Etzlereffekten

Partistrategen Aron Etzler bestämde sig för att omvandla V till ett pragmatiskt och regeringsdugligt parti. Men världen tröttnade på etablissemanget och ropade i stället efter politisk revolution. Vad ska han göra nu?

Den här berättelsen börjar sommaren 2015. Vi rensar garderoberna på gamla kläder och skor. Vi kontrollerar att plaggen är hela och rena och lägger dem i plastpåsar, enligt instruktionerna från Facebookgruppen. Det känns bra att hjälpa till. Man känner sig som en god människa, något man gärna delar med sig av på sociala medier.

Nere på Centralen arbetar hundratals frivilliga med att välkomna flyktingar, förse dem med kläder, medicin och juridisk rådgivning och erbjuda de nyanlända skjuts i sina privata bilar.

Den första söndagen i september samlas vi på Medborgarplatsen. Det är massor av folk. Flera tusen. I spöregnet lyssnar vi till statsministern. Han pratar om Alan. Treåringen som spolats i land på en strand i Turkiet och blivit liggande i sin blöja som om han bara stilla hade somnat in på dagisvilan. 

– Jag sörjer honom och alla andra barn som dör på flykt och i krig, ekar Stefan Löfvens ord.

Han blickar ut över den genomblöta folkmassan med svetsarblicken. Bakom honom hänger banderollen med orden: »Refugees Welcome«. Teckentolken gestikulerar med inlevelse.

– Jag sörjer med mänskligheten när detta sker inför våra ögon. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor!

Kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) talar också. Liberalernas Birgitta Ohlsson likaså. De får artiga applåder. Men det går inte att ignorera känslan av att något saknas. Vad? Jo, just det: Vänsterpartiet. Var sjutton är Vänsterpartiet? 

I Göteborg har man lagt madrasser på partiexpeditionens golv och förvandlat den till ett transitboende. V har flest utlandsfödda i riksdagsgruppen av alla partier. V har ett engagemang för de drabbade som saknar motstycke i svensk politik. Så varför ställer sig inte Jonas Sjöstedt där uppe på scenen och berättar om hur hans parti faktiskt inte bara trycker »gilla« utan faktiskt gör något för att hjälpa? Det visar sig senare att partiledaren frågat snällt, men fått nobben. 

– Detta är på gräsrotsnivå och vi vill inte att det ska bli ett politikerrace som i Almedalen, förklarar arrangören Grön Ungdoms språkrör Semanur Taskin för Expressens reporter.

Två veckor senare når engagemanget för de flyende i Sverige sin kulmen. Galan Hela Sverige skramlar leds av Filip och Fredrik och direktsänds i alla svenska tv-kanaler. Störst applåder i Globen får professor Hans Rosling. Det är precis som på Palmes tid. Sverige är en humanitär stormakt igen. Skuggorna blir längre på marken under sensommaren. Vi stöttar Zara Larsson och beundrar de modiga kvinnorna i Peshmergastyrkorna. Det ser ljust ut för vänstern inte bara i Sverige, utan hela Europa.

I Spanien har Podemos, ett parti sprunget ur gatuprotesterna mot politisk korruption, gått kraftigt framåt. I Grekland har Alexis Tsipras lotsat sitt Syriza genom ännu ett nyval, vunnit i överlägsen stil och sitter ohotad kvar som premiärminister.

I England händer det oerhörda: Socialisten Jeremy Corbyn skakar det brittiska politiska etablissemanget i sina grundvalar när han blir vald till Labours nya ledare. Till och med i USA händer det: Bernie Sanders fyller arenor med dånande applåder med sina tal om politisk revolution. Ingen annan presidentkandidat har lockat fler människor att donera pengar till sin kampanj. Inte ens Barack Obama.

Det känns som det är grejer på gång. Stora grejer!  

I Sverige är det annorlunda. Enligt opinionsmätningarna ligger Vänsterpartiet och guppar kring 6–7 procent.

I världen blåser det vänstervindar, men i Sverige är det stiltje. Hur är det möjligt?

Lars Berge är frilansjournalist och författare.

Detta är ett utdrag av en text publicerad i #2 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Vill du läsa vidare? Köp numret här.