk på att vara övermänniska.
För min del är det OK med wallraffande journalister som arbetar på uppdrag av en ansvarig utgivare. Men om alla skall wallraffa – hur kul är det?
Det skulle vara väldigt konstig om man kan bryta mot lagen och sen försvara sig med att det handlar om konst. Att i onödan ta samhällets resurser i anspråk och att samtidigt utsätta oskyldiga förbipasserande, polis och vårdpersonal för onödigt obehag och stress är inte ok.
Nu i dagarna faller en dom över konstnären Anna Odell. Det var hon som i konstnärligt syfte
Vi skall hädanefter placera beväpnade vakter på Västerbron och alla andra platser där det kan tänkas att mindre bemedlade på det metala planet bemödar att ta livet av sig. Vakterna kan då snabbt och effektivt avliva fridstöraren på plats och sedan geschwint städa upp efter sig. Då slipper äkta samhällsmedborgare störas av dessa upptåg.
Som vanligt ligger vi här efter föregångslandet USA, som redan implementerat detta på bla Empire State Building. Tag lärdom!
Frågan är om hon verkligen gjort något brottsligt.
Tänk om de som demonstrerar utan tillstånd blir dömda för att ha orsakat en onödig polisutryckning. Det vore sannerligen konstigt om samhället skulle straffa dom som begår ett brott både för att de begått brottet och för att de slösat resurser i form av poliser mm.
Rimligen borde brottet oredligt förfarande bara gälla privatpersoner. Staten som vill utöva våldsmonopol får nog acceptera att någon slösar deras resurser ibland.
Våldsamt motstånd är det dock svårare att ursäkta. Har hon gjort det så bör hon dömas. Det går inte att ge en gräddfil för konstnärer och journalister som Per Wirtén vill. I så fall kommer jag att kalla mig konstnär och ger Per Wirtén en smäll på käften, efter det kanske han ändrar åsikt.
Jämförelser med USA i rättsliga sammanhang är däremot bara löjligt. Vårt rättssystem är helt olikt deras och det borde Per Wirtén fatta och inte blanda in i en svensk debatt. Svensk rätt ger inte ideella skadestånd till företag och det inte heller att fällas för förtal av organisationer. Paralellen är därför på alla sätt felaktig.
I ett fall för några år sen med en konstnär som hade ställt ut en hembränningsapparat blev det fällande dom fast domaren mycket väl insåg att apparaten ingick i ett konstverk. Han/hon tillade att även rättsprocessen, den fällande domen och till och med påföljden väl kunde anses ingå i konstverket. Det tycker jag är ett bra sätt att resonera kring gränsöverskridande konst på. Givetvis ska det som är olagligt vara olagligt och den som bryter mot lagen dömas för det. Gör man det som konstnär får man räkna med att den processen ingår i konstverket. Gör man det som journalist, får det också anses ingå i jobbet.
Annars tycker jag det här handlar om det som inte är olagligt, alltså att utsätta sina medmänniskor för den hemska upplevelsen att tro att man är på väg att ta livet av sig. Och att dessutom hindra dem när de försöker hjälpa en. Hela tiden fullt medveten om vad man gör och fullt psykiskt frisk. Det tycker jag är oerhört okänsligt och vittnar om en fruktansvärd egocentricitet kombinerad med brist på empati. Där stod hon och såg skräcken i ansiktet på dem som larmade polisen – och hon bara fortsatte med sin installation!
Endast två personer ovan (CME och Thor) tar upp det som jag tycker är så himla allvarligt i det här: att människor som berörs och som ingriper för att förhindra en olycka eller en tragedi riskerar att bli lurade och förödmjukade. För vad händer med dem då?
Det är faktiskt ingen liten sak. I hela mitt 50-åriga liv har jag levt i Stockholm och hört påståenden om att alla skiter i varandra och ingen hjälper till när man är i nöd eller fara – särskilt är det folk utanför Stockholm som hävdar att det är så.
Men det är ju inte sant. Vi lever INTE i en film av Roy Andersson. Dagligen visas prov på civilkurage, omtanke och vanlig enkel vänlighet. Det där lilla extra som så många gör, fast de inte måste, är en otroligt viktig del i ett fungerande samhälle.
Vad händer nästa gång någon ser ut att vara i nöd eller behöver hjälp och jag misstänker att det är ett practical joke? Kommer jag att vilja offra tid och engagemang då?
Klyscha eller inte – vilket samhälle vill vi ha?
hela rättegången är absurd, ett groteskt slöseri med allmänna medel: hela spektaklet kostar förstås oändligt mycket mer än de pengar som hennes verk kostade det allmänna, ca 12 000 kr. En fällande dom vore skandalös, och alla rättänkande människor måste självklart ställa upp för att hjälpa henne, en fattig konststuderande att betala eventuella böter.
Jag har många gånger deltagit i länsrättsförhandlingar om en person ska tvingas till psykiatrisk vård eller inte.
Ofta har ansökan om tvångsvård föregåtts av en akutintagning.
Ofta har det förekommit uppgifter om den sjuka personen har bettet sig (varit en fara för sig själv och andra, slagits, hotat etc.)
Ofta har patienten hävdad att uppgifterna är överdrivna.
Sällan har jag känt mig övertygad om att patienten har någon egentlig chans att hävda sin version.
Det är detta som Anna Odell uppmärksammar. Den debatten är viktig, viktigare än om hon fälls eller inte. Jag tror nämligen att hon skulle ha gjort samma sak, även om hon varit övertygad om att hon skulle fällas för brott. Och jag bidrar gärna till hennes böter.
Rättegången, straffet, bloggen och debatten ingår i konstverket.
Det är detta som gör det hela ”större” och mer fascinerande.
Hur får man fram ”pudelns kärna” utan att utmana?
Samhället och byråkratin har svårt att själva sätta fingret på de ömma punkterna.
För detta behövs ofta unga ambitiösa ”vildhjärnor” som vågar något mer än vad skolfröken rekommenderar.
Du skrev:
”alla rättänkande människor måste självklart ställa upp för att hjälpa henne, en fattig konststuderande att betala eventuella böter”
Spar dina pengar. Anna Odell är en konstnär på uppgång och betalar snart lika mycket i dricks som ett vårdbiträde på psykakuten betalar i skatt. Det säkerligen ganska så blygsamma bötesbelopp som kanske kommer att utdömas kan hon gott betala själv