Varför envisas med en ”tankeram” som pekar ut arbetarrörelsens segrar som hinder? Varför streta vidare på en politisk spelplan som ger den som vill förändra ekonomin utifrån mer verklighetsförankrade och progressiva insikter en rejäl uppförsbacke?
”Regeringens främsta mål är full sysselsättning.” Det är Anders Borgs sista budgetproposition jag citerar. Särskilt bra gick det ju inte med att uppnå det målet, kan de flesta konstatera. Färre ser någon anledning att gräva djupare i själva målformuleringen. Man borde dock.
Till vardags pratas det om ”full sysselsättning” som ett (numera fjärran) mål om att i princip alla som kan jobba ska ha ett jobb. Anders Borgs parti definierade begreppet så här på sin hemsida för något år sedan:
”Full sysselsättning är när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ner den allmänna inflationstakten. Då råder det jämvikt på arbetsmarknaden och då råder det full sysselsättning.”
Idén att a) det finns en specifik lönenivå som skapar ”jämvikt” i ekonomin, b) detta extatiska tillstånd kan förnimmas genom inflationstakten, samt c) full sysselsättning definieras genom inflationstaktens stabilitet, är inget som faller sig naturligt att göra till ett politiskt hjärtebarn. Den kommer från doktrinär nationalekonomi, och har rötterna hos en av nyliberalismens fäder, Milton Friedman.
Enkelt uttryckt kan man säga att teorin pekar fram mot arbetslösheten som ett problem som uppstår när marknader hindras av verkligheten från att bete sig som i idévärlden. En ”naturlig” arbetslöshet finns alltid – Friedman använder en liknelse om att det alltid kan finnas någon kvarbliven skjorta på hyllan i en affär.
Om löner höjs med kollektiva uppgörelser (fackförbund) eller om man med beskattning eller sociala försäkringar (a-kassa) påverkar den ”fria” lönebildningen, blir priset högre arbetslöshet. En politik som stimulerar konsumtion och investeringar – varvid inflation kan uppstå – antas vara verkningslös mot arbetslöshet ”på lång sikt”, eftersom allt ändå blir som marknadsmaskinen tuggar sig fram till.
Som många andra nationalekonomiska trossatser står sig denna inte så stadigt i mötet med empiri. Ändå spelar den stor roll i praktisk politikutformning.
I statsbudgetar och andra ekonomiska prognoser finner man begreppet ”jämviktsarbetslöshet” – en biprodukt från det friedmanska tankelabbet. Nivån på jämviktsarbetslösheten tas fram utifrån olika bedömningar om ”arbetsmarknadens funktionssätt”. I modellerna antas arbetsmarknaden i princip fungera bättre med lägre skatter, bättre ”incitament” att arbeta och större ”sökintensitet” hos de arbetslösa – alltså att man skickar in många jobbansökningar och har det dåligt under tiden. En högervriden förståelse av ekonomin ligger med andra ord inbäddad i själva problemformuleringen.
I Borgs budgetar har man kunnat följa hur regeringens reformer sänkt denna mystiska storhet, samtidigt som arbetslösheten i verkligheten har stigit. Den verkliga arbetslösheten väntas följa med och möta jämviktsarbetslösheten vid horisonten, bara ”reformarbetet fortsätter”.
Nu har vi haft val, Anders Borg har lämnat rodret. Redan innan det hade Moderaterna tagit bort webbsidan med sin definition av full sysselsättning. Och det blir förhoppningsvis en del andra innebörder som från och med nu kopplas till begreppet ”reformarbete”. Men någon grundläggande uppgörelse med sättet att tänka kring arbetslösheten är tyvärr inte att vänta i första taget på Finansdepartementet och närliggande institutioner.
Till och med LO-ekonomerna tycks ha vänt taggarna utåt, som man kunde se när SVT:s Uppdrag Granskning – möjligen alltför förenklat – ville peka på problemen med denna konsensus, i reportaget ”Jobb-bluffen”. Det är svårt att bedöma vad jämviktsarbetslösheten egentligen är, men den fungerar som ”tankeram”, resonerar man hos LO-ekonomerna.
Vänd på saken! Varför envisas med en ”tankeram” som pekar ut arbetarrörelsens segrar som hinder? Varför streta vidare på en politisk spelplan som ger den som vill förändra ekonomin utifrån mer verklighetsförankrade och progressiva insikter en rejäl uppförsbacke? Ett brett samtal runt dessa frågor vore det svenska samhället i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet väl betjänt av.
Av Ali Esbati
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
