Den skoningslösa författaren

Ulrika Milles avtäcker samtidslitteraturens nya maktstrider – författaren är inte oskyldig utan ett mellanting mellan människa och monster.

Författaren Stefan Foconi hade en bror som dog 2004, under oklara omständigheter. En mordutredning startades, men utredningen vilar.

I våras utkom hans bok Hade en bror som kallades för roman, och troligen skulle vara svår att ge ut under annan flagg eftersom den pekar ut svägerskan som giftmördare, och hon ges ordet i den första tredjedelen av boken. Det är en svindlande inifrånskildring av den gränslösa, narcissistiska människan, samtidspsykopaten som är den människotyp som vår nihilistiska överflödskultur skapar och förtjänar, enligt författaren. Jag fastnar redan på första meningen, och det är Foconis stilistiska triumf: den svaga dissonansen i språket hos en människa som knappt håller ihop.

Men den inre monologen drabbar mig också som läsare eftersom den gestaltar en kvinnas uselhet med alla klass- och könsfördomar påkopplade. Indirekt blir den misstänkta mördarens största fel hennes kön som liknas vid en grav och en spottkopp. Författarjagets vrede är brutal: han vill se henne ”utlyft ur samhällskroppen”.

Den här boken har bränt på mitt skrivbord sedan jag läste den och bestämde mig för att inte skriva om den. Att anklaga någon för mord är värre än att klaga på en dyster barndom, och de ändrade namnen är en beslöjning lika diskret som valet att kalla boken en roman. Den som skriver om boken sprider anklagelsen mot en icke dömd person, böcker som gör sådant ska vara väldigt bra för att väga upp det.

Frågan var i det här fallet förstås extremt känslig, men blandade jag inte ihop moralisk och estetisk bedömning? Föll jag inte in i det gamla mönstret som gör att en kritiker för att våga döma ut en bok moraliskt först måste slå fast att den är estetiskt dålig? ”Vi lever i ett kulturklimat där det inte går att särskilja etiken från estetiken, och det är det konstnärliga värdet som dominerar”, skrev David Gedin (SDS 9/5 2008) och visade hur det började i 1800-talets syn på litteraturens farlighet.

Litteraturen kunde förbinda det privata och det offentliga, föra upplysning om livets mörka sidor till de hem där kvinnorna och barnen skulle bevara den borgerliga livsstilen oanfrätt av samhället och offentligheten. Därför måste litteraturen tuktas hårt av den manliga offentligheten, gränsen alltid patrulleras.

Att det mönstret inte är dött kunde man se när Maja Lundgrens Myggor och tigrar 2007 dömdes ut som ett dåligt konstverk av dem som ogillade innehållet. Skribenter med stabil feministisk identitet sjukförklarade författaren bakom en feministiskt subversiv text som ville avslöja patriarkatet. Lojalitet med de utpekade (kollegerna) gick före. När Lars Norén gav ut sin dagbok förlät man hans personangrepp av konstnärliga skäl.

Man kan läsa Stefan Foconis bok som en del i den kamp för författarjaget som pågår i samtidslitteraturen, där författaren, under eget namn, försöker skriva sig fri. Litteraturen som domstol, läsarna som vittnen? Så måttlös tycks fiktionens kraft att Carina Rydberg noterade på sin blogg att Foconi ”tycks vilja lämna fiktionen och göra litteraturen till en sorts verklighet.”

I nya litteraturtidskriften Const Literary (P)review publiceras en text av Lidija Praizović om hennes upplevelser som elev på den prestigefyllda författarskolan på Biskops-Arnö. Det är en rasande text, full av versaler, utropstecken och felstavningar, skriven ur ett klassmässigt underläge. Den handlar om vad som händer när hon börjar skriva autofiktion lik den som den litterära offentligheten hyllat när den hade avsändare med namn som Karl Ove Knausgård och Lars Norén. Hon skrev om akademikerbarnen som fick henne, den serbiskfödda förtidspensionärens dotter, att känna sig underlägsen, och hon möttes av fin kritik på skolan – tills kamraterna började känna sig kränkta. Texten vi läser är också intrigen, som i realtid följer de häftiga debatter och krismöten som följde på skolan och som ledde till att Praizovi inte längre fick presentera det hon skrivit.

”Biskops-Arnö är en riktigt jävla vidrig plats. Sofistikerade människor med värsta kulturella stamtavlorna, folk som fått vokabulären och retoriken med modersmjölken. Så tål de inte att någon speglar deras privilegier”, säger hon i en intervju i tidskriften Filter.

Det finns frågetecken kring hennes resonemang, som det fatalt behändiga sätt hon har att bunta ihop alla sina klasskamrater till en enda maktmänniska med likartad bakgrund, för att där finns några kulturbroilers som tidigt lärt sig att ta plats. Sin egen status som redan publicerad författare – viktig på en plats där det är förmågan att skapa konst som är det främsta kapitalet – berör hon inte. Det kan hänga ihop med att det som bultar i undertexten, som en kammare innanför det klassmässiga hjärtat – är berättelsen om hur det är att ha en mamma som tillhör samhällets lägsta kast, som hon skrev om i sin debutbok.

Var går gränsen för den auktofiktiva litteraturen? Får man skriva såhär? Vilka får man lämna ut, och hur? Med namn? Får man skriva om barn? Rasister? Förståndshandikappade? 

Vad får anklagelsen gälla? En olycklig barndom? Klassförakt? Dumhet? Mord?

Vi fastnar ideligen i frågorna när vi diskuterar den samtida autofiktionen, men undrar sällan varför litteraturen just nu uppsöker de här platserna.

Lyra Ekström Lindbäck kommer ur samma 90-talist-generation som Praizović, och hennes nyutkomna debut Tillhör Lyra Ekström Lindbäck säljs in som en bdsm-akt utförd som text, och är en öppen lek med den gamla grekiska föreställningen om att en fri man inte kunde läsa litteratur utan att underkasta sig författaren: att läsa var att ta någon annans ord i sin mun, att bli påsatt. Han måste ha en slav att läsa texten högt för att kunna bevara sin integritet och sin manlighet.

Den här boken spelar dubbelt, ambivalent, den både kräver underkastelse som all litteratur gör det: tro på mig, låt din världsbild för en stund dikteras av mig. Men den är också ute efter närhet: uppslukandet i att hysa förtroende för jaget i en text, och ett jag som befaller och betvingar. Jag tycks också vara ute efter att begrava en traditionell uppfattning om hur litteraturen och verkligheten förhåller sig till varandra. Hennes sluthälsning hånar rädslan för att fiktionen ska läcka in i våra liv, eller tvärtom: ”Ni vet inte hur ni ska använda den. Ni stänger och stänger men det fungerar inte. Boken förblir vidöppen.”

Manipulationen och maktspelen som genomsyrar samhället flyttas självklart över till kultursfären – den som Praizović beskriver som en värld dominerad av en naiv och förtryckande medelklass som drar på sig sina privilegier samtidigt med Acnejeansen.

Men på sin blogg utrymme.wordpress.com skriver Ekström Lindbäck oerhört kritiskt om Praizovis projekt: ”Detta är både litteraturens politiska potential och dess politiska fara. Lidija Praizovi ägnar sin text åt svårigheten att dra gränsen mellan när man blivit utsatt för strukturellt förtryck och vad som bara är inbillning, men denna solipstiska utläggning utsätter samtidigt ett flertal personer för allvarliga kränkningar.”

Hon, som själv skrivit en bok som gestaltar maktspel och manipulation, tycker oväntat att kollegan beter sig omoraliskt. Det går att tolka som lojalitet (Ekström Lindbäck har också gått på Biskops-Arnö, men inte i den omskrivna klassen) men understryker ytterligare den ambivalens som omgärdar de autofiktiva projekten – både inuti dem och utanför.

De autofiktiva jagskildringarna (Knausgård, Praizović, Norén, Felicia Feldt, Ekström) pendlar nämligen nästan alltid mellan en självuppfattning som är grandios eller förkrossad, som om skrivakten vore en tillfällig fristad från omvärldens dom som möter författaren så fort hon höjer blicken. Praizović både förbannar och njuter av maktspelet det innebär att släppa ut det skrivna i en fientlig omvärld. ”Vad som sätter igång skrift hos mig: trånandet och avvisandet, för att de sätter igång så mycket känslor.”

Det är en urgammal genimyt som talar i en ny tid: den skoningslösa författaren som ett mellanting mellan människa och monster. Kannibalen. Och vi vill så gärna dela bytet.

Knausgård reflekterar nu i efterhand (i en intervju i Vi läser) hur hans böcker kan komma att förfölja hans barn. ”Att ha blivit använd kan i sig vara kränkande. De kunde ju inte försvara sig.”

Lidija Praizović har ändrat sig längs vägen, och uttrycker det som resultatet av sin relation till läsarna. Hon avslutar sin artikel ”Gå din väg eller gå din egen väg!” i nättidskriften ”Ett lysande namn”: ” I juli/augusti bestämde jag mig för att det är fel att skriva ut folks riktiga namn. Tack alla som gjorde motstånd och sa ifrån.” Jag vet inte om hon verkligen menar det, men ironisk tycks hon sällan vara, så antingen är det en anpassning till kraven att visa sin ”mänskliga sida” (”Vilket jävla skit! Som att jag skulle vara omänsklig”) eller ett tjockt svart streck under hennes texts stora tema: underkastelsen.

1800-talets uppdelning mellan privat och offentligt tycks slutligen vara på väg att lösas upp. Det pågår en omförhandling av gränserna, en vidgning av dem. Våra liv på nätet, berättelserna, bloggarna, innebär en revolutionär förändring i synen på integritet, på det privata och hemliga och hur man framställer sig själv och framställs av andra, på vad identitet är. När samtidigt avideologiseringen är extremt stark, när politiken förvandlats till plånboksfrågor, lobbyarbete i lönndom och pr-utspel i det öppna, öppnas ett tomrum. Var ska vi prata om det viktiga, om moral, existens, utopier?

Då får vi autofiktion att läsa, då skriver vi nära gränserna. Litteraturen uppsöker det utrymme där det brinner nu, där de etiska problemen diskuteras på allvar. Det autofiktionen diskuterar, bortom och under alla våra frågor om dess ansvar och skada, är var och när det offentliga rummet börjar. Hur släpps man in, när stöts man ut? Vem har makten?

I takt med att utrymmet för kritik långsamt pulvriseras av de stora tidningskoncernernas vinstkrav, och stora kulturredaktioner inte längre mäktar hantera debatter som höstens debatt om rasismen i barnkulturen som ämnet förtjänar (DN publicerade häpnadsväckande få texter som inte drev samma kom-igen-ni-kränkta-linje, men skulle för tio år sedan ha skapat typ extrabilagor åt samma sak: ”Den svenska välvilliga rasismen”) så uteblir ett gensvar i offentligheten som i en mening gör litteraturen hemlös.

En hemlös litteratur politiseras än mer. Kan den inte ta hjälp av kritiken tvingar den till sig uppmärksamhet direkt från läsarna.

I ett samhälle där vi lydigt konsumerar ting och förbrukar människor, tilltvingar sig litteraturen på 00-talet vår uppmärksamhet genom att peka på alla normer vi underkastar oss fast vi låtsas att de inte finns. Och den framtvingar en massa obsoleta föreställningar i ljuset när protesterna kommer: idéer om hederskultur i det vitaste av maktcentrum, könskodad moral för män och kvinnor. Men också frågor vi riskerar att förlora i en offentlighet som blir alltmer segregerad, fattig och, ja, vårdslöst tigande: hur skapar man en barndom, vad är föräldraplikt, vad innebär försoning, hämnd, sanning?

Autofiktionen kan vara ofärdig och monoman, dålig också, kanske juridiskt straffbar. Men den förblir glödhet eftersom den utmanar både moraliskt och estetiskt i en alltmer enögd och ljum värld.

Och ps: både Knausgård och Praizović pekar i intrikata scener ut västerlandets ideologiska hjärta, där makten i att se och beskriva dunkar och slår: skrivarskolan.

Ulrika Milles

Publicerad i nya Magasinet Arena, nr 6 2012, som finns i butik från och med 4 december. Beställ 6 nummer för bara 249 kr (ord.pris 395 kr) här »