Bild: stock.XCHNG

Likt Egyptens gräshoppar kommer de i svärmar, advokaterna och lobbyisterna som invaderar politiken. Vi ser det i USA, där kongressens beslut allt mera sällan handlar om att göra nationen bättre att leva i för de många. Bakom en växande andel beslut döljs snöda företagsintressen.

Företaget A vill öka sina marknadsandelar genom t ex miljölagstiftning, som försvårar och fördyrar för företaget B. Istället för att kämpa med blanka vapen om kunderna på marknaden, slåss man i det fördolda med mutmiddagar och promemorior fulla av juridiska spetsfundigheter.

Vi ser samma fenomen i EU, där andelen lobbyister och advokater tiodubblats på några år.  Man kanske rentav kan säga att unionen, som var och är en viktig politisk vision, på många sätt kapats av storföretagsamhet och banker.

 Ta artikel 87 i Romfördraget, som förbjuder statsstöd till företag. Om EUs grundare hade menat något med detta, var det väl en undantagsparagraf. Någon gång, säg vartannat år, kunde man gå in och förhindra uppenbart missbruk, t ex om stater vill rädda stora biltillverkare, som hamnat på dekis.

Men på senare år har kommissionens arbete förpestats av en flod av juridiska klagomål från privatföretag, som vill rulla tillbaka välfärdssamhället, just med hänvisning till artikel 87 om statstöd. Det är t ex privata sjukvårdsintressen på Irland som bekämpar att de välbeställda ska vara med och finansiera de fattigas sjukvård.  

Till raden av okynnesanmälningar sällade sig häromåret de svenska fastighetsägarna, som i en inlaga till kommissionen hävdade att allmännyttan, de kommunala bostadsbolagen, får ett olagligt statsstöd. Okynne, därför att kommissionen på senare år klart markerat, att man inte avser att lägga sig i sociala frågor i de enskilda länderna. Nu har Hyresgästföreningen mobiliserat en expert på statsstöd inom EU-rätten,  professor Leigh Hancher. I fredags på ett seminarium i Stockholm smulade hon sönder fastighetsägarnas juridiska argument mot allmännyttan. Men hon sa också att hon tvivlar på att EU-kommissionen gillar att bli använd som "politisk fotboll" för olika inrikespolitiska intressen.

Vi svenskar brukar tigande, men med näven knuten i byxfickan, acceptera och anpassa oss efter vad som påstås vara EU-rätten. Att Hyresgästföreningen inte gjort så är föredömligt. Vi borde bråka mycket mer, politisera mellan höger och vänster, ifrågasätta de snåriga kompromisser som besluten inom EU ofta är, och som just genom sin obegriplighet kan försörja alla brännvinsadvokater och lobbyister.