Endast sex procent av skattebrottsligheten i paradis avslöjas

OECD, EU och Skatteverket hävdar att arbetet med att bekämpa skattebrottsligheten i skatteparadis går framåt. Men det är en falsk bild. Endast sex procent av skattebrottsligheten i skatteparadis avslöjas, skriver Sandro Scocco.

Madame Caillaux skapar en viss uppståndelse när hon år 1914 kliver in på tidningen Le Figaros kontor. Hennes konflikt med tidningen är välkänd på redaktionen. Hon begär att få träffa redaktören. Efter en stunds väntan visas hon in till hans kontor. Gaston Calmette står vid sitt skrivbord när madame Caillaux uppenbarar sig i dörröppningen.

Det sista han ser i livet är när madame Caillaux pekar en pistol rakt mot honom och, utan att säga ett ord, skjuter.

Maximalt sex procent av den svenska skattebrottsligheten i skatteparadis avslöjas.

Mordet handlade egentligen om Joseph Caillaux, madame Caillaux äkta man och Frankrikes finansminister. Han hade samma år som mordet begicks infört en enhetlig och progressiv inkomstskatt.

Några år tidigare hade han även infört en progressiv arvskatt och det första internationella informationsutbytet om skatter för att klämma åt skattesmitare och deras medhjälpare, bankirerna. Dåtidens högertidningar hade startat ett drev mot finansministern. Le Figaro hade dessutom hotat med att publicera ett känsligt privat brev för att skandalisera finansministern. Madame Caillaux trodde att hennes man skulle vara tvungen att duellera med redaktören för att rädda deras heder och sköt honom så att säga i förebyggande syfte. Hon blev för övrigt friad på grund av ett undantag i lagen för ”crime de passion”.

Delar av historien om paret Caillaux återberättas i Gabriel Zucmans Gömda rikedomar. I samband med att boken recenserats går det att notera att dagens högertidningar inte är mycket vänligare inställda till skatter än dåtidens.

Joseph Sternberg skriver i Wall Street Journal den 15 oktober att ”Det säger något om Frankrike att de nu producerar berömda ekonomer som i huvudsak ger empirisk fernissa till småsint avundsjuka ”.

Sternbergs attack landar i den svårbegripliga slutsatsen att jakten på superrika skattesmitare bara kommer drabba låginkomsttagare. Skattesmitare är enligt hans uppfattning för övrigt vare sig brottslingar eller rika.

Ett av bokens underliggande teman är just högerns ideologiskt motiverade ovilja till skarpa åtgärder mot skattesmitare och skattebrottslingar, under förevändningen att brottsbekämpning antingen är fel eller hopplöst. Två andra underliggande teman som följer läsaren genom hela boken är att vi bör kalla dessa fina herrar skattesmitarna för vad de faktiskt är – kriminella, samt en fransk touch med faiblesse för både historia och starka egon, inte minst det egna.

Med noggrant dokumenterade källor konstaterar forskaren Zucman att de schweiziska bankerna bevisligen och konsekvent ljugit för att skydda sig själva och sina klienter de senaste hundra åren. Zucmans bok är påtagligt störande. Enligt den gängse mediebilden, understödd av oecd, eu och Skatteverket, så är skatteparadisen på utdöende. Ständigt nya avtal om internationellt informationsutbyte minskar hela tiden problemet med skattebrott.

Redan år 2000 dödförklarades skattebrottsligheten av medierna. Dagens Industri förkunnade ”Snart slut på sparande i Europas skatteparadis”. Den gången gällde det eu:s så kallade spardirektiv om informationsutbyte kring privatpersoners räntekonton.

Lyssnar vi på oecd, eu eller vårt eget Skatteverk går arbetet med att bekämpa skatteparadisen utmärkt. g20 länderna gav efter finanskrisen i uppdrag till oecd att sätta stopp för skattebrottslingarna. Delvis eftersom man insåg att räddningspaketen till både länder och finansiella sektorn var en omvänd förmögenhetsskatt (2011) som togs från skattebetalarna och gavs till kapitalägare.

I Grekland fördes närmare 2 000 miljarder över från Europas löntagare till de fem procent rikaste, eftersom det i hög utsträckning var dessa som ägde skulderna till Grekland via franska och tyska banker. Samma sak gäller för usa:s räddningspaket på cirka 700 miljarder dollar.

Nu var för en gångs skull usa med på banan. Att bankerna och de superrika skulle dränera de offentliga finanserna både via räddningspaket och avancerat skattefusk kändes lite väl magstarkt även för usa – med Obama som presi-dent. I ett läge med en omvänd förmögenhetsskatt var det dags att de superrika åtminstone betalade den skatt man hade bestämt. Det nya initiativet från g20 skulle ta fram alla former av gömda konton, alltså även exempelvis sparande i aktier. Vapnet i kampen mot skattesmitarna kom att bli de så kallade informationsutbytesavtalen med skatteparadisen. När avtalen skulle börja sjösättas 2009 slog oecd fast att banksekretessen är död, nu var skatteparadisen historia.

Kort sagt, det går bra nu. Gabriel Zucmans bok är ett enda stort NEJ! NEJ! NEJ! Det går inte alls bra! Skatteparadisen frodas som aldrig förr!

Enligt Zucman löste Eu:s spardirektiv ingenting. Det gäller bara för räntor när skattebrottslingarnas favorittillgång i själva verket är aktier och andra finansiella instrument. Och det gäller bara fysiska personer, trots att schweiziska banker gärna hjälper till att starta brevlådeföretag som döljer den rätta ägaren och vilkas antal mycket riktigt exploderat sedan direktivet infördes. oecd:s liknande avtal med skatteparadisen beskrivs som en papperstiger. Eftersom det måste finnas en misstanke om oegentligheter, så blir volymerna av informationsutbyten/upptäckter marginella i förhållande till den faktiska omfattningen.

Dessutom kan bankerna informera sina kunder om förfrågan, så att de kan flytta eller avsluta sina konton. Så gjorde till exempel Frankrikes budgetminister Jérôme Cahuzac innan det framkom att kontot flyttats och han fick avgå.

Enligt Zucman har volymerna av gömda förmögenheter inte minskat, utan tvärtom ökat de senaste tio åren. Det är inte nyansskillnader mellan Zucman och den offentliga mediebilden. Antingen harZucman fel eller så är mediebilden, understödd av oecd, eu och Skatteverket, fel. Hur ser det då ut hos Skatteverket? Jo, på Skatteverket anser man att avtalen om informationsutbyte har underlättat deras arbete och lett till ökad kvalitet i de mål de kan ta till domstol. De har också inneburit en ökning av antalet skattesmitare som själva uppger att de har konton utomlands och därmed slipper straffavgifter, så kallade självrättelser. Skatteverket upplever också att det fungerar bra att få de begärda uppgifterna av skatteparadisen. Processen fungerar bra.

Gott så, men inget av detta motsäger egentligen Zucmans påstående, det vill säga skatteparadisen sitter i huvudsak i orubbat bo. Zucmans påstående handlar om effekt och inte process.

Hur ser då Skatteverkets siffror ut? Skillnaden mellan den skatt som borde kommit in och den skatt som faktiskt kommer in kallas för ”skattefel”. Enligt Skatteverkets bedömning är skattefelet minst 46 miljarder kronor på internationella transaktioner. En stor del av det internationella skattefelet beror enligt Skatteverket på transaktioner med nuvarande och tidigare skatteparadis samt på skatteupplägg med användning av utländska bolag.

Skatteverket uppger att ungefär 300 miljoner i skatteintäkter per år kommer in via informationsutbytesavtalen. Problemet är bara att även innan avtalen trädde i kraft hämtades en del skatteintäkter in, så det är inte klarlagt exakt vad avtalen bidragit med. När det gäller ökat antal självrättelser är det osäkert hur stor del av de självrättelser som inkommit som är kopplade till informationsutbytesavtalen.

Skatteverkets egen bedömning är att avtalen varit den ”enskilt största anledningen” till att de fått in självrättelser, men konstataterar också att andra faktorer påverkat volymen av självrättelser, som borttagandet av förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt, läckor från banker och så vidare. Totalt har självrättelser bidragit med cirka 350 miljoner om året sedan 2010.

Låt oss för enkelhetens skull avsiktligt överskatta effekten av informationsutbytesavtalen genom att anta att alla intäkter från skatteparadisen beror på informationsbytesavtalen, det vill säga samtliga 650 miljoner. Poster direkt kopplade till skatteparadisen uppgår till cirka en fjärdedel av skattefelet på 46 miljarder, det vill säga 11,5

miljarder. Enligt Skatteverkets egna siffror så lever då skatteparadisen vidare i högsta välmåga – åtminstone till cirka 94 procent. Det finns ju stor osäkerhet i sådana här siffror så det kan säkert vara både 98 procent eller 90 procent, men det spelar inte så stor roll i det här sammanhanget – resultaten pekar mot samma sak.

Den svenska privatförmögenheten har sedan2010 också vuxit med över 20 procent (enligtSwedish National Wealth- databasen). De 80 rikaste personerna i världen har sedan 2009 fördubblat sina inkomster och deras samlade förmögenhet är nu större än hela den fattigare halvan av jordens befolkning (Oxfam 2015). Det är alltså i högsta grad troligt att skatteparadisens verksamhet ökat de senaste åren, trots ett visst minus från ny reglering.

En ytterligare effekt av bättre informationsutbytesavtal har ironiskt nog blivit, enligt kontakt med Skatteverkets skatterevisor Göran Haglund, expert på området, att i takt med att Skatteverket fått tillgång till bättre information så kräver också domstolarna bättre underlag för att fälla. Det gör att tidigare tillräcklig bevisning inte längre räcker för en fällande dom. Men även om det finns motverkande effekter anser Skatteverket att det ändå möjliggjort utredningar som annars aldrig skulle kommit till stånd.

Gabriel Zucman har alltså både enligt sina egna och Skatteverkets siffor rätt i sak. Att en så fullständigt missvisande bild kunnat etableras som en sanning i samhället har många skäl att fundera över. Klart är att eu, oecd, forskare, ekonomkåren och Skatteverket alla bär ett stort ansvar för detta informationshaveri.

Det politiska trycket att lösa ett problem som inte finns lär knappast bli särskilt hårt. Ett tryck som avseende skatteparadisen borde vara stort. De senaste 30 årens skattepolitik rörande rikas förmögenheter och inkomster har ofta motiverats utifrån möjligheterna att enkelt smita från skatten via olika skatteparadis. Bolags-, förmögenhets-, arvs- och kapitalbeskattning har tyvärr varit ett internationellt ”race to the bottom”.

Den främsta effekten av sammarbetsavtalen är nog att öka kostnaderna för att undkomma skatt. Skattebrottslingen måste i dag kanske ordna ett brevlådeföretag och skatteparadisens bankirer tar ordentligt betalt för sina tjänster. I förhållande till de superrikas gömda förmögenheter är det dock en mikroskopisk kostnad i förhållande till att faktiskt beskatta sin förmögenhet.

De har främst alltså blivit dyrare att begå skattebrott för de som bara är lite rika, å andra sidan slipper de i dag fastighets-, förmögenhets-, arvsoch gåvoskatt. Det är alltså billigare att vara rik i Sverige och dyrare att undkomma skatt utomlands – sålunda 10 000 rättelser sedan år 2010. Det löser dock inte problemet.

På ett övertygande sätt beskriver också Zucman de grundläggande problemen med systemet. Informationsutbytet i avtalen är inte automatiserat, det finns inget tydligt globalt register över ägande och det finns inga seriösa sanktioner mot länder som bryter mot reglerna. Hans förslag för att åtgärda detta är också i linje med forskning kring vad som krävs för effektiva system, effektiv kontroll och proportionerlig sanktion.

Det han inte förklarar är hur detta ska bli verklighet i en värld där antalet superrika miljardärer bara ökar och det blir allt vanligare att de dessutom är tunga politiska spelare. De stora spelarna i usa:s presidentval är exempelvis Wall Street-banker, de ultrarika bröderna Koch och fastighetsmiljardären Donald Trump.

Enligt den välrenommerade internetsidan The Hill beräknas 2016 års presidentval kosta sammanlagt över 40 miljarder kronor i kampanjbidrag. Enbart bröderna Koch beräknas lägga ut cirka 10 miljarder kronor. Det är alltså detta land som måste vara med på vagnen för att få till stånd en lagstiftning som inte bara till namnet utplånar skatteparadisen, utan också gör det på riktigt.

Gabriel Zucman har avslöjat en offentlig lögn. Tack för det. Göran Haglund på Skatteverket påpekar också att de är medvetna om att skattefelet fortfarande är betydande, men att det pågår ett arbete som åtminstone i delar följer Zucmans rekommendationer.

Det kanske finns ett lyckligt slut även på denna historia. Förhoppningsvis är vi bara halvvägs in i filmen och då brukar det ju se dåligt ut för hjältarna. Det är den positiva tolkningen av Skatteverkets bild av att arbetet fortsätter. Från oss alla till er alla – lycka till!

Sandro Scocco

Detta är en text publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »