Arbetslinjen vid vägs ände

Du läser en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!

”Det var ett skitliv”, säger Arbetslinjens skapare om åren som minister. I dag sågar Sven Otto Littorin Fas 3 och omvärderar sina egna reformer. Följ med Roland Paulsen till arbetslinjens slutstation.

Människan når inga nya oceaner
om hon inte vågar släppa land ur sikte.
Att våga är att förlora fotfästet för en stund.
Att inte våga är att förlora sig själv.
Det är först då fågeln kastar sig ut i fria rymden
som den känner att den har vingar.

På väggen hänger de inramade visdomsorden något i kontrast till allt som här utspelar sig. Jag är på informationsträff för nyinskrivna på Arbetsförmedlingen.
– Jag tillåter viss diskussion, säger Leif. Men skulle det spåra ut alldeles för mycket utanför ämnet så är det ju min roll att försöka få in det på rätt spår igen så att vi hinner med vad vi ska. Men var absolut inte rädda för att ställa frågor.

Trettio personer i rad, inte helt olikt klassrummets struktur. Till vänster en kvinna som prasslar med en Ica-kasse mellan benen. Hon äter något. Framför mig en man i mjukbyxor och skägg som växt samman med frisyren.

På höger sida en äldre man i kavaj och kraftiga glasögonbågar. Han liknar platschefen här i Västertälje. Fast han är inte chef. Han är arbetslös.
– Ibland får jag nyinskrivna som tror att det bara är att skriva in sig på Arbetsförmedlingen och så ska vi som jobbar här ordna arbete åt er. Då har man tyvärr inte förstått så mycket av hur det fungerar här.

Leif säger att man som arbetssökande har vissa skyldigheter. Först och främst måste man söka jobb – en ”heltidssysselsättning”, förklarar Leif. Men sedan ett par månader tillbaka måste man också rapportera vilka jobb man har sökt. Och hur. Varje månad. Hur mycket förväntas man skriva i aktivitetsrapporten? Och vad hör egentligen dit?

Det vet ingen.

Nu lyser straffskalan från projektorn. Om man som arbetssökande missköter sitt arbetssökande får man efter första gången en varning. Efter andra gången blir man avstängd från ersättning i en dag. Därefter i fem dagar. Och i tio. Och efter femte övertrampet förlorar man ersättningen helt och hållet.

– Fast är inte det där bara kontroll? säger mannen i mjukbyxorna.

– Förlåt?

– Ja? Det där aktivitetsrapporter. Är inte det bara till för att kontrollera?

– Jaa, det är inte jag rätt man att svara på, säger Leif utan att röra en min. Arbetsförmedlingen är ju en statlig myndighet. Vi lyder under riksdagen och riksdagen har beslutat att arbetssökande från och med januari ska rapportera vad de gjort för att få jobb.

Leif har jobbat på arbetsförmedlingen i över tjugo år. I Leifs kropp och rörelser finns en spontan omsorg som inför vissa frågor stelnar till något annat.

Det är inte det att han ogillar frågorna. Tvärtom, Leif förstår dem mycket väl. Han tycker att mycket av Arbetsförmedlingens verksamhet är vansinne. Till vansinnet räknar Leif aktivitetsrapporterna. Jag vet det, för Leif har sagt det till mig.

En annan sak som Leif själv nämner är regeln att den arbetslöse bara får deltidsarbeta i 75 dagar och därefter mister ersättningen för hela veckan om någon arbetsdag skulle tillkomma.

– Den regeln är det tyvärr inte heller jag som har bestämt, säger Leif.

– Det här när ni tvingar en till att söka vissa jobb, säger en annan. Det är ju också meningslöst. Jag menar, om jag inte vill ha ett jobb då blir det ju lite som att låtsas att man söker. Och det är ju inte svårt att inte få ett jobb även om man söker, om du förstår hur jag menar.

– Jaa, det tänker inte jag svara på. Vårt mål är att ni ska arbeta så mycket som möjligt och för det hjälper vi er så gott vi kan med att hitta jobb som passar. Det är en tjänst som vi erbjuder er. Sen har du alldeles rätt i att det är upp till er om ni ska få jobbet eller inte.

Leif fortsätter i rask takt till faserna. Efter ett år som arbetslös hamnar man i fas 1 – coachfasen. Sedan kommer fas 2 – praktikfasen. Därefter – djup tystnad råder nu i rummet – fas 3, eller sysselsättningsfasen som den numera heter. Här får alltså den arbetssökande sysselsättning hos olika anordnare. Och tro mig, här vill ni inte hamna.”

När de arbetslösa fyllt i närvarolistan och gått ut sitter jag och Leif kvar lite. Jag säger att det var imponerande att se honom hantera de kritiska frågorna så där bekymmerslöst.
– Jo, man har ju utvecklat en svada. Jag har ju haft de här träffarna i snart tjugo år så man hittar ju sina sätt.

Han sänker rösten.
–Du vet, en annan sak jag brukar göra det är ju att låta dem själva svara. Så om någon säger ”ni gör ju inte ett jävla skit och det här är skandal” och så vidare, då frågar ju jag: ”jaha, och vad svarar ni andra på det? Håller ni med?” Och nästan alltid är det någon som säger ” äh det där är skitsnack” och så löser det sig själv. Så kan man gå vidare. För om jag själv går in och börjar försvara du vet, då är det kört. Då kan jag lika gärna sätta upp skylten och gå hem.

– Vad händer då? frågar jag.

– Ja det blir ju rabalder.

På Arbetsförmedlingen månar både personal och ledning om den så kallade ”säkerhetsmöbleringen”. De är inte de nyinskrivna man är rädd för. Nej, det verkar som att något händer ju längre tid de arbetslösa är inskrivna. Något som lockar fram aggressioner.

För några år sedan hade handläggarna sina egna kontor där de tog emot de arbetslösa. Numera delar de rum i ”säkerhetszon C”. För att komma in dit krävs passerkort. I zon B träffar man de arbetslösa. Där är rummen kala och identiska: skrivbord, dator, två stolar. Arbetsförmedlarens stol står alltid närmast dörren för att undvika ”inlåsning” vid hotfulla situationer.

I zon A måste snickare och rörmokare hänga av sig verktygsbältet. Kniv är helt förbjudet i zon B, men också annat vasst som skruvmejslar och stämjärn. Inte för att man misstror hantverkare specifikt, förklarar en handläggare för mig.

– För han kan ju också sitta där ute och så är det någon vid sidan som rycker kniven. Alltså det behöver ju inte vara en själv. Vi har haft incidenter här.

En av hennes kollegor tycker att problemet överdrivits. Under hans sex år på Arbetsförmedlingen har han bara varit med om ett fåtal incidenter. En gång var han i och för sig tvungen att ha med sig Securitasvakt.

– Men då var det ju en psykossjuk man som var utåtagerande och så. Så att ja, det förekommer ju, men inte så ofta. Inte så att man springer runt och tänker på det hela tiden. Då är det ju mer att de hotar att skada sig själva. Att de hotar att ta livet av sig och säger att nu orkar jag inte längre och jag funderar på att göra något och så. Det händer ju lite då och då.

I en forumtråd om Arbetsförmedlingens ungdomsgaranti uttrycker en anonym röst sitt missnöje.

– Varje gång jag går hem ifrån Arbetsförmedlingen så fantiserar jag om att vända mig om, plocka fram kulsprutan och bara kötta ner allt och alla där inne.

Rösten kommer från ett land i omvandling. I detta land finns en uppfattning om att Arbetsförmedlingen borde kunna lösa bekymret med arbetslöshet. Men också en besvikelse över att Arbetsförmedlingen inte verkar vara förmögen att göra det. Över att Arbetsförmedlingen faktiskt inte verkar ägna sig åt förmedling av arbete över huvud taget.

På Sifos anseendeindex för svenska myndigheter ligger Arbetsförmedlingen längst ner. Mindre populära myndigheter som Migrationsverket och Försäkringskassan framstår som klassens stjärnor i jämförelse. 74 procent av Arbetsförmedlingens skyddsombud uppger att de har problem med hot och våld på deras arbetsplats.

Hur kunde det bli så? Hur kunde denna enkla tjänst – att förmedla arbete – förvandlas till sådan explosiv verksamhet?

I ett av universitetsbibliotekets magasin hittar jag en bortglömd bok från 1995, Arbetsförmedlingen under sju decennier. Här berättar äldre arbetsförmedlare om sina liv. Under närmare trettio år efter andra världskriget brottades arbetsförmedlarna med ett problem som i dag kan vara svårt att ens föreställa sig: för mycket jobb.

”Så mycket jobb det fanns att erbjuda!” berättar en arbetsförmedlare som var verksam under sextiotalet. ”De lediga platserna var registrerade på kort som placerades i ’vaggor’, det vill säga kortlådor.

Det var arbetsförmedlaren som föreslog vilka arbeten kunden borde söka. När det kom in någon som sökte kontoristjobb var det att bläddra i vaggan – de sökande fick inte själva ta del av informationen!”

En annan berättar att det var ganska enkelt att vara arbetsförmedlare under den här tiden.

Eller: ”att det var enkelt var väl en sanning med modifikation. Arbetsgivarna låg på ganska hårt och krävde att vi skulle ’gräva’ fram personal åt dem även om det inte fanns några lämpliga sökande att tillgå.”

De arbetssökande (vi talar nu om de hypercurlade generationerna som i dag pensioneras) ställde å sin sida krav som ”inte maskinskrivning”, ”arbetstid 10–14”, ”inte för långt från hemmet”.

I slutet av sextiotalet genomfördes en öppenhetsreform. Kontor började införa ”öppen förmedling”, en självbetjäning där de arbetslösa själva kunde gå igenom listorna med lediga platser.

Detta var inte populärt bland alla. På en förmedling i Eskilstuna höll man exempelvis emot enligt en av de gamla handläggarna: ”Vår direktör sade att här skall inte vara något öppet, vi skall ha förmedling enligt den gamla goda modellen.” Det ansågs oansvarigt att släppa informationen fri. Risken fanns att man skämde bort de arbetslösa och överbelastade de populära arbetsgivarna med ansökningar.

I dag ligger ”listorna” ute till allmän beskådan. Man behöver inte ens söka sig till ett kontor, det räcker att surfa in på den så kallade ”platsbanken” – en nästan helautomatiserad webbtjänst där arbetslösa enkelt hittar de jobb som arbetsgivarna känner för att lägga ut.

Det som en gång var Arbetsförmedlingen – även registrering av arbetslösa och administrering av ersättning – har tagits över av programkod och ny teknik. Ändå blir arbetsförmedlarna bara fler och fler. Hur kommer det sig? Vad ägnar de sig åt där inne på Arbetsförmedlingen?

Bland det trettiotal arbetsförmedlare jag intervjuar är svaret entydigt: kontroll.

– Man kan säga att i slutet av åttiotalet var servicebiten mycket större än kontrollbiten, säger Ulf som har jobbat där i snart trettio år. Nu är kontrollbiten mycket större än servicebiten. Så där har skett en förskjutning där man inte bara kontrollerar den sökande utan även oss. Och det är en jättestor kontrollapparat.

Att det ändå finns kvar en ”servicebit” kan vara värt att betona. Varje arbetsförmedlare förmedlar i snitt cirka tio osubventionerade jobb per år – nästan ett jobb i månaden. Detta är inte bara en siffra som Svenskt Näringsliv roar sig med att årligen rapportera.

När Sveriges riksdags utredningstjänst undersökte saken hamnade siffran på mellan 1,0 och 8,7 osubventionerade jobb per år och arbetsförmedlare beroende på hur generöst begreppet ”förmedling” tolkades.

Vid sidan av detta ordnar Arbetsförmedlingen praktiker, instegsjobb, lönebidrag, nystartsbidrag – allt enligt det relativt hederliga konceptet ”gratis arbetskraft”.

Sedan finns också rehabiliterings- och utbildningsverksamheten, jobbgarantin för ungdomar och så jobb- och utvecklingsgarantin med faserna 1, 2 och 3 där den senare bygger på det lite säregnare konceptet ”gratis arbetskraft plus en ordentlig peng till arbetsgivaren för besväret att dela ut arbetsuppgifter (om det finns arbetsuppgifter – det spelar inte så stor roll)”.

I Västertälje jobbar Stefan och fyra andra handläggare med Fas 3 specifikt. De blev alla anställda för ett och ett halvt år sedan. När de kom till kontoret visade det sig att de seniora kollegorna valt att inrikta in sig på andra sökandegrupper än fas 3.

Den grupp som borde ha blivit erbjuden den mest avancerade expertisen hamnade därför hos de nyanställda. Första dagen på kontoret hittade Stefan en 30 cm hög packe med okända ärenden på sitt skrivbord.

– Alltså, jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle göra med det, jag hade ingen aning om något. Alltså inte om arbetet på Arbetsförmedlingen över huvud taget. Jag hade aldrig jobbat här förut. Så det blev ju kaos.

Inom ett år hade de tre sjukskrivningar bland fas 3-handläggarna. En av dem slutade och gick tillbaka till sitt gamla jobb.

– Hon sa att ”det här är helt orimligt”. Hon var helt chockad. Så klart. Vi har haft tre sjukskrivningar, men cheferna här menar att det inte har med arbetssituationen att göra. Men om man har femtio procent sjukskrivna i ett arbetslag så hade nog jag dragit slutsatsen att arbetet har med det att göra.

För att tvinga ner arbetsbördan på hanterlig nivå började de hålla gemensamma informations- och utvärderingsträffar med fas-treorna – likt Leifs träffar med de nyinskrivna. Men det ville sig inte.

– Det blev fullständig kalabalik, säger Stefan

Jag har sett vad sådan kalabalik kan innebära. I Youtube-klippet ”FAS3 och tystnaden” kan vem som helst gå in och titta: upprörda fas-treor som ställer arbetsförmedlarna mot väggen. ”Hur kan ni arbetsförmedlare sova om nätterna?” ”Tycker du att det här är en bra reform?” ”Varför har man tagit bort möjligheterna till utbildning i fas 3 för att i stället ge femtusen till arbetsgivaren?”

Besvärade miner från myndighetens sida.

– Det är inte rätt forum…

– När är det rätt forum? För jag har ingen fackförening. Jag har ingenting.

Små applåder och jubel bland de arbetslösa. Ganska stor skillnad mot de sävliga tongångarna bland de nyinskrivna. Enligt Stefan är det just eftersom fas-treorna har tillbringat så mycket tid på Arbetsförmedlingen som det inte går att ha gruppmöten med dem.

– De som är i fas 3 är ju också de som varit arbetslösa längst tid. Och där finns alltid någon som vill protestera mot hela systemet och som gör det nästan jämt på vilket möte det än gäller. Och som försöker få i gång alla andra och vill diskutera själva fenomenet med fas 3. Så det urartade helt.

I dag utvärderar och informerar de fas-treorna individuellt – trots att det tar avsevärt mycket längre tid. Stefan säger att arbetsbördan har lättat något på sistone, men själv är han inte säker på om han kommer att jobba kvar på Arbetsförmedlingen.

– Vi har ju bättre koll på det nu, men man lever ändå kvar i den här nästan panikångestkänslan.

Fas 3 sysselsätter i dag närmare 35 000 människor. Det är fler än i något svenskt företag. I fas 3 är det slut på ”kartläggning”, ”coachning”, ”praktik” och det som hör tidigare faser till. Fas 3 är, som den nu officiellt heter, ”sysselsättningsfasen”.

Vilken sysselsättning fas 3 rymmer är ytterst sekundärt. Det kan handla om att måla om stolar, men det kan också handla om arbete likt det på den ”reella” arbetsmarknaden – ”riktigt arbete” som rimligen borde avlönas som sådant. Fas 3 är en arbetsmarknadsåtgärd som kastats ut på omöjlig balansgång mellan meningslöshet och ”riktigt arbete”.

Inget av detta skiljer emellertid fas 3 från socialdemokratiska program som Aktivitetsgarantin eller de, under sin tid, utskällda plusjobben. De senare varianterna av ”pysselsättning” användes flitigt som slagträ av Alliansen före första valsegern – på ungefär samma sätt som Stefan Löfven nu använder Fas 3. Lika lite då som nu hade man något egentligt alternativ att erbjuda.

Det som utmärker fas 3 är den exceptionellt låga ersättningen (65 procent av tidigare dagsförtjänst) samt att fas 3 är en slutstation. Med fas 3 finns ingen sista chans kvar. Du kliver inte på någon a-kassa igen för att sedan kastas runt i systemet ytterligare en runda. Du står still.

Ytterligare ett särdrag med fas 3 är att det inte tycks finnas några gränser för vad som kan räknas som fas 3-verksamhet.

Beviset erfar jag själv när jag blir inbjuden för att ge ett seminarium om arbetskritik – hos en fas 3-anordnare. Vi sitter i ring, och trots vetskapen om att seminariedeltagarna är halvt tvungna att sitta där för att få pengar till mat och hyra upplever jag ett genuint engagemang hos dem – större än vad jag någonsin lyckats locka fram hos de studentgrupper jag undervisat.

Min frågeställning om varför arbetslösa bara tycks bli mer och mer förbannade verkar visserligen inte intressera så mycket. Snarare är det den motsatta frågan som väcker diskussion: varför blir inte folk mer förbannade? Här finns också en uppriktig undran: varför finns fas 3? Hur kunde fas 3 hända?

– Det största problemet, upplever jag, det är all rädsla som finns i dag, säger Liv som är med på seminariet. Hon säger att hon förstår personalen på Arbetsförmedlingen.

– De sitter där med sin rädsla och sen sitter man på andra sidan med sin egen rädsla.

Liv trodde aldrig att hon skulle hamna i fas 3, eller ens att hon skulle bli arbetslös. Hon beskriver jobb- och utvecklingsgarantin som ”det mest förnedrande jag varit med om i hela mitt liv”. Det som ofta faller bort när denna förnedring ska beskrivas är att den nästan alltid sker i ett sammanhang som vi kan kalla för ”resten av livet”.

I Livs fall drev hon och hennes man eget företag som produktdesigner. Det gick bra. De jobbade hem-ifrån, reste runt i världen, flyttade in i en stor lägenhet. I tjugo år gick det bra. Sedan kom finanskrisen och i samband med den insjuknade Livs man.

Hade Liv kunnat välja om hade hon anmält sig hos Arbetsförmedlingen direkt. Men hon kunde inte tro att deras företag skulle gå omkull. Så när det väl hände fick hon den lägsta arbetslöshetsersättningen. De tvingades söka sig till Socialförvaltningen för att be om hjälp. Deras första socialbidrag krävde en ansökan med 48 bilagor.

– Du blir helt naken, säger Liv.

Tyvärr nöjde sig inte socialen med det. Liv och hennes man hyrde ju en alldeles för stor lägenhet enligt reglementet. Den var de tvungna att säga upp. De gavs ett ”rådrum” på sex månader – hade de inte hittat nytt boende efter det skulle de inte längre få någon peng för bostaden.

Som så många andra som söker sig till socialen hade de dock hunnit dra på sig betalningsanmärkningar. Att få en ny lägenhet är närmast omöjligt om du har betalningsanmärkningar. Oavsett om du står först i kön eller lyckas hitta någon som vill byta. Låst läge.

Liv sålde det sista värdefulla de hade, smycken och klockor som Socialen inte visste om. Allt för att hålla sig flytande. Hyran skulle bara betalas, för nu var deras grannar bostadsrättsägare och de ville inget hellre än att kasta ut detta par som avstått från att köpa när möjlighet getts.

Sedan hände något: Livs man dog.

Hon säger det nästan i förbigående. Det är tydligt att hon inte vill fördjupa sig i detta.
– Oj, så hemskt, skrev handläggaren i ett mejl till henne.

Vid det laget hade Liv rasat igenom Arbetsförmedlingens alla våningar och nått till slutstationen: fas 3.

Liv säger att de flesta på Arbetsförmedlingen antagligen vill väl. Som den handledaren hon har nu, han verkar ju faktiskt bra. Vem vet, kanske kan han hjälpa henne med något? Liv har åkt på en hård stöt, men hon vill inte se sig själv som ”en förlorare”.

– Jag är ju övertygad om att jag ska skapa någonting bra med mitt liv, säger hon. Jag har ju ändå livet kvar.

Liv är en av många som mitt fördomsfulla jag inte hade förväntat sig träffa i fas 3. Med på seminariet finns även Ann som efter lång och trogen tjänst blev uppsagd från en kvällstidning och så hårt åtgången av en sadistisk arbetsförmedlare att hon föll i depression och i det tillståndet tvingades driva en rättsprocess mot Arbetsförmedlingen – en lång tvist som hon utan vare sig glädje eller triumf till slut vann.

Där finns också Yvonne som efter två decennier på en av landets största morgontidningar fick ett stipendium och sa upp sig för att fullfölja sina konstnärsdrömmar.Och många andra. Tillsammans påminner de om prekariatets potential – att det snart inkluderar så pass skilda samhällslager att en ny solidaritet blir oundviklig.

Men de påminner också om att ingen i ledans ”salariat” sitter säker heller. Arbetslösheten hotar alltid runt hörnet.

En sjukdom. En sorg. En dröm. Mer än så behövs inte.

Av alla vägar till långtidsarbetslöshet som jag får ta del av känns ingen mer osannolik än den som Angeles Bermudez-Svankvist berättar om. Vi träffas en januaridag på Sturebadet. Jag är den första som får intervjua henne sedan hon blev av med jobbet som generaldirektör för Arbetsförmedlingen.

Nästa vecka ska Dagens Nyheter träffa henne på samma plats. I övrigt tänker hon inte ge några intervjuer förrän i september, säger hon.

Angeles är medlem på Sturebadet och föredrar att träffa folk i relaxavdelningen direkt efter träning.
– Du förstår, jag har ju inte hunnit träna på fem år när jag haft det här fantastiska jobbet. Då jobbade jag 150 procent. Så det är en ganska häftig resa.

Efter uppsägningen kom chocken. Under den tiden gjorde Angeles inte särskilt mycket. Det är lätt att fastna där, säger hon. I att inte göra något. Ett tag låg hon bara.

– Du vet, man kan ju börja titta på tv och tycka att det är jätteskönt att bara ligga och mysa. Och jag är en mysperson också, jag kan ju koppla av och se på … ja, alltså tre timmar i rad om jag nu känner för det.

Men i Angeles liv är toleransen för stillasittande påtagligt låg. Ganska snart åkte hon till Sturebadet för att provträna ett pass. Vid passets slut kom en okänd kvinna fram till henne.

– Kör ett pass till, sa hon. De är skitbra. Jag vet precis vem du är och, du, vi hejar på dig. Kör!

Angeles blir rörd när hon berättar om det.

– Det blev lite av ett möte, med stöd. Som jag… jag ryser för att jag blir väldigt berörd av det. Man är ganska ensam, folk tittar på en, människor vågar inte prata, man är igenkänd även om man själv inte tror det. Så då körde jag ett pass till och det kändes skitbra.

Angeles liv hade fram till uppsägningen utvecklat sig i rak riktning framåt. Inte för att hennes liv skulle ha varit friktionsfritt. En viktig startpunkt var när hon som barn visade sina medelmåttiga betyg för föräldrarna.

– Vill du bli bäst eller spelar det ingen roll? frågade hennes mamma.

– Bli bäst så klart, svarade Angeles.

Sedan ägnade hon resten av livet åt det. Åt att bli bäst.

När gymnasiebetygen inte levde upp till målen hoppade hon taktiskt av för att börja om nästa år. Väl inne på tandläkarhögskolan engagerade hon sig flitigt i kårlivet.

Därefter började klättringen i landstingets hierarkier. Biträdande klinikchef, klinikchef, chefstandläkare, tandvårdschef, direktör, vd. Före 38 års ålder hade hon hunnit bli den bäst betalda kvinnliga chefen i Stockholms läns landsting.

Hennes stora uppdrag fick hon direkt av regeringen. Det kallades informellt för ”katapultstolen”, fick hon senare reda på.

– Jag bara: ”schyst att ni inte talade om det första året”, säger hon. ”Ja men det är ju ett katapultuppdrag.” ”Varför har ni inte sagt det till mig tidigare?” ”Ja men det kan man inte säga från början.”

På toppen ven vindarna. Angeles var ofta i medierna och fick klä skott för mycket av regeringens politik. Hon lyckades bra med att genomföra det hon blev ålagd. Som ledare var hon effektiv. Hon skar bort två chefsnivåer och genomdrev en rykande expansion av verksamheten.

– Vi gick från fyrtio miljarder till sjuttiotvå miljarder på två år. Förstår du? Vilken expansion. Inte ens ett bolag expanderar på det sättet. Jag träffade en av Sveriges största kapitalister: ”ja vi har 13 500 anställda och omsätter sjuttiotvå miljarder och har 378 000 inskrivna.” Han bara: ”va?!” Förstår du? Det är så utopiskt.

Som Angeles ser det var en viktig förklaring till att det slutade som det gjorde att hon faktiskt lyckades för bra.

– När de som klättrar blir ett hot mot dem som var tänkta att komma upp eller vara där, då händer det saker med människor. Då blir människor väldigt farliga. Och de kan bli väldigt elaka.

En telefonräkning läckte ut. Angeles hade mobilsurfat för 15 665 kronor i månaden. Drevet gick. Hon fick sparken.

Hon sväljer av upprördhet när vi kommer in på telefonräkningarna. Jag förstår henne. Få kan ha trott att räkningsskandalen var annat än spel för galleriet.

– Alltså jag har aldrig upplevt elakhet. Genomstuderad jävlighet. Men det har jag gjort den här gången. Och det gör mig sorgsen. För jag har alltid försvarat att nej, det finns inte elaka människor. Men det gör det.

Det värsta är att det var så onödigt.
– Ingen vann, alla förlorade. Jag vann! För jag är på Sturebadet och tränar med full lön. Och vilket slöseri är inte det med statens resurser?

Angeles är i dag arbetslös sedan mer än sex månader. Ungefär som Liv och de andra – kvinna, femtio plus och långtidsarbetslös. Fast Angeles är inte inskriven på Arbetsförmedlingen.

Hon har kvar sin månadslön på 142 400 kronor i månaden och hon kan göra vad hon vill av sin tid. Som att träna.

Jag frågar Angeles vad hon tycker om fas 3. Hon säger att det faktiskt inte var en så dum idé från början. Problemet var att man inte kunde förutse finanskrisen med tjugotusen varsel i månaden.

– Men själva principen då? frågar jag. Att ge mer än femtio procent av arbetslöshetsersättningen till arbetsgivare vars enda uppgift är att se till att de arbetslösa inte går sysslolösa?

– Det är bättre att göra något än att vara hemma och inte vara behövd, säger hon. Det är bättre att vara i ett socialt sammanhang. Det är bättre att gå runt här med svabben och få aktivitetsstöd än att sitta hemma och titta på Glamour. För man blir sjuk av det.

Angeles borde veta. Hon har visserligen aldrig själv varit i fas 3, men det senaste uppdraget hon hade – katapultuppdraget – handlade ju en del om fas 3. Angeles var ändå chef för Arbetsförmedlingen.

– Nej men var var vi? Jo, måla om stolar. Nej men det är ju töntigt. Det är ju ett töntigt inslag. Jag vill inte ens kommentera det. Jag tycker det är jättetöntigt.

Angeles tycker inte ens att det var något problem att tvinga arbetslösa i Fas 3 till att måla om nyinköpta stolar. Hon säger att Uppdrag Granskning-programmet där fas 3 sågades och Angeles ställdes mot väggen var töntigt och oförskämt okänsligt för människors olika kapacitet. Hon blir nästan lika ifrån sig som när telefonräkningarna kom på tal.

– Det finns faktiskt människor som har jätteproblem, som är jättepsykiskt sjuka. Som ingen har släppt in någonstans. Det kanske var den där stolen som han klarade av. Vi vet inte. Och det går rykten. Du ställer frågan, du är forskare, du står jättehögt intellektuellt. Att man går på det. Alltså jag blir så berörd. För jag tycker att det är så hemskt.

I Angeles försvar av fas 3 ingår argumentet att man blir sjuk av att inte arbeta. Men där finns också ett etiskt grundat argument.

– Får du pengar ska du göra något”, säger hon. ”Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.

Hon tittar utforskande på mig. Sedan säger hon det:

– Om jag kan göra det så ska också alla andra kunna göra det.

En sen kväll klickar jag lojt fram Facebook-gruppen ”Vi gör en Littorin”. Här har människor lagt upp bilder på sig själva där de sitter i underkläder på toaletten med ett husdjur i knäna och fötterna i en vattenfylld gratängform.

Gruppen bildades efter att Sven Otto Littorin skickade en bild på sig själv i denna underliga pose till sin nyblivna fru. Bilden slank sedan ut till allmänheten och av någon anledning fann många det roligt att fotografera sig själva i samma situation.

I de långa kommentarsfälten dyker ett bekant namn upp. Motivets upphovsman, den före detta arbetsmarknadsministern, är inne och kommenterar.

Jag skickar i väg ett förvirrat privatmeddelande om att jag skulle vilja intervjua honom för ett forskningsprojekt om Arbetsförmedlingen. Klockan är halv tolv på natten och jag har inget egentligt hopp om att få napp. Likt Angeles har Sven Otto varit sparsam med intervjuerna sedan han under ännu mer turbulenta omständigheter försvann från rampljuset.

En månad senare kör Sven Otto in på universitetets parkeringsplats. Det regnar och blåser och jag tackar honom för att han, till skillnad från alla andra jag intervjuat, ville komma till mig. Vi fyller kopparna i kaffeautomaten och pratar om livet i Skåne. Han ska snart bli pappa igen och verkar glad.

Varför tror Sven Otto att Arbetsförmedlingen har problem med hot och våld?

– Alltså du måste ju göra något, säger han. Och jag tänker så här, att vad gör en arbetsförmedlare? Ja, du är både matchningsexperten och kontrollanten för a-kassan. Alltså du är liksom ond, god och ful samtidigt. Inte så bra. Så hade jag fått göra om det där, då hade jag nog funderat att ja men vänta lite? Det är kanske så att man ska dela upp den här myndigheten i tre delar.

Detta var även vad Angeles förutspådde i vårt samtal: en privatisering av Arbetsförmedlingen med uppdelning på matchning, kontroll och rehabilitering.

– Det var intressant, säger jag. För att Angeles hade exakt samma idé om en tredelning, men ni kanske har pratat om det?

– Jo, det har vi. Dessutom vet jag att sossarna har varit inne på samma idé. Och jag tycker någonstans så här: det finns grejer man kan bråka om i politiken och det finns också grejer som inte riktigt … Alltså där man kommer att ha samma problem oavsett vem som styr.

– Men finns det inte något individualiserande i åtgärderna i dag, inte minst i coachningsfasen? frågar jag. Jag menar, vi har ungefär 400 000 arbetslösa och 40 000 utannonserade platser. Och sen så får man då lära sig att man måste våga och man måste …

– Jag håller helt med om det. Den är så rätt, den kritiken, säger Sven Otto.

Sven Otto ger ett förvånansvärt ödmjukt intryck. Själv motiverade han en gång slopningen av aktivitetsgarantin, sänkningen av a-kassan och fördyrandet av fackmedlemskapet med att ”full sysselsättning” var det enda målet.

Nu verkar han öppen för att se arbetslösheten som en mer kvardröjande problematik. Visst fortsätter han med att hålla en halvtimmes monolog om vad tanken med Jobb- och Utvecklingsgarantin var. Men när han är klar säger han:

– Fast så blir det ju inte. Utan då blir det ”fylla i cv”-kurs. Meningslöst. Jag tror att nästa stora affärsidé, det hade varit att hitta sätt att göra bättre mapping, alltså bättre profiling. Och det finns redan sådana som gör det. Det finns företag i USA som jobbar med både individuella data och metadata, alltså big data och sånt där, som gör precis det där.

Till skillnad från Angeles har han inga som helst problem med att omvärdera vissa reformer han själv sjösatt.

– Ja, fas 3, säger han. Vem kan gilla fas 3? Det är det väl ingen som gör? Ja, men liksom, problemet kvarstår ju.

– Fast ur liberal synvinkel? undrar jag. Finns det inte något paternalistiskt i idén att om vi släpper människor fria så kommer de att bli sjuka eller ägna sig åt synd?

– Ja, det kan nog finnas en liten del av det. Jag tror till och med Anders (Borg, red anm) har uttryckt det så offentligt: alltså att vara arbetslös, det är inte att vara ledig. Du ska ta bort folks fria tid för att få dem att söka arbete. Och det kan ju uppfattas som rätt ordentligt paternalistiskt. Absolut. Så det kan säkert finnas en sådan dimension. Å andra sidan så kan det ju också vara så här att ja, om du förväntar dig att jag inte bara ska finansiera mig själv och min del av vår gemensamma kaka när det gäller sjukvård och försvar och sånt där, utan att jag också ska finansiera dig trots att du inte ens anstränger dig … Nej, det är liksom … Där går gränsen va.

– Men då är det alltså ansträngningen i sig som är målet? Inte att den ska leda till någon form av produktion eller så?

– Ja, det tror jag, säger Sven Otto. Du kanske faktiskt inte kan vara produktiv. Om du är sjuk, eller är borta, eller har haft drogproblem, eller så. Då är det ingen som förväntar sig att du ska vara 100 procent produktiv direkt. Men just ansträngningen i sig liksom, att ja men jag vill försöka. Jag vill vara med så mycket jag kan och så där. Den signalen är inte oviktig alls, tycker jag.

Jag frågar Sven Otto om han själv ändrat inställning till arbetets mening under sitt sabbatsår då han bland annat åkte till Stanford och hjälpte hemlösa i London. Han säger att han fortfarande tror att arbete befrämjar hälsa, välstånd och förhindrar månget tillfälle till synd – ”onödig synd som min farmor sa”. Samtidigt förstår han att folk inte mäktar med livet i mitten då småbarn, åldrande föräldrar och andra yttre tryck sammanfaller med karriärsträvanden.

– Det är då man förväntas vara som mest produktiv i arbetet. Och det är väl inget konstigt att åren mellan, vad ska vi säga, 25 och 40, är de åren där folk grundlägger sjukdomar, skiljer sig, dör i hjärtinfarkt.

Själv beskriver han ministeråren som skild småbarnsförälder som ett ”skitliv”.

– Varannan vecka gick jag fyra från jobbet för att hämta på dagis och sen drog karusellen igång. Jag hade ju ingen backup så det var bara jag. Och då var det liksom fotbollsträning, tvättning, städning, middagslagning och sen fick jag åka in till riksdagen och ha IP-debatter vid tio på kvällen och hoppas att de sover. Det var liksom för jävligt. Ja, ett skitliv skulle jag säga. Skitliv.

Sven Otto tror att en lösning på problemet är att ha mer av ett livscykelperspektiv så att man förlänger pensionsåldern för att människor ska kunna välja att arbeta mer när de blir gamla och ta det lugnare under åren som småbarnsförälder. För egen del tänker han dra ner på takten ordentligt när det nu är dags för ett fjärde barn.

– Jag kommer inte att göra många knop jobbmässigt om jag kan låta bli. Så är det.

Den främsta skillnaden, säger han, är att han som egen företagare har vant sig av med att ha en chef.

– Det är ju så när man har testat på the sweet liqueur of being independent. Till slut blir man ju nästan oanställningsbar. Jag inser det själv att nu har jag hållit på med det här i fyra år och jag sätter mat på bordet och jag har hus och tak över huvudet. Men bara tanken på att ha en chef…

Sven Otto skakar på huvudet.
– Liksom, jag är inte jättesugen på det igen. Nej. Och jag kommer nog aldrig ha det igen ska jag säga.

Han tittar på klockan och det blir bråttom. Vi avslutar intervjun och jag ger honom ett exemplar av en bok jag skrivit. Medan jag följer honom till utgången berättar Sven Otto om ett jobb han har. Han ska organisera en konferens i Lund på temat ”forskning och innovation”. Internationella namn kommer att vara där, säger han – lite stolt. Han har organiserat flera sådana konferenser tidigare. I andra länder. Men nu tänkte han att Lund kunde vara en bra plats. Under en kort sekund hinner jag skymta något försynt i Sven Ottos ögon. Sedan frågar han om jag skulle kunna tänka mig att vara med i en panel under konferensen.

– Ja det låter jätteintressant, säger jag.

Vi tar i hand och genom fönstret ser jag Sven Otto gå ut i regnrusket mot parkeringen. Precis som med Angeles kan jag inte låta bli att känna märklig sympati för människan. Jag hoppas att Sven Otto aldrig mer behöver underordna sig en chef. Jag hoppas att han får ett bra liv där i Skurup med det nya barnet. Eller skulle det vara bättre för den allmänna moralen om han tvingades till någon form av ansträngning i stället? Som efterräkning för allt?

Borde han kanske själv bli satt i något av de åtgärdsprogram han skapat? Eller åtminstone tvingas till konfrontation med någon av de 1100 arbetslösa som 2013 tog till hot och våld mot arbetsförmedlarna? Som lite ”handling och konsekvens” så att säga?

Jag har svårt att se det så. Just den här dagen står träden så nakna och ledsna här i Skåne. Det känns som att ansträngningen i att alls finnas till räcker bra för oss alla.

Medan Sven Otto sätter sig i bilen, slår igen dörren och under blygrå himmel rullar bort är det nästan så jag unnar honom en nystart i det fördoldas vrå. Efter allt som varit kanske det blir svårt, men jag tänker att han en dag borde kunna finna ro under ett av Skurups alla bokträd. Om han bara följer sin plan och minimerar arbetet får han säkert syn på något som gör livet till mer än ett skitliv.

Fast förtjänar han verkligen det – Sven Otto Littorin?

Ja. Alla människor förtjänar det.

Roland Paulsen, doktor i sociologi, Lunds universitet.

Du har läst en text publicerad i Magasinet Arena. Prenumerera här!