Nya fakta tyder på att landet manipulerar statistiken.
Den första januari i år publicerades siffran i det kubanska kommunistpartiets tidning Granma, nyheten som varje år sätter Kuba på kartan och som fått socialt engagerade latinamerikaner, svenskar och andra att i decennier imponeras av Fidel och Raúl Castro. Enligt Granma uppgick spädbarnsdödligheten på Kuba 2015 till 4,3 per tusen levande födda barn; lite högre än Sverige, lite lägre än USA, mycket nära snittet i EU.
Dagarna efteråt kablas siffran ut över världen. Människor förundras. Kuba som är så fattigt har ändå en spädbarnsdödlighet som är en tredjedel av El Salvadors, en fjärdedel av Honduras och en femtedel av Guatemalas.
Denna bild av Kubas framgångar är också anledningen till den svenska regeringens och resten av omvärldens nervositet inför politisk förändring på Kuba: farhågan att ett demokratiskt styre inte skulle lyckas behålla den omhuldade kubanska sjukvården. Att EU sedan undertecknandet av samarbetsavtalet med Kuba den 11 mars i år inte längre villkorar djupare samarbete med förbättringar vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter, är ett tydligt exempel på detta.
Låg spädbarnsdödlighet är nämligen inte bara bra i sig. Det är också en allmänt accepterad indikator på att näringsintag, utbildning och primärvård fungerar. En riktig välfärdsindikator alltså.
Statistiken på FN:s hemsida för millenniemålen visar att spädbarnsdödligheten på Kuba minskat från 10,6 per tusen levande barn år 1990 till 5 år 2013. FN ger auktoritet, men anledningen till att statistiken betraktas som sann är att Raúl Castro inte ställs till svars inför en påläst journalist i en Agenda-studio eller lördagsintervju när den presenteras. Fria medier skulle tvinga Raúl Castro att prata om siffrorna i sitt rätta sammanhang.
Är det till exempel sannolikt att ett land där snittlönen är 20 dollar i månaden, och exporten per person är åtta procent av Spaniens och tolv procent av Chiles, kan ha en spädbarnsdödlighet i nivå med EU-genomsnittet?
Hade Kuba haft fria medier, så skulle de börja gräva och ställa frågor. I augusti publicerade i stället tidskriften Cuban Studies, som ges ut på Harvard University, en undersökning som jämför antalet dödsfall under första levnadsveckan med antalet sena missfall – foster som väger mer än 500 gram – i Kuba och 24 EU-länder (data från 2008).
I Kuba var dödligheten under första levnadsveckan 2,13 per tusen levande födda barn, lika stor som i Slovenien, Slovakien och Tyskland. Men när dessa länder rapporterade mellan 2,5 och 5,6 sena missfall per tusen födslar, rapporterade Kuba hela 13. De 24 EU-länderna rapporterade mellan en och tre gånger fler sena missfall än tidiga dödsfall, medan Kuba rapporterade hela sex gånger fler. Fördelningen mellan sena missfall och tidiga dödsfall i den kubanska statistiken stämmer alltså inte alls med normalfallet.
Slutsatsen i undersökningen är att den låga spädbarnsdödligheten på Kuba beror på att hälsosystemet i decennier rapporterat ett antal spädbarnsdödsfall, en siffra som genom FN-systemet sprids över hela världen, som sena missfall, en siffra som ingen i omvärlden bryr sig om.
Om Kuba hade samma fördelning mellan sena missfall och dödsfall under första levnadsveckan som EU-länderna, skulle spädbarnsdödligheten i stället ligga kring 9, nästan det dubbla mot vad man rapporterade 2008, och bara marginellt lägre än 1990. I resten av Latinamerika och Karibien däremot, har spädbarnsdödligheten minskat från 54 per tusen levande födda barn år 1990 till 17 år 2015.
Kuba har också en annan metod för att uppnå en låg spädbarnsdödlighet. När Granma i januari 2015 beskrev orsakerna till den extra låga spädbarnsdödligheten 2014, förklarade en läkare på hälsoministeriet för tidningen att man prioriterat ”förebyggande” av medfödda defekter och genetiska sjukdomar. Förebyggande innebär förstås abort.
När två chilenska forskare häromåret undersökte om skillnaden i spädbarnsdödlighet mellan Chile och Kuba kunde bero på att abort är förbjudet i Chile, precis som i de flesta länderna i Latinamerika, men tillåtet på Kuba, fann de att 34 procent av de chilenska dödsfallen berodde på medfödda missbildningar och kromosomavvikelser, men bara 19 procent av de kubanska. En del av skillnaden mellan Kuba och resten av Latinamerika ska alltså inte sökas i allmänna välfärdsfaktorer, utan i den specifika möjligheten till abort.
Fria medier skulle också lyfta faktumet att Kuba redan på 1950-talet hade Latinamerikas lägsta spädbarnsdödlighet med drygt 30 per tusen levande födda, lite högre än Storbritannien och Schweiz och lite lägre än Finland och Kanada. I Guatemala däremot var motsvarande siffra då högre än 150. 2014 hade den dock rasat till 25, trots decennier av inbördeskrig, folkmord, militärdiktatur och narkotikafinansierat våld.
Fria medier skulle inte låta en regering skryta om låg spädbarnsdödlighet om denna visade sig bero på orimliga jämförelser och manipulerade data. Kritiken skulle bli hård och propagandan skulle inte fästa i befolkningen eller omvärlden. Den kubanska regeringen kan dock fortsätta använda FN-systemet för propaganda år efter år, och därmed också tvekan hos dem runt om i världen som borde bidra till demokratiska reformer.
Erik Jennische är programchef Latinamerika, Civil Rights Defenders
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
