Bild: stock.XCHNG
När EU:s konstitutionella ambitioner sjönk samman kom Lissabonfördraget som ersättare. Det cirkulerar nu mellan medlemsländerna för slutligt godkännande. Av en slump sammanfaller processen med Unionens nya stora politiska strid.
Först kom EG-domstolens utslag i den svenska Lavalhistorien och sedan i det tyska Rüffertfallet. Båda sätter fri rörlighet före fackliga rättigheter. Rüffertdomen visar att det inte handlar om att justera praktiska frågor i ett nordligt undantagsland. Nu står mer på spel – i hela Unionen. Fältet ligger öppet för ny rond i en segdragen strid som definierar Unionens karaktär.
Några vill koppla samman fördraget och striden om fackliga rättigheter, bland annat Skånes socialdemokrater. Dom har rätt. Den som letar efter ordet fackförening i fördragets index kammar noll. Många rättigheter slås fast. Men inte de fackliga. Jo, det finns en paragraf i den införlivade Stadgan om mänskliga rättigheter om kollektivavtal och strejkrätt. Det är allt.
LO menar ändå att Lavalstriden fått en annan utgång om fördraget funnits klart redan då. Det är möjligt men inte säkert. Och framför allt: det utesluter inte att använda fördragsprocessen för att skapa starkt opinionstryck på EU-systemet. Framgångsrik politik handlar om att ta bollar i flykten och skicka i väg dom åt rätt håll.
Politiken måste nu mobiliseras på Europanivå för mer entydiga regler som EG-domstolen inte kan tolka antifackligt. För svensk politik är det en ovan "förhandling" mellan politik och juridik i ett system skapat för maktdelning.
Men de som vill välta fördraget hugger samtidigt i sten. Det kan inte omförhandlas, bara godkännas eller förkastas, och Europas fackföreningar vill helt klart ha det. Läget måste ändå utnyttjas maximalt och tänkas paradoxalt. Det är just sådana här strider som driver Unionen framåt och skapar den politiska energi demokratin behöver. Den borgerliga regeringen ligger livlös. Det är upp till oppositionen.
Nu finns läge för en bred koalition. Kommissionen säger att fri rörlighet inte får överordnas fackliga rättigheter och ska därför analysera domarnas konsekvenser. Europaparlamentet arbetar på en egen rapport. Kristdemokrater i Tyskland är uppe i varv. Precis som i striderna kring tjänstedirektivet, hamndirektivet och kemikalielagstiftningen krävs det organiserat och hårt tryck för det ska bli resultat.
Mona Sahlins linjetal om EU den 7 mars visar rätt grundinställning. Men det saknas uttrycklig stridsvilja och mobilisering. Jag förstår inte det. Rädslan för EU-motstånderiet har låst socialdemokratin alldeles för länge. Politisering och demokratisering är och förblir det radikala uppdraget i Europapolitiken. Ta upp bollen från Skåne och skruva den hårt. Unionen blir bara starkare av det.
EG-domstolen har med Lavalutlåtandet i praktisk handling kränkt svenska folkets suveräntitet och tagit EU ytterligare ett steg framåt på den väg som leder till ett annat land där rösträtt och föreningsfrihet har en mindre betydelse än här.
Som för att inskärpa att detta verkligen är den väg som juristerna i domstolen vill att unionen ska gå lägger de till Rüffertutlåtandet.
Jag tror att vi ska ta den skånska passningen och slå till. Ratificera Lissabonfördraget först när det skrivits in att svenska folkets rösträtt, majoritetsstyre och fackföreninganas föreningsfrihet klart och tydligt står över den fria rörligheten.
Den diskussionen behöver vi ta inom EU nu. Lissabonfördraget ser inte så säkert ut att vi kan vara trygga i att EG-domstolen inte kan fortsätta på den antidemokratiska vägen. Tvärtom, vi riskerar att EG domstolen tar oss ytterligare steg ned på samma väg även med det nya fördraget på plats.
Som socialdemokrat vill jag gärna ta debatten om hur folkstyret och föreningsfriheten i praktiken ska kunna utvecklas inom Unionen och här hemma.
herrfotbollens bilder gillas av somliga, men det handlar om allvar, inte herrarnas lekar. Föreställningen om politiken som spel är förödande, det handlar om makt, inte lek. EU-stadgan är inte det bibelord som en del lutheraner tror, utan ett uttryck för politisk ambition, och en kompromiss. Nyliberalismen har pressats en millimeter tillbaka genom det franska folkets nej, men inte har kapitalets herrar och dess bundsförvanter i EU-kommissionen gett upp.
Socialdemokraterna försöker sig som vanligt på den omöjliga uppgiften att både äta upp kakan och att ha den kvar.
Det är slut med allt underbordet tjafs och verkligheten grinar Facket i ansiktet.
Meningen med EU medlemskapet är att vi skall arbeta tillsammans och bli en värdig konkurrent till USA och Tigerekonomierna, allt annat är enbart
falskt .
Fram för ett starkt EU och med det en bra framtid för oss svenskar.
Som liberal ser jag stora fördelar av Lavalutlåtandet.
Bra rutet, Per. Helt rätt EU stärks av en fight.
Det finns ett ohyggligt starkt motstånd mot EU inom S. Och även om det tyvärr blev så att vi inte fick vara med i den gemensamma valutan så måste partiledningen i S ändå ges en eloge för det sätt på vilket man klarat av och hantera motståndet mot EU inom partiet.
I oktober 1990 tillkännagav den Ingvar Carlsson att det var regeringens uppfattning att Sverige borde sträva efter ett medlemskap. Det gjordes på ett rätt så diskret sätt som en punkt bland andra punkter. 1994 kom det slutgiltiga avgörandet genom folkomröstningen.
Men sen har det gått tungt för Socialdemokraternas ledning i EU frågan. Dagensarena borde stödja partiledningens EU-vänligare element så att Lissabonfördraget kan antas utan alltför mycket bråk. Dagensarenas stöd behöver inte vara alltför explicit men man kan ju tex förskona oss från artiklar som denna.
I stället för detta hade vi kanske kunnat läsa om att dagensarena anser att det är viktigt att vi återgår till systemet med gratis inträde på statens museer. Eller så kunde man ha skrivit något om framtiden för presstödet eller snöskoteråkarnas rättigheter och skyldigheter i en tid då miljöproblemen är globala.
Det vore bra med mer politik och mindre juridik i EU
”Sätter fri rörlighet före fackliga rättigheter.” Vad är det för en löjlig mening? Jo, att kapitalisternas (den tärande minoritetens) rättigheter går före arbetarklassens (den närande majoritetens) rättigheter. EU-projektet är ju kapitalisternas projekt. Med egen byråkrati, valuta, arme´, spioneri- och angiveriverksamhet. Lägg ner dårskapen!