Ali Esbati förklarar hur de rika – den sagoberättande klassen – blir ännu rikare och varför vi andra inte är det.
Den 2 december 2014. Interpellationsdebatt i riksdagen, på temat ”finansiering av framtidens välfärd”. Ledamoten Schulte (M) angriper finansminister Andersson, medels ”den gamla sagan om hönan som värpte guldägg”.
Att ägaren dödade hönan för att hitta guldet, är enligt moderaten en sedelärande ekonomisk–politisk historia: ”Du håller på att döda hönan. Du håller på att döda den privata sektorn, och det kommer att kosta välfärden i framtiden.”
Nu är det i och för sig så, att de nordiska högskatteländerna med relativt stor offentlig sektor har värpt fram påfallande goda resultat – ständigt hotade av högerns svångremmar och slipade knivar. Men fakta hindrar sällan moderater som fått feeling.
Guldäggsliknelsen är också en av de myter och usla argument som nämns i den brittiske samhällsvetarnestorn Andrew Sayers senaste bok Why We Can’t Afford the Rich.
Medan vi språkligt talar om att (för)tjäna (earn) pengar genom arbete, så är den grundläggande förutsättningen för stora rikedomar just att göra annat än produktivt arbete, påminner Sayer. Det bästa sättet att bli mycket rik är att vara det från början. Och det som kan garantera och förmera förmögenheter är att besitta tillgångar och positioner, genom vilka värden kan extraheras. Alltså sno ägget och göra omelett till sig själv.
Att äga och styra stora företag ger en sådan kontroll. Givetvis kan organisation och arbetsledning ha stor betydelse för produktion av varor och tjänster. Men föreställningen om att det är detta som näringslivstoppar och kapitalfonder sysslar med – och får betalt för – är närmast bisarr.
Inget tyder på att feta chefslöner och bonusar är kopplade till faktiskt värdeskapande arbete. Skälet till att storbolagens chefer plockar ut dramatiskt mycket mer pengar från de värden som skapas i produktionen kan sammanfattas i två ord: de kan. Om motkrafterna – fackföreningar och fördelningspolitik – försvagas, så ger det friare händer för ohämmad extraktion.
En annan viktig position för att bli mycket rik utan motsvarande arbetsinsats är kontroll över skapandet av pengar och utlåningen av dem mot ränta. Mytologin rör sig runt behovet av att bedöma risker och finansiera produktiv affärsverksamhet. I verkligheten går verksamheten ut på att maximera pengavolymerna i rörelse och utflödet till vinster och bonusar.
Åren 2010–2011, efter att ha bidragit till ekonomisk kollaps, plockade finanssektorn i Storbritannien ut bonusar på nästan 150 miljarder kronor. Detta är inte ”ersättning” för ”hårt arbete”. Det är utfallet av ett förvisso framgångsrikt rofferi. Att de svenska storbankerna bara det första kvartalet 2015 gjorde 30 miljarder i vinst är en variant av detsamma.
Extraktiv verksamhet är starkt beroende av staten. Det gäller särskilt finansakrobatik (staten tar förlusterna vid spekulation och bubbelblåsande) och välfärdskommers (staten garanterar flödet av intäkter). Då finns starka incitament att överkomma ”politisk risk” – alltså att exempelvis resultatet i demokratiska val kan påverka fortsatt resursöverföring. Sayer skriver om det anmärkningsvärda inflytande som finansdistriktet City köper sig i brittisk politik. I Sverige kan vi nog aspirera på världsledande positioner när det gäller svängdörrar mellan politiska och välfärdskapitalistiska topposter.
Som samhälle betalar vi dyrt för de superrika och det de gör för att behålla sin förmögenhet. Det utgör ett demokratiskt problem; de förvrider ekonomin så att möjliga investeringar uteblir och effektiva välfärdslösningar urholkas; det ekologiska fotavtrycket blir förödande.
Detta kräver politisk handling. Dels för att begränsa själva extraktionen, dels för att hyfsa till utfallet med beskattning. Det kan i sammanhanget vara bra att påminna om att kapitalismens senaste och mesta ”guldålder”, decennierna efter andra världskriget, var en tid med stort offentligt inflytande över viktiga investeringsbeslut och höga marginalskatter i de rika industriländerna. Oavsett detta behöver vi en ekonomisk–politisk debatt som bygger på faktiska förhållanden, inte på sagor som den om ”gåsen som lägger gyllene ägg” eller om ”effektiv resursallokering på en fri marknad”.
Av Ali Esbati
Det här var ett utdrag från Magasinet Arena #3 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena. Magasinet Arena #3 2015 finns i butik från och med 9/6. Köp nr 3 2015 här. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
