Jag känner ett inre tvång att härja om den erbarmliga ”debatten” om ”integration”. Inte om elefanten i rummet alltså, men om taggen i hjärtat.
Jag hade verkligen tänkt skriva om något annat än det här. Det lutade åt en text om nyliberalismens kärna: användandet av staten som sugrör från gemensamma resurser till privat ägande – riskkapitalister som slafsar i sig skolpeng; charlataner städslade som ”etableringslotsar”.
Likväl övermannas jag av ett inre tvång att härja om den erbarmliga ”debatten” om ”integration”. Inte om elefanten i rummet alltså, men om taggen i hjärtat.
Det har varit en vinter då infall och utspel med ”integration” som buzzword har stått som spön i backen. Diffusa språkkrav – för bättre integration. Lägre löner – för bättre integration. Ta ”folks” oro på allvar; oroas för att oron inte tas på allvar; kräv mer samt mindre satir; ta till brösttoner om att konkreta förslag saknas; sprid ut dem; samla ihop oss – för bättre integration!
I allt detta finns förstås också rimliga funderingar om organiseringen av flyktingmottagandet, eller förändringstendenser på den svenska arbetsmarknaden. Men det handlar ju inte om vad som sägs, det handlar om vad som hörs – och vad det gör med oss alla.
När Dagens Nyheter stort slår upp undersökningsresultatet ”Svenska folket: Integrationen fungerar inte”, så är det i första hand ett kvitto på utspelskavalkaderna.
Den som har makt över diskursen – förpackningen av frågeställningarna – kan valla in opinionen till att klä funderingar och upplevelser i en viss tankeskrud, och därmed undvika andra berättelser och vidhängande förslag pålösning.
”Integration” i dagens svenska offentlighet fungerar som ett verktyg som återför sociala problem som arbetslöshet och bostadsbrist på utbölingen själv. Det finns de i vårt samhälle som kan ha ett problem, som, säg, arbetslöshet. Den arbetslöse Andre däremot är ett problem.
Den här diskursen återskapar och vidgar en etnisk hierarki. Det är själva målet med de flesta av utspelen om ”integration”. De kittlar liv i en känsla av förgivettaget men ifrågasatt privilegium hos majoritetsbefolkningen – och vinner säkerligen också en och annan på den andra sidan: det är en viktig social impuls att sträva uppåt och förskräckas/förakta nedåt.
Jo, detta är en abstrakt analys. Men den handlar om mina helt konkreta livsvillkor i mitt eget land. Ännu en DN-debattartikel, ännu ett insinuant reportage, ännu ett det-här-får-man-väl-inte-prata-om-prat i pratprogrammen – de kan funka eller inte funka för något partis opinionssiffror. Men de funkar på mig – de begränsar min frihet, skrapar på mitt välbefinnande.
Nästan samtidigt som undersökningen om upplevelser av misslyckad integration, publicerade DN ett oumbärligt reportage av Lena Sundström, om utvecklingen i Danmark. Debatten där har i femton år varit som besatt, av ”de fremmede”, av muslimerna, av ”integration”. Den som sätter sig upp mot den till nationalkaraktäristiskt ”sunt förnuft” upphöjda rasismen skälls för att höra till ”de anständiga”.
Det är inte ett historiskt Långtbortistan vi talar om. Det är ett samhälle mycket likt det svenska. Och ja, vart Sverige tar vägen bestäms av samma sorts strider som förlorats i Danmark.
Jag tänker inte låtsas som att den dragkampen inte pågår här. Hur man gör för att värja sig, förnuftet och anständigheten – det är en annan femma. Skriva sådana här indignerade krönikor med ordet ”diskurs”? I bästa fall undantagsvis.
Ty överallt där högerpopulismen firar framgångar, handlar det om en ond spiral: socioekonomiska konflikter får stryka på foten, bärare av etnifierade förklaringsmodeller kliver fram, uppifrån-och-ned-tjatet om ”integration” kväver andra samhällsdebatter. Och så vidare.
Nästa gång ska jag skriva krönika om varför nyliberalismen måste krossas. Till exempel.
Ali Esbati
Det här var en text från Magasinet Arena #2 2015. Vid citering vänligen referera till Magasinet Arena.
Magasinet Arena #2 2015 finns i butik. En prenumeration av tidningen kan beställas här >>
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
