En ny Samhallsklass

De är 20 000 nu. Och de är på väg att bli fler. De packar din mat och städar flygplatser. De långsammaste är för länge sedan bortsållade. I en verksamhet med avkastningskrav kan det krävas att du jobbar 17-timmarspass. Välkommen till det nya Samhall.

Vi sitter i en personaldusch i flygledartornet på Pajala flygplats. Marcus Merilä står på knä på den blåa linoleummattan och skrubbar bort kalkavlagringar på rören. Det är måndag morgon. Arbetsveckan har just börjat. Det brummar svagt nerifrån ankomsthallen där Kjell-Åke Stenberg långsamt kör varv efter varv med städmaskinen. Ted Wirén trippar runt med sopen och tömmer papperskorgar.

Inifrån personalköket klirrar kaffekoppar där flygplatspersonalen har samlats till morgonfika. Det första flyget av sammanlagt två per dag anländer först om ett par timmar från Luleå.

– I början hade jag ingen kod, men jag hade problem med att få jobb. Då sa de att jag kunde få en sån där kod och då kunde jag söka till Samhall. Jag hade redan gjort praktik där under elektronikutbildningen, säger Marcus.

Det luktar svagt av avlopp. En lampa surrar i ett badrumsskåp. Marcus vet inte exakt vilken kod han fick av de elva stycken olika funktionshinderkoder som Arbetsförmedlingen har till sitt förfogande.

– Det är lite oklart, det gick så fort. Det var något med att jag inte kunde skapa kontakter och komma ut i arbetslivet. Så det ska vara något psykiskt.

Exakt vilken kod det handlade om var å andra sidan av mindre betydelse. Marcus ville ha ett jobb. Bryta den ändlösa raden av kurser och praktiker. Men Samhall anställer bara funktionsnedsatta. Och för att räknas som funktionsnedsatt behöver du en kod.

– Jag ville ha koden, för då kunde jag fortsätta på Samhall. Jag kunde få något att göra i stället för att bara plugga. Och sen öppnar det upp för ett antal utbildningar, interna Samhallutbildningar, som städutbildningen som annars är ganska dyr. Så då kanske man kan gå vidare sen, säger han.

***

Marcus, Kjell-Åke och Ted är alla anställda på Samhall och städar hos olika kunder om dagarna. Måndag morgon börjar med flygplatsen, sen finns det trappstäd åt det kommunala bostadsbolaget, städning av flyktingboendet, äldreboendet, polisen och Arbetsförmedlingen i Pajala.

Men även om rörelserna redan ser invanda ut är arbetsuppgifterna nya. Atlantångaren Samhall – som med sina 20 000 anställda på 250 orter är ett av Sveriges absolut största företag – har under det senaste decenniet svängt 180 grader. Från att ha varit en underleverantör till industrin, till att ha blivit en underleverantör i tjänstesektorn. Från tillverkning i egna små verkstäder, till bemanning inom städ, fastighet, lager och omsorg.

I Pajala, i Sveriges nordöstra hörn, tio mil norr om polcirkeln, dröjde det till i våras innan den moderna tiden kom i kapp. Men när den väl kom, gick det på en vecka.

Först försvann tillverkningen av styrelektronik till lastbilar och lyftkranar när företaget som anlitat Samhall drog ner på volymerna. Några dagar senare gick Northlands gruva i Kaunisvaara i konkurs och luften gick ur ett helt samhälle. För Samhall försvann hoppet om att hitta en ny kund för sin tillverkning. En tre decennier lång era av industriproduktion var över.

Tjänstesamhället hade kommit till Pajala.

***

Framför mig på datorn lyser siffrorna i Excel-arket som berättar att Marcus historia är långt ifrån unik. Aldrig tidigare har en lika stor andel arbetslösa varit kodade av Arbetsförmedlingen som funktionsnedsatta. I dag är de nästan 200 000, eller var tredje arbetslös som finns inskriven i systemet. Var tredje.

Trenden är övertydlig. Ökningen har skett stadigt, år för år. I början av 1990-talet låg andelen funktionsnedsatta på runt 8-9 procent. I dag är de 30 procent. En ökning med över 300 procent på lite drygt två årtionden.

– Man reagerar ju när man hör de siffrorna: Herregud, det kan ju inte vara rimligt. Vad är det vi håller på att göra här i Sverige? Så fort man blir arbetslös och inte kommer in på arbetsmarknaden, då klassas man plötsligt funktionsnedsatt. Det är en ny samhällsklass som vuxit fram, säger Christian Maravelias som är docent vid företagsekonomiska institutionen på Stockholms universitet och som nyligen slutfört en studie av Samhall.

Jag ska återkomma till den. Men först: En ny samhällsklass?

Explosionen av funktionshinderkoder har skett parallellt med framväxten av en allt större massarbetslöshet. Hur går det ihop? Vad har hänt i Sverige?

Jag suger på frågorna medan signalerna går fram till Henrietta Stein, direktör på Arbetsförmedlingens avdelning Rehabilitering till arbete.

Henrietta Stein pekar ut två stora orsaker. Dels sjukförsäkringsreformen 2008 som följdes av massiva utförsäkringar där många människor med funktionsnedsättningar helt enkelt flyttades över från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. Dels finanskrisen där Arbetsförmedlingen för första gången noterade att funktionsnedsatta, som vanligtvis fredas vid personalminskningar, nu följde med varselvågen.

I statistiken kan man också notera ett hopp på runt fem procent under de här åren. Men det förklarar inte den stadiga uppgången sedan 1990-talet.

– Det finns en tredje förklaring. Vi har förändrat vårt arbetssätt och ska tidigare kunna identifiera personer med funktionsnedsättning och nedsatt arbetsförmåga och erbjuda rätt insatser. Det är ett av de delmål som Arbetsförmedlingen har i funktionshinderpolitiken, säger hon.

Arbetsförmåga är nyckelordet i den här meningen. Arbetsförmedlingen kodar nämligen inte funktionsnedsättning i sig. De tar visserligen in läkarutlåtanden i de flesta fall, inte alla. Men den stora frågan är om nedsättningen påverkar arbetsförmågan.

– Oftast handlar det om att det finns ett medicinskt underlag. Sedan görs en bedömning av hur det kan påverka personens förutsättningar i de yrken som personen har förutsättningar för eller utbildning inom, säger hon.

Att bli kodad som funktionsnedsatt är alltså högst relativt. Det är inte avhängigt ditt medicinska tillstånd, utan beror ytterst på vilka krav arbetsförmedlaren anser att den omgivande arbetsmarknaden ställer i relation till din kropps fysiska och psykiska funktioner.

När kraven på social kompetens, flexibilitet och produktivitet generellt sett ökar på arbetsmarknaden kan fler människors funktioner anses nedsatta.

***

Lampan surrar. Marcus skrubbar sina rör med metodiska rörelser.

– Det är klart, när jag skrubbar så här till exempel så kan ju den som har problem med ryggen tycka att det är svårt. Det är ju flera som har olika hinder så att de inte klarar av det, säger Marcus.

För Marcus är förändringen av Samhall egentligen ingen stor sak. Han är ung, frisk i kroppen och tycker om det omväxlande arbetet.

– Men när man tänker på det är det rätt konstigt att man satsar så mycket på de här tjänstejobben där man måste vara frisk. Samtidigt är ju Samhall till för de med handikapp, säger han.

Ute i kontorsdelen går Ted loss med moppen i en sorts wax-on wax-off-stil. Han är veteranen i gänget. 28 år på Samhall. Lika rak i ryggen som exakt i talet där varje stavelse får sin givna plats i en melodi lånad från meänkieli.

– Hållningen kommer på kommando. Han som är sensei brukar gå och rätta till oss, säger han.

Efter snart tio år i Pajala karateklubb är städning en smal sak för Ted.

– De här situationerna klarar man bra. Karaten ger den fysiska konditionen och välmåendet. Och man får använda huvudet mycket. Det är ju vi som har hälsan som är ute och jobbar. De andra blir ju kvar inne på enheten. För dem blir det mycket dötid, säger Ted.

När det stilla lödandet i verkstaden byttes mot det mer flängiga städandet har vissa parkerats nere på enheten. De som inte klarar den fysiska biten, eller har svårt med den psykiska biten. Att byta miljö. Att träffa nytt folk. De nya jobben ställer andra krav. Samtidigt har Ted noterat att själva sammansättningen av människor på Samhall i Pajala har förändrats.

– Samhall har under ett antal år blivit, vad ska man säga, för människor som är näst intill friska, eller friska. De jobbar här också. Det är inte som många tror, att det är på grund av att man har en allvarligare funktionsnedsättning som man hamnat på Samhall, säger han.

Teds spaning bekräftas i Riksrevisionens senaste utredning av Samhall från 2008. Liksom i utredningen från 1999 konstaterar revisionen att bolaget ställer allt högre krav på arbetsförmåga hos de anvisade, samtidigt som själva uppdraget – att prioritera de med störst nedsättningar – förblivit oförändrat.

På byråkratsvenska låter den paradoxen så här:

”Det föreligger således en diskrepans mellan de arbetskrav Samhall ställer å ena sidan och arbetsförmågan hos en del av de personer som tillhör målgruppen å den andra.”

***

Vid ett bord i en lokal inte långt från Samhall sitter Ingemar Pettersson med en sax och klipper sladdar efter en måttsticka. Sladdarna ska så småningom skickas till ett bastuföretag och monteras bakom kontrollpanelen till aggregaten.

Företaget heter Sabo och är en kommunal daglig verksamhet för människor som har autism eller, som Ingemar, en utvecklingsstörning och har rätt till särskilt stöd inom Lagen för stöd och service, LSS. Verksamheterna, som under olika namn finns över hela landet, är en sorts kommunal parallell till Samhall – med skillnaden att deltagarna, på grund av sina svåra nedsättningar, inte bedöms stå till arbetsmarknadens förfogande.

Ingemar trivs bra med arbetsuppgifterna men saknar Ted och Kjell-Åke och de andra på Samhall där han jobbat de senaste 25 åren.

– Det är mitt andra hem. Man har en hemlängtan tillbaka. Det har man, säger han.

Det är bara ett par månader sedan han lämnade Samhall. När elektronikproduktionen försvann fanns inte längre behov av en person som satt och sorterade magneter till styrspakarna. Och de nya tjänstejobben är svårare att skala ner till den nivå som Ingemar trivs med.

Är det så att gruppen utvecklingsstörda inte längre har en plats på Samhall? Jag ringer Thomas Jansson, ordförande i Riksförbundet för utvecklingsstörda.

– Jag hör ofta om medlemmar som inte kommer åt Samhalls tjänster, säger han.

Enligt honom är det en stor skillnad från 1980 när Samhall bildades som en sammanslagning av runt 300 kommunalt drivna och landstingsdrivna skyddade verkstäder runt om i landet. Då jobbade många av hans medlemmar i verkstäderna som följde med in i Samhall.

– Samhalls utveckling gör att man inte klarar av den här gruppen längre. Många medlemmar vill ha trygghet, långsiktighet och stabilitet. Många blir oroliga av snabba förändringar. Då funkar inte den här typen av bemanningstjänster, säger han.

I dag hamnar utvecklingsstörda nästan uteslutande i kommunernas dagliga verksamheter. Sedan 1980 har de gått varvet runt. Från kommunal verksamhet, in i Samhall och sedan tillbaka till kommunen.

– Något har klart inträffat. Insatsen daglig verksamhet har ökat kraftigt de senaste åren. Jag misstänker att det kan ha med Samhalls utveckling att göra. Det tycker jag är fel. Samhalls grundsyfte var att stärka den här gruppen och då känns det som man börjat missa målet, säger han.

Grundsyftet med Samhall är att erbjuda funktionsnedsatta som står långt från arbetsmarknaden ”arbetslivsinriktad rehabilitering” och stärka deras ”arbetsförmåga”. Resultatet mäts i så kallade ”övergångar”, alltså hur många personer som varje år lämnar Samhall för arbete på den öppna arbetsmarknaden – nästan alltid med någon annan form av lönebidrag.

Under Samhalls resa har övergångsmålet successivt trappats upp. Från tre procent, till fem procent för att i dag ligga kring sex procent. Målet är visserligen ett bruttomål och runt hälften av de som gör en övergång återvänder till Samhall inom ett år. Nettoövergångarna ligger alltså kring tre procent. Flera utredningar har på senare tid föreslagit att övergångsmålet borde kunna höjas till tio procent.

Samtidigt har statens bidrag till Samhall – den så kallade merkostnadsersättningen som är till för att kompensera för den regionala utbredningen och medarbetarnas lägre arbetsförmåga – stadigt minskat. Samtidigt har självfinansieringsgraden successivt ökat – vilket är en ständig målsättning – och Samhall drar i dag in 30 procent av sina egna kostnader.

De senaste sju åren har merkostnadsersättningen på sammanlagt 4,4 miljarder kronor per år inte räknats upp i takt med inflation och prisökningar, och därmed de facto minskat år för år. År 2006 införde staten också ett vinstkrav på i genomsnitt sju procent på eget kapital över en konjunkturcykel.

Samhall har med tiden blivit alltmer pressade att göra bra affärer. Och alltmer pressade att få ut sina medarbetare på den öppna arbetsmarknaden.

– När Samhall fick vinstkravet tappade man en del av grundsyftet. Den grupp jag företräder är svår att få lönsam. Det viktiga är att få en vettig sysselsättning, ett arbete och arbetskamrater. I många fall är inte det vinstgenererande i ett företag, säger Thomas Jansson.

– Rent spontant skulle jag säga att Samhall på senare tid tagit de grupper av funktionsnedsatta som är lätta att placera i samhället. Man har gjort ett val för att klara effektivitetskraven från regeringen, säger han.

***

Långtidsarbetslöshet är ett relativt nytt fenomen i Sverige och existerade egentligen inte innan 90-talskrisen. Sedan dess har den bitit sig fast och ökade kraftigt under finanskrisen och alliansstyret.

Samtidigt har arbetsmarknadspolitiken gått från att vara cirkulär till linjär. Alla möjligheter att ”snurra runt” i systemen – att under praktikperioder återkvalificera sig till a-kassan, börja stämpla igen, för att sedan åter praktisera och så vidare – har kringskurits.

Den som inte lyckas hitta ett arbete glider obönhörligen längre och längre bort från startpunkten. Genom en a-kasseperiod, in i jobbcoachdjungeln, genom praktik- och utbildningssvängen och ut i sysselsättningens fas 3. Efter fas 3 finns det inget annat. Det bara pågår.

I det ljuset framstår Samhall för många – med sina kollektivavtalsenliga löner, skyddade anställningar och riktiga jobb – som arbetsmarknadens sista livboj innan den eviga rymden av meningslös sysselsättning tar vid.

För Marcus var det just i den situationen som anvisningen till Samhall kom på förslag.

– Vi satte oss i ett rum. Det var en arbetsförmedlare, en chef från Samhall och jag. Så skrev vi på ett papper bara, berättar Marcus.

De kallas trepartssamtal. Det är där själva anvisningen till Samhall äger rum. Men liksom kodningen är trepartssamtalen helt fria från insyn utifrån. Ingen, förutom arbetsförmedlaren och Samhallchefen, vet vem som anvisas och varför. Arbetsförmedlingen har visserligen den formella anvisningsrätten. Och Samhall ska visserligen prioritera de funktionshinderkodade arbetslösa som står längst från arbetsmarknaden.

Men i praktiken går det till så att Samhall anmäler ett behov av arbetskraft till Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen försöker då matcha de tillgängliga arbetslösa med de lediga jobb som finns att tillgå.

Runt bordet satt alltså Marcus arbetsförmedlare, som av sina chefer bedöms utifrån sin förmåga att få arbetssökande i arbete. Där satt Samhallchefen, som har ett behov av en viss arbetskraft. Och så Marcus, som såg Samhall som sin chans att komma ur en alltmer tärande arbetslöshet.

Det gick friktionsfritt.

Samhalls intåg i tjänstesektorn har så klart en rent materiell grund: Industrijobben i Sverige blev allt färre samtidigt som tjänstesektorn växte. Utvecklingen har gått i vågor och accelererat under djupa lågkonjunkturer då industriföretag lagt ner och flyttat produktionen utomlands.

Men Samhalls förvandling kan också speglas i ett större ideologiskt skifte. Samhalls ursprung, den skyddade verkstaden, följer samma logik som byggandet av den socialdemokratiska välfärdsstaten: Marknaden är nödvändig, men vi måste samtidigt skydda samhället, och i synnerhet samhällets svaga, från de potentiellt hänsynslösa marknadskrafterna.

I dag har den problembilden ersatts med en annan. Den stora samhällsutmaningen brukar i stället beskrivas med att grupper i samhället i själva verket står för långt borta från marknaden. Att de undanhålls marknadskrafterna i olika bidragssystem eller åtgärder. Enkelt sammanfattat: De lever i utanförskap.

För Samhalls del kan utanförskapet översättas i den skyddade verkstaden. Den skyddade verkstaden är själva problemet. Lösningen är bemanning och entreprenadtjänster hos kundföretag. Lösningen är att vara ute och gnugga rygg med marknadskrafterna.

***

Vi kan kalla honom Tony, fast han heter egentligen någonting annat. Vi träffas bakom en container i Årsta partihallar, ett partihandelscentrum för mat och grönsaker strax söder om Stockholm. Den färgglada Samhall-loggan lyser på den svarta pikétröjan.

Tony jobbar i en ”bemannad lösning” för matkasseföretaget Mat.se. Samhall har hand om allt från kundtjänst till packning och utkörning till kunderna. Hit bakom containern når varken övervakningskamerorna eller chefernas blickar.

– Det är säkrare att vara anonym. Det händer så mycket otrevligheter just nu, säger han.

De gamla industrijobben på Samhall hade fördelen att vara relativt jämnt utspridda över landet. De nya tjänstejobben är däremot mycket mer koncentrerade till tätorter och storstäder. Samtidigt bor Samhalls medarbetare kvar där de bor, enheterna står kvar där de står.

Eftersom Samhall inte säger upp på grund av arbetsbrist har resultatet blivit att sysselsättningsnivån mellan glesbygd och tätort blivit alltmer ojämn. I Pajala finns det i dagsläget bara jobb för runt tre fjärdedelar av personalen. Den övriga tiden sitter man helt enkelt av inne på enheten. Läser. Spelar kort. I Stockholm är det däremot full rulle. Och ibland betydligt mer än så.

– Man vaknar på nätterna och drömmer om den här skiten. Det är så stressigt. Jag knäckte ryggen när jag skulle få tråckla in alla lådor i bilen. Våra bilar är inte anpassade för att köra den här typen av lådor, säger Tony.

I handlingar från Arbetsmiljöverket kan man notera en tydlig ökning av antalet krav på förbättrad arbetsmiljö på arbetsplatser inom Samhall, i form av så kallade 6 6a-anmälningar från skyddsombud. De senaste fem åren har myndigheten fått in 16 sådana krav på åtgärder, varav fem bara under förra året. Det kan jämföras med de totalt sex som lämnades in under de föregående fem åren. Och då ska man veta att långt ifrån alla klagomål når myndigheten. Det är först om skyddsombud och arbetsgivare inte kan komma överens som ärendet går vidare till myndigheten för kontroll och beslut.

Konfliktnivån verkar ha skärpts i företaget.

Den senaste 6 6a-anmälningen kom just från Årsta partihallar och Mat.se.

– Jag skrev flera brev till cheferna och väntade men fick inget svar. Det var först när vi vände oss till Arbetsmiljöverket som det började hända någonting, säger Janne Elfström, som fram till nyligen var skyddsombud för de Samhallsanställda på Mat.se.

Eftersom han precis har gått i pension är Janne Elfström inte rädd att stå med namn i tidningen. Han beskriver en arbetsplats i stress och kaos. Återkommande datahaverier har fått beställningslistor att försvinna, eller dubbleras. Leveranser har uteblivit eller hamnat fel. För att rädda det hela har personalen tvingats jobba övertid, ofta med kort varsel. Arbetspass från klockan 7–24 har förekommit vid ett flertal tillfällen. Allt enligt anmälan till Arbetsmiljöverket.

Samtidigt är Samhalls bilar inte anpassade efter lastkajerna och chaufförerna har fått bära ett hundratal tunga plastbackar upp och ner för lastkajerna och packa om varorna för att få in dem i bilarna.

– De flesta som jobbar på Samhall har någon form av funktionsnedsättning. Ofta är det både fysisk och psykisk. Onda axlar och knän. Kroppar som tagit stryk. Och anpassar man arbete så funkar det ju. Men som det varit här, det är helt galen arbetsmiljö. De blir helt knäckta, säger Janne Elfström.

Det är inte rädslan för att bli uppsagd som får Tony att titta sig över axeln både en och två gånger innan vi kan komma fram till lastkajen och följa deras arbete. Samhall säger väldigt sällan upp någon. Vad som däremot kan hända är att man blir omplacerad. Får ännu sämre arbetsuppgifter. Längre resväg till jobbet.

Bara en vecka tidigare har Tonys närmsta chef blivit omplacerad.

– Hon tog för stor hänsyn till oss. För att vi är sjuka människor med olika handikapp och arbetshinder. Vi klarar inte vad som helst. Då omplacerade man henne. Sa att hon var för illojal mot företaget. Därför är chaufförerna nu rädda för att säga sitt.

Tony letar efter en liknelse.

– Det är som om … det här företaget mer och mer börjar likna vilket företag som helst.

***

Blondinbella vilar avspänt handen på höften och ler stort mot kameran. ”ADHD är min superkraft” lyder rubriken på senaste numret av Samhalls tidning Story som står uppställd i tidningsstället i receptionen.

Budskapet: Att Blondinbella har lyckats, inte trots, utan tack vare sin ADHD, rimmar väl med sentensen i vita blockbokstäver på väggen bakom Monica Lingegårds skrivbord: ”Inga hinder – bara funktion”.

Andra väggar pryds av starka, stolta porträtt på Samhallmedarbetare med kort skärpedjup och suddiga bakgrunder. Allt matchat i Samhalls lekfulla färgskala.

Inget är där av en slump. Ett av två huvudskäl till att just Monica Lingegård rekryterades som vd för Samhall år 2011 var hennes erfarenhet av varumärkesbyggande inom säkerhetskoncernen G4S där hon jobbat fram en ny värdegrund för företagets väktare. ”Good-guys” döpte de den till.

– Två saker lyfte man fram när man rekryterade mig. Att stärka varumärket, externt men framför allt internt. De ville ha någon med erfarenhet av att jobba med beteenden, kultur och värderingar och kunna bygga den positiva stoltheten. Den andra delen var naturligtvis affärssidan, säger hon.

Att Monica Lingegård har varit framgångsrik i sitt arbete är otvetydigt, och även belagt i forskningen. För tio år sedan gjorde sociologen, och numera professorn, Mikael Holmqvist – som i år blivit uppmärksammad för en bok om Djursholm – en omfattande studie av Samhall. En av Holmqvists övergripande slutsatser var att många som kom in på Samhall visserligen ofta hade en reell funktionsnedsättning. Men det innebar inte att de såg sig själva som arbetshandikappade, vilket var dåtidens term. Utan det var snarare en identitet som man anammade innanför Samhalls väggar.

En av Holmqvists observationer var att Samhall var en organisation som var närmast fixerad vid funktionsnedsättning. Det var det första människor pratade om när han träffade dem ute på arbetsplatserna.

Studien följdes nyligen upp av Homqvists kollega, docenten Christian Maravelias, som jag nämnde tidigare. En av de mest slående skillnaderna, så här tio år senare, var att det pratet hade tystnat.

– Mikael Holmqvist visade att vart han än kom i Samhall så pratades det om arbetshandikapp, som det kallades då. Människor till och med presenterade sig för honom: ”Hej jag heter det och det och jag är arbetshandikappad på det och det sättet.” Det var nästan som AA-möten. Man hade någon sorts pedagogik som gick ut på att det enda sättet att leva med sitt handikapp var att erkänna det, säger Christian Maravelias när jag når honom på telefon.

Nu är det helt annorlunda.

– Vad jag finner är att det är ingen som pratar om funktionsnedsättningar. Det är fullkomligt tyst. Arbetsledare vet ofta inte själva vad de anställda egentligen har för någon funktionsnedsättning. Här har det verkligen skett en kovändning, säger han.

Förändringen ligger helt i linje med Monica Lingegårds vision.

– Vi pratar väldigt mycket om att se förmåga i stället för hinder och vi har väldigt aktivt valt att lyfta fram de goda exemplen och visa kraften i våra medarbetare. Det faktum att vi ser till funktion och förmåga och att vi matchar våra medarbetare till rätt jobb adderar ett väldigt stort värde till alla intressenter, säger hon.

Jag frågar om Monica Lingegård inte ser några risker med att Samhall numera så entydigt fokuserar på funktion. Finns det en risk att man inte tar lika mycket hänsyn till nedsättningen?

– Jag skulle inte säga så. Om man tittar till förmåga och matchar det mot ett specifikt arbete så är utmaningen möjligtvis att du kan glömma bort det faktum att du faktiskt har utmaningar. Att det kräver insatser och ibland ganska specifika förutsättningar för att fungera. Det får man ju inte tappa.

Kärnan i Monica Lingegårds ledningsfilosofi kretsar just kring orden funktion och matchning. Det gäller att hitta förmågan i varje Samhallanställd och matcha den mot de jobb som Samhall, i konkurrens med andra, vinner i upphandlingar och entreprenader. Målet är att ha en bred palett av olika arbetsuppgifter för att kunna matcha rätt person mot rätt jobb. Riktiga jobb som ger riktiga erfarenheter och möjliggör en övergång till den riktiga arbetsmarknaden.

Samhall har under de senaste åren använts som en lösning för allt fler problem i den haltande arbetsmarknadspolitiken. Företaget har fått särskilda uppdrag för att ta in utförsäkrade och, nu senast, ungdomar från fas 3. Monica Lingegård ser i framtiden möjligheten för Samhall att spela en ännu större roll.

– Jag tycker att Samhall är en genial idé. Att skapa förutsättningar för utveckling genom arbete för människor som tidigare inte fått chansen. Som här kan bygga sin konkurrenskraft för att sedan gå vidare. Det skulle man kunna erbjuda fler utsatta grupper. Man skulle till exempel kunna tänka likadant kring integrationen av människor med utländsk bakgrund, säger hon.

I framtidsvisionen ligger även att öka ”incitamenten” att gå vidare från Samhall genom att i större utsträckning erbjuda tidsbegränsade anställningar, i stället för de skyddade tillsvidareanställningarna.

– Att erbjuda hundra procent skyddat arbete från dag ett tror vi är olyckligt eftersom det finns en inlåsningseffekt i det, säger hon.

Men inflationen av funktionshinderskoder, vinstkrav och effektivitetskrav, nya servicejobb, och bemanningslösningar. Ser hon någon risk för exploatering i det nya Samhall?

– Hela samhället är ju uppbyggt så att vi bidrar med det vi har och så får vi ersättning för det. Att det skulle finnas några risker i vår omställning, nej jag ser faktiskt inte det. Och vinstkravet. Jag tycker det är självklart att Samhall ska ha en ekonomi i balans.

Och den allt lägre ersättningen från staten?

– Nu ska jag sticka ut hakan och säga att det är det bästa som har hänt oss. Det tvingar oss verkligen att göra affärer, att se förmåga i alla medarbetare och se till att de matchas ut i arbete. Så det har varit en väldigt positiv utveckling, säger hon.

Kan det inte bli en drivkraft som riskerar att gå ut över arbetsmiljön?

– Eller tvärtom, vad är bäst arbetsmiljö för våra medarbetare? Är det den här skyddade verkstaden där vi saknar jobb till stor del? Eller är det att komma ut i uppdrag och känna sig nyttig och behövd? I dag märker vi att när våra medarbetare jobbar ute hos kunder så uppstår något magiskt där man plötsligt blir en del av gruppen. Det gör rätt mycket för självkänslan, säger hon.

Jag tänker på Ingemar Pettersson uppe i Sabo i Pajala som längtar tillbaka till Samhall. Har det nya Samhall fortfarande plats för de som står allra längst bort från arbetsmarknaden?

– Nu är det ju inte vi som väljer. Arbetsförmedlingen fattar besluten. Att värdera funktionsnedsättning, bättre eller sämre, högre eller lägre. Det är inte vår sak. Samhall är en arbetsmarknadsåtgärd som erbjuder utveckling genom arbete. I grunden bygger det på att man har någon form av arbetsförmåga eller att man åtminstone gör bedömningen att man har möjligheten att vara ute i de arbeten som efterfrågas. Om den förmågan inte finns, då är inte Samhall rätt åtgärd. Och exakt var den gränsen går, det kommer nog alltid vara föremål för diskussion, säger hon.

***

Uppe i flygledartornet på Pajala flygplats bereder den karga tallskogen ut sig mot horisonten. Solen som vilat kvar vid trädtopparna under natten gömmer sig nu bakom ett tjockt molntäcke. Landningsbanan spränger som ett grått streck genom landskapet.

Intåget i det marknadsliberala tjänstesamhället har under de senaste årtiondena fått Samhall att långsamt lätta från marken. Lika oväntat och omärkligt som en jumbojet.

På Arbetsförmedlingen, som tyngs under oket av långtidsarbetslösheten, har en helt ny samhällsklass växt fram av människor som anses funktionsnedsatta. De som står redo att bemanna de nya flexibla lösningarna hos Sveriges största serviceleverantör.

Marcus drar ett varv med dammtrasan över instrumenten. Nedanför trappan ställer Ted och Kjell-Åke in städutrustningen i skrubben. De har alla en självklar plats ombord och reser med nya förhoppningar om framtiden.

Kvar på landningsbanan står Ingemar Pettersson. ■