Ali Esbati: Piketty kan läsas mer radikalt

Thomas Piketty Foto: Parti Socialiste du Loiret.

Det vore synd om diskussionen kring Thomas Pikettys bok stannar vid globala kapitalskatter. Boken pekar också ut nya ämnen vilka kan lägga grunden till ett bättre politiskt samtal.

Få har väl vid det här laget undgått att höra talas om Capital in the 21st Century, den franske ekonomen Thomas Pikettys storverk. Med ett rikt historiskt material visar Piketty hur kapital – i betydelsen förmögenhet – tenderar att koncentrera sig i den reellt existerande kapitalismen, såvida inte starka motkrafter aktivt drar i motsatt riktning.

De bägge världskrigen och politiken som följde var sådana. Men vi ser nu åter ”normaltillståndet” – där avkastningen på kapital växer snabbare än nationalinkomsten. Resultatet blir växande och mer beständiga skillnader – ärvda pengar blir ännu viktigare, på bekostnad av den ideologiskt omhuldade ”meritokratin”.

Pikettys lösningsförslag är löst skisserade: progressiv inkomstbeskattning och framför allt kapitalskatter på global nivå. Detta väcker instinktiva reaktioner högerifrån. Men (också) Pikettys empiri talar mot den segslitna idén om att beskattning och begränsning av kapitalets mängd och makt alltid hämmar innovation och produktivitetsökningar.

Om något, ser vi motsatsen. ”Konfiskatoriska” marginalskatter i USA under Roosevelt hjälpte till att stärka både konkurrens och välfärd. När inkomst- och förmögenhetsstrukturen åter börjar se ut som ”La Belle Époque” före världskrigen, blir det vackert blott för de få på toppen.

Resurserna flödar uppåt: de på botten och en bra bit upp i samhällspyramiden måste se en växande del av frukten av sitt arbete gå till att betjäna de fysiskt och socialt avskärmade superrika och deras avkomma.

Kan Pikettys bok leda till nytt intresse för mer omfördelande skatter är det mycket bra. Ändå vore det synd om diskussionen avgränsades till de politiska förutsättningarna för globala kapitalskatter. För boken pekar också fram mot annat.

Både möjligheten att få en hög genomsnittlig avkastning på kapitalet, och det faktum att ansamlat kapital så tydligt ger en odiskutabel samhällelig makt, vilar på förutsättningen att kapitalet låter sig representeras som det allmänna, förment egenskapslösa pengar. Och därmed omvandlas.

Aktier i ett skogsbolag kan bli till en sjötomt. Avkastningen från landägande kan användas till mutor i ett korrupt rättssystem. En lyckad realisering av valutaoptioner kan köpa många reklamtimmar i radio. Sådan är kapitalismen, kan man ju säga. Och vad är alternativet?

Vi ser överallt försök att avskärma platser och aktiviteter från den kapitalistiska marknadslogiken. Och motsatsen: kapitalets drift att kommersialisera och underlägga sig varje vrå av naturen och samhället.

Här står strider som måste formuleras och tas. Ett avgörande fält är tillgången till naturresurser: vad ska kunna köpas, exploateras och omsättas? Dricksvatten?

Ett annat handlar om tillgång till och delning av kunskap och kultur – från forskningens villkor till kommunala graffitiväggar. Bostadsmarknaden har enorm betydelse. Fastighetsskatt ska vi ha. Men vi behöver också bygga för boende, och utveckla metoder för ”avmarknadisering” av detta boende.

Försvaret av hyresregleringar och allmännytta är med andra ord en del av kampen för en modernare samhällsekonomi. Och så förstås den centrala frågan om gemensamt finansierade offentliga välfärdstjänster – som bärare av en annan, rättighetsbaserad logik än kapitalets reduktionistiska.

Piketty konstaterar själv i början av sin bok att kapital inte är ett oföränderligt koncept, utan ”reflekterar utvecklingsnivån och de rådande sociala relationerna i varje samhälle”.

Och så återkommer han, strax före slutet, till att ”utvecklingen av nya former av egendom och demokratisk kapitalkontroll” blir en viktig fråga framöver.

Här finns grunden till ett bättre politiskt samtal. Om hur vi ska rycka loss områden från kapitalets domän, ingärda dem med hjälp av demokratiska beslut, och utveckla innehållet genom självorganisering av olika slag.

Historien visar att fördelningen av kapital – och därmed villkoren för mänsklig frihet – blir sämre än i dag om vi låter kapitalet gro i ro. Men varför skulle vi?

Ali Esbati