Anders Borgs mantra genom krisen har varit “ordning på statens finanser”. Nu börjar fler se att den mest ensidiga åtstramningspolitiken är intellektuellt bankrutt.
I maj presenterade Swedbank sin hushållsbarometer. Bland höginkomsttagarna dominerar de som menar att deras ekonomi har förbättrats. I hushåll med lägre inkomst än 400 000 per år är de som upplever försämringar i majoritet. Dagens Nyheter kompletterade talande nog sin artikel om barometern med en egen liten bildenkät bland fem personer, varav fyra råkar bo i Stockholms mer välmående områden. Alla är nöjda, inklusive den 63-årige ”styrelsearbetare” som bor i Vasastan med ”jämna utgifter och inkomster”.
Helt i enlighet med regeringens mantra om att det ska ”löna sig att arbeta” – det vill säga straffa sig att vara sjuk eller arbetslös – är det sjukdom och arbetslöshet, samt minskade möjligheter att skrapa ihop timmar som visstidsanställd, som har fått växande vikt som förklaring till försämrad ekonomi.
Teorins löften om lägre arbetslöshet har förstås inte materialiserats. Men vidgade klyftor, det har politiken lyckats med. Som framgick av en OECD-rapport nyligen, är Sverige det land i den industrialiserade världen där inkomstskillnaderna har vuxit snabbast de senaste decennierna. Skattesänkning som främst gynnat dem som hade allra mest, kombinerat med bestraffning av dem som redan hade de minsta marginalerna, har varit mycket träffsäkert.
Den politik som cementerat massarbetslösheten i Sverige, eroderat viktiga bärbjälkar i den generella välfärdsmodellen och pumpat in allt mer skattepengar i privata koncerner, förärade 2011 Anders Borg titeln Europas bäste finansminister, i en sammanställning i Financial Times. Ty i glada ekonomvänners lag är det viktigt att ha ”ordning på statens finanser” (inte använda resurser till nödvändiga investeringar och anställningar), att åtnjuta ”trovärdighet hos marknaderna” (stryka finanskapitalet medhårs i praxis), och ha ”förmågan att genomföra reformer” (driva igenom politik som missgynnar breda befolkningsgrupper).
Det är inom denna tankeram som också den europeiska krispolitiken har utformats och analyserats, även om fler nu börjar se att den mest monomana åtstramningspolitiken är intellektuellt bankrutt.
I den senaste rundan av krisdebatt har Expressens Anna Dahlberg på ledarplats tagit på sig rollen som försvarare av fortsatt hårdkokt åtstramningspolitik. ”För vänstern och Dagens Nyheters ledarsida”, detta eviga radarpar, ”är saken enkel”, skrev hon anklagande den 28 april. Krisens fördjupning beror inte på nedskärningarna, menar Dahlberg, och lyfter bland annat frågan: ”Hur kommer det sig att Estland och Lettland klarade att genomgå stålbad och komma ut starkare på andra sidan?”
Detta antyder en intressant förståelse av ”starkare” (alternativt ”andra sidan”, men jag väljer en välvillig tolkning). Financial Times redaktör Martin Wolf påpekade två dagar senare att BNP i Lettland fortfarande är 12 procent lägre än den var före krisen. Det är värre än till exempel Spanien och Portugal. Wolf påminner också om att de lettiska timarbetskostnaderna år 2012 var ungefär en fjärdedel av eurozonens genomsnitt, hälften av de portugisiska. Om andra länder skulle försöka göra sig ”konkurrenskraftiga” genom lönesänkningar till de nivåerna, skulle de samlade effekterna kunna bli katastrofala.
Arbetslösheten i Lettland är på 14 procent. Och detta är situationen efter en enorm utvandring. De baltiska staternas befolkning minskade med 8–10 procent under åtstramningsregimen. De amerikanska ekonomerna Jeffrey Sommers och Michael Hudson har skärskådat de baltiska ekonomierna i flera artiklar. De påpekar att Lettland utöver befolkningskollapsen delvis har avindustrialiserats, den offentliga sjukvården har sänts tillbaka decennier i tiden, en övertydligt kortsiktig lösning på fallet i inkomster har varit att snabbavverka skog med lång återväxttid, och man har fått en finansexpansion som vid det här laget borde få varningsklockor att ringa (särskilt som den fick en nytändning efter kollapsen i ett annat föregångsland – Cypern).
Den platta icke-förståelse av ekonomin, som kan hurra på Anders Borgs insatser och framställa Lettland som ett föredöme, är blind för sociala maktförhållanden – och passar därför utmärkt som liturgi för de nuvarande ekonomiska och politiska makthavarna. Den ligger som en våt filt över det offentliga samtalet i de avancerade kapitalistiska länderna. Det är hög tid att sparka den av sig.
Ali Esbati
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
