Bild: kjetil_r/flickr/cc
Det är Høyre som har ritat om det politiska fältet i Norge, genom att redan vid det förra valet öppna upp för Frp. På nationell nivå har de borgerliga mittenpartiernas kategoriska avståndstagande mot Frp successivt brutits ned.
Efter åtta år med Jens Stoltenbergs rödgröna regering, ska Norge styras av Moderaternas systerparti Høyre, samt Fremskrittspartiet (Frp), ett högerpopulistiskt parti med främlingsfientlighet som retorisk motor.
Det är ett parti vars ledare Siv Jensen för några år sedan lanserade tesen om att Norge var på väg att ”smygislamiseras” – ett begrepp direkt hämtat från den organiserade islamofobiska miljön. Andra ledande företrädare har nyligen varnat för en ”majoritet asiater och afrikaner i Oslo 2050”, och krävt specialfängelser för utlänningar, där de intagna bland annat ska förvägras att se på tv.
Kort före valet luftade man förslag om att de facto utestänga invandrade från socialförsäkringssystemen, och att omförhandla FN:s flyktingkonvention.
Men Frp är förstås mer än detta. I valrörelsens slutskede gick hotellmagnaten Olav Thon ut i helsidesannonser och meddelade att han ämnade rösta på partiet. Ett av de argument han punktade upp var att ”ett starkt Frp gör det lättare för Høyre att föra högerpolitik”. Så är det.
Frp har under hela sin 40-åriga historia arbetat med att aktivera en ”kulturkamp”, där konfliktlinjerna i samhället målas upp mellan å ena sidan ”den lille mannen” – fattig som rik, men med ”sunt förnuft” – och å andra sidan byråkraten, fackpampen, kulturtanten, 68-akademikern och den fisförnäma journalisten. Därigenom har man kunnat fånga in andra grupper än dem som Høyre har kunnat nå, för en politik som i fråga om privatiseringar, nedskärningar och arbetsrätt går ännu längre än Høyre.
Ayn Rand packas in i dansbandsmusik. Och eftersom politik inte är en mekanisk insamling av stillasittande ”väljare”, utan en aktiv process varigenom identiteter byggs och åsikter ändras, har de tippat det norska samhället högerut i bred mening.
Frp har levererat sin produkt. Men den stora vinnaren i norska valet var Høyre. Och det är Høyre som har ritat om det politiska fältet, genom att redan vid det förra valet öppna upp för Frp, och därigenom också successivt bryta ned de borgerliga mittenpartiernas kategoriska avståndstagande mot Frp på nationell nivå.
En nyckelroll har också spelats av högerns tankesmedja Civita. Timbro var viktig för att få dagens svenska allians-partier att tänka i takt och därmed möjliggöra regeringssamverkan. Civita har med etablerandet av mötesfora och politiska utgångspunkter lagt grunden för dagens samarbete i Norge, där de olika partiernas sociala appell kompletterar varandra. En berättelse om vad ”den norska modellen” är, har kommit på plats, som kan rymma en bredare borgerlighet, där Frp ingår som en oumbärlig del.
Det partipolitiska landskapet i Norge skiljer sig från det svenska. Någon direkt motsvarighet till Frp finns inte.
Frp har inte som Sverigedemokraterna vuxit fram ur skinheads- och ”vit makt”-miljöer. Ny Demokrati, som kom in i riksdagen 1991 men imploderade några få år senare, byggde dock på i stor grad samma framgångsrecept. Också där spelade spekulation i främlingsfientlighet en viktig roll, men på ett delvis annat sätt än den monomana rasism som SD har vuxit fram ur.
Den kom dock väl till pass för att hitta nya angreppspunkter mot ”sosse-Sverige” – och partiets röster blev ju också parlamentariskt underlag för Bildt-regeringen. I dag är partiledaren Ian Wachtmeister – en gång medarbetare i arbetsgivarföreningen – rådgivare åt SD:s Jimmie Åkesson.
Regeringen Reinfeldt har hittills hållit en beundransvärd rågång mot SD. Och svensk offentlighet skiljer sig ännu från den norska, genom att en högre grad av anständighet trots allt håller tillbaka rasism och främlingsfientlighet i nyhetsrapporteringen och debatter. Men det är naivt att tro att detta är politiska konstanter i Sverige.
Om Sverige ska fortsätta att vara ett undantagsland i det här avseendet är det två saker att lära av Norge. Dels att högerpopulismens effekt inte kan reduceras till enskilda partiers röstsiffror utan måste bedömas genom förskjutningar i det övriga politiska, sociala och mediala fältet. Dels att högerpopulism och främlingsfientlighet inte måste locka människor i arbetslöshet och nöd, utan snarare kan växa när vänsterns partier inte verkar stå för något positivt projekt och de politiska skiljelinjerna om ekonomisk-politiska frågeställningar framstår som diffusa.
Ali Esbati
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
