Bild: Wikimedia commons
Afghanistan är vårt blödande sår, sade Michail Gorbatjov 1986. Tre år senare – efter tio års strider, 15 000 döda sovjetiska soldater och 750 000 afghanska dödsoffer – lämnade Sovjetunionen Afghanistan utan att ha segrat. 20 år senare är soldaterna och krigsförevändningarna andra – den blodiga vardagen för civilbefolkningen är sig dock lik.
Sedan invasionen av Afghanistan 2001 har talibanerna långsamt återhämtat sig och växt i styrka. Opiumproduktionen – vars intäkter genererar ekonomiskt bränsle åt krigsherrar – har fördubblats och det folkliga missnöjet med ockupationsstyrkorna växt sedan det enda verkligt synliga beviset på deras "demokratifrämjande" närvaro, förutom tungt beväpnade soldater, är en blomstrande och lyxbehängd parallell biståndsvärld där 40 procent av själva biståndet hamnar i utländska företags fickor.
Såväl brittiska som amerikanska generaler tillstår att det kommer att bli oerhört svårt, kanske till och med omöjligt, att gå segrande ur striderna i Afghanistan. Utvecklingen gör det svårt att inte instämma i till exempel Aftonbladets Olle Svennings farhågor att Afghanistan för Barack Obama riskerar att bli som Vietnam för Lyndon B Johnson. Men till skillnad från Vietnam är det fler som riskerar att falla.
Sverige låter inte bara soldater utföra uppdrag under Nato-flagg, de har flera gånger hamnat i strider. I torsdags anklagade Amnesty Sverige för att medverka till tortyr. I brott mot internationella regler, som stipulerar att inget land får överlämna en fånge som riskerar att torteras eller misshandlas, har svenska trupper överlämnat krigsfångar till de afghanska regeringsstyrkorna.
Det finns ingenting som tyder på att kriget kommer att minska i omfattning. I ett tal förra veckan kallade Barack Obama kriget i Afghanistan för "ett nödvändigt krig". Men faktum är att al-Qaida inte längre finns i organiserad form i Afghanistan. Inte heller har krigets andra föresatser, att minska heroinproduktionen samt att stärka demokrati och minska förtrycket av kvinnor och flickor lyckats, eller – särskilt i det senare fallet – ens tagits så allvarigt på. Snarare handlar "nödvändigheten" om att förhindra en potentiellt större amerikansk katastrof där Pakistan, Indien, Iran och Ryssland ger sig in i leken i stället.
I enlighet med krigets skruvade logik har västmakterna premierat stöd för sina egna operationer snarare än verklig demokratisk utveckling. President Hamid Karzai, som stöds av Nato och förväntas stå som segrare när valresultaten presenteras på torsdag, har inte bara tillåtits styra med hjälp av ökända krigsherrar, gangsters och våldsmän i parlamentet. Han har också drivit igenom flera lagar som till och med är värre för kvinnor än talibanernas styre. Det är ur det perspektivet man borde se på västmakternas beskrivningar av det afghanska valet som en demokratisk framgång.
Att Talibaner, krigsherrar och muslimska mullor och ledre, har stort inflytande bland den Afghanska befolkningen, bör inte förvåna någon längre. Inte heller att de afghaner, som v’äljer att samarbeta med västmakternas armeér och företrädare, betraktas som förrädare, och behandlas därefter.
Alla försök att ”fostra” afghanerna till västerländsk demokrati och värderingar, är dömda att misslyckas.
Så min slutsats blir: Alla utländska trupper bör lämna Afghanistan snarast. Det är bara i eget politiskt intresse vi är där. Att inbilla hemmaopinionen att vi kan förvandla Afghanistan, är bara snömos och billig demagogi.
Jag undrar om någon egentligen vet varför man ger sig ut för att ”skapa fred” i andra länder. Ja, den största delen ligger i eget vinstintresse och den andra delen ,att slå sig för bröstet och tala om hur hjältemodiga vi är som ”räddar landet. I båda fallen trappas kriget upp och landet lämnas i ett ännu större kaos.
Men, men vapenindustrin har ju gjort sig en riktig hacka.
Alltid dessa förenklingar… Afghanistan är ett stort och splittrat land. På vissa ställen har framgångar nåtts med de utsatta målen, på andra inte. Det kanske vore bäst att koncentrera sig på de provinser som ‘fungerar’ och ge upp övriga? Sedan kan vi ju alltid bevilja asyl till dem som riskerar förtryck under talibanerna.
Carl Bildt är i Afghanistan för andra gången på en månad å EUs vägnar och det ligger naturligtvis både en och två tankar bakom detta.
Jag tror inte Arenas analytiska styrka tillnärmelsevis når de nivåer som behövs för detta problem men kackla går bra i den lilla hönsgården.
Ingen främmande makt har vunnit något krig i Afghanistan i modern tid. Det här lär hålla på till dess väst tröttnar på att skicka soldater att dö och att döda i ett hopplöst krig – så som Sovjetunionen gjorde. When will they ever learn?
Det är väl ganska få som tror att utbytet av regim i Afghanistan handlade om demokrati och kvinnors fri och rättigheter. Att det var lite retorisk garnering insåg väl de flesta.
De feodala och religiösa fundamentalisterna segrade över den sekulära kommunist regimen i början av 90-talet och har sen stridit inbördes om makten vilket orsakat större förödelse och sönderslagning av samhällets infrastruktur än det tidigare kriget lyckades med. USA drog sig ur när de feodala och religiösa fundamentalisterna segrade dessa har sen fått stöd från grannarna som inte minst Pakistan, Iran, Ryssland, Indien etc.
Att sätta Karzai och ett band av de feodala och religiösa intressenterna vid makten kan väl knappast någon vettig människa ha trott skulle leda till verklig demokrati eller kvinnors fri och rättigheter?
Mujaheddin, Usma och de importerade jihadkrigarna var först inte speciellt framgångsrika. Efter att Carter startat upp stödet för oppositionen mot vänsterregimen gick det lite som en sidoaffär. Man stödde de värsta elementen så pass att de inte skulle bli utslagna och vara ett ståndigt irritationsmoment för regimen. Först 1985/86 började Reagan uppmärksamma Afghanistan och ökade anslagen och vapenleveranserna kraftigt, gav tillgång till satellit och annan underättelseinformation och inte minst Mujahedin fick tillgång till den allra senaste teknologin som bärbara Stingermissiler och skickade amerikanska militärstrateger till Pakistan som drog upp strategier för att slå ut regimens och Sovjets luftherravälde. USA:s militära kunnande och modern teknologi slog ut Sovjet och vänster regimen i Afghanistan inte Mujaheddin och importerade jihadkrigare.
Om USA och Nato drar sig ur är frågan vem som kommer at vara stark nog att vinna, vem kommer att ge effektivast stöd Pakistan, Iran, Indien Ryssland etc. Utgången berör även Kina så även de har intressen här. Pakistan vill naturligtvis inte ha någon som börjar bråka om Durand linjen och skall slå ihop pashtunernas land.
Vet inte om Du läst Hesses roman Knulp som kom ut på 30-talet..
Jag tror inte att Hesse var en mäniska som tyckte att det lugna lantlivet var något vi skulle stanna kvar i. Samtidigt är jag ganska säker på att han inte tyckte att mäniskor skulle starta krig på andra kontinenter för egen vinnings skull.
Stig!
Vad vet du om Anna Hellgrens och Arenas analytiska förmåga? Det är säkert inget fel på den, men upp till dina nivåer når de aldrig.
”When the power of love overcomes the love of power, the world will know peace.” – Jimi Hendrix
Den svenska regeringen skall sluta hora sig till den amerikanska regeringen!