Andres Lokko vet bestämt vilken som är den mest betydelsefulla sången genom tiderna.
Utan att ens riktigt hinna tänka efter flimrar Paul Robeson sjungandes ”Ol’ Man River”, Billie Holidays ”Strange Fruit” och James Browns ”Say It Loud – I’m Black and I’m Proud” automatiskt förbi trumhinnan. Genast följt av sånger med The Impressions och The Wailers. Och, just det, Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come”! The Staple Singers! Arethas ”Respect”, givetvis.
DET HÄR ÄR SVÅRT. Malena, sa du verkligen bara EN ENDA sång?
Vad som genast utkristalliserar sig är hur det är omöjligt – hur gärna jag än vill hålla mig i vår egen tid – att inte spontant hamna i den svarta popmusik, de texter och artister som tonsatte medborgarrättsrörelsen och de ytterst få som vågade staka ut vägen mot den under decennierna dessförinnan.
Men ”Blowin in the Wind” eller ”We Shall Overcome” då, frågar sig vän av kommunal ordning? Nejnejnej, de har inte ett uns av den ilskna sprängkraft som ”Say It Loud – I’m Black and I’m Proud” besitter.
Så stark, så specifik, så hårt förknippad med sin uppgift att den aldrig, aldrig går att framföra i scoutuniform vid valfri lägereld.
Den var – och är – alldeles för viktig för det.
Så James Browns ”Say It Loud – I’m Black and I’m Proud” måste det bara bli.
Andres Lokko, skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
