Nej, inte pappa!

Det lär fortsätta ges ut pappaböcker, men tills det sker ett perspektivskifte kan man lika gärna läsa skönlitteratur, skriver Marcus Priftis.

Det är lätt att se en potentiell funktion för pappaböcker. Dagens blivande fäder sitter fast mellan två vitt skilda ideal: en allt starkare norm att vara en jämställd och närvarande pappa, och det gamla vanliga mansideal som alltsedan det introducerades i den tidiga förskoleåldern hindrat och skambelagt den träning i omvårdnad som är nödvändig för att bli det.

Jämfört med mammorna, som mer eller mindre tränat på sitt föräldraskap sedan de var små, ligger papporna hjälplöst efter. Om det gick att komma i kapp med hjälp av en instruktionsbok, skulle en sådan bok vara ovärderlig.

Sedan pappaboksgenren uppstod kring millennieskiftet har landets pappor dubblat antalet uttagna föräldradagar, det har startats pappagrupper vid varenda barnavårdscentral och normen att vara en närvarande och medveten pappa har spritt sig ända till de yrkeskriminella. Man får numera leta med ljus och lykta för att hitta en arbetsgivare som är fientligt inställd till pappaledighet, och det var länge sedan någon behövde motivera varför han vill vara hemma länge.

Anmärkningsvärt nog märks det nästan inte alls i produktionen av pappaböcker. Genren lutar sig fortfarande på sina urfäder – Dick Sundevalls hypermaskulina ”Riktiga män tar fan hand om sina ungar”-klassiker Du ska bli pappa, och Johan Nilssons poetiska men föga handfasta kärleksförklaring Koka makaroner. Pappaböcker består alltjämt av praktiska råd och känslomässiga vittnesmål, meddelade i en beskäftig och ansträngt humoristisk ton doftande av könsrollsmystik och tillkämpad maskulinitet.

Till skillnad från all annan instruktions- och självhjälpslitteratur saknar författarna ofta såväl specialkunskaper som litterär erfarenhet. De är ”vanliga snubbar” som också gärna betonar just detta. Som en följd blir resultatet ofta pladdrigt, förutsägbart och en aning mossigt – man anar att viljan att ge ut en pappabok understundom överskuggat den redaktionella niten.

Kvaliteten varierar påtagligt inom genren. Där finns guldkorn som Manne Forssbergs Pappalogi, en välskriven, initierad och genusmedveten instruktionsbok mot vilken mina invändningar bara handlar om vad jag saknar, likväl som familjeterapeuten Jesper Juuls Pappa – dina utmaningar som man och partner som insiktsfullt vänder upp och ner på många vedertagna föreställningar om pappaskap. Men de övervägs av en lång rad glada laxar som tveklöst vill väl och säkert är rekorderliga farsor, men som helt enkelt inte är några vidare författare.

Pappaböckerna har många gemensamma drag. Hit hör den karaktäristiska blandningen av välmenande råd, nervösa skämt och storvulna beskrivningar av vilken fantastisk känsla (och SÅ personlighetsutvecklande!) det är att bli farsa trots allt besvär. Författarna vill inte heller gärna sticka ut hakan, utan glider undan potentiellt kontroversiella ämnen med ett ”Jag vill inte vifta med pekpinnar” eller ”Här går åsikterna starkt isär”.

Det senaste decenniets tal om kopplingarna mellan ett ökat pappaansvar och ett mjukare, modernare mansideal avspeglas inte heller i pappaböckerna. 2010-talets pappaboksförfattare är lika måna om att positionera sig som riktiga karlar som 1990-talets var. Referenserna till fotbollsmatcher, motorcyklar, krigsfilmer, grabbfylla och ett sorglöst liv på fri fot duggar tätt på ett sätt som till slut gränsar till parodi. Nästan alla utom Forssberg är också noga med att påpeka att mamma är mamma och pappa är pappa, att de fungerar olika och bör ha olika roller för att komplettera varandra.

Det normativa trycket är starkt. Författarna själva, den tilltänkte läsaren och alla andra pappor vars berättelser de återger är medelklass, heterosexuella och lever i en parrelation med barnets mamma. Arbetarklasspappor och separerade varannanveckaspappor har ingenting här att hämta – av tio lästa böcker är det bara Martin Melins Coola pappor som ens låtsas om att singelpappor existerar. För att inte tala om pappor i alternativa familjekonstellationer.

Det är därför inte heller så förvånande att lera böcker poängterar vikten av att vårda sin parrelation. Juul sätter det allra högst. Och det ska man förstås göra, om man lever och vill leva i en sådan, men när det framställs som en central del av papparollen blir budskapet att pappans relation till barnen inte kan existera i sig själv, utan alltid måste gå igenom mamman. Pappan är alltså en sidovagn, en andrahandsförälder, och om hans relation till mamman tar slut är det mer eller mindre också slut med barnen.

Synen på pappan som en sidovagn understryks också av betoningen på pappans valfrihet och egna vinning. Det är upp till varje pappa att välja hur mycket ansvar han vill ta, hur närvarande han vill vara. Både Forssberg och Melin anmärker visserligen att det pappan väljer bort hamnar på mammans lott, och uppmanar till att välja jämställt. Men det är fortfarande ett val.

Här finns emellertid inte bara en jämställdhetsbov, utan också en devalvering av pappans värde. Privilegiet att välja tillkommer nämligen den som inte behövs. Hade författarna verkligen varit övertygade om att pappa är viktig på samma sätt som mamma är det, hade man inte talat om valfrihet och egen vinning. Man hade slagit fast det självklara: att den som är med om att sätta ett barn till världen har en förbannad plikt att ta hand om det.

Frågan blir till slut vad vi ska ha genren till. Det saknas ju inte gedigna, faktamättade och lättlästa böcker om graviditet, bebisars utveckling och relevant utrustning. Vad kan en pappabok tillföra som inte finns i exempelvis Kristina Hofstens och Lena Lidbecks Stora boken om barn?

I teorin är svaret enkelt: pappaboken kan ta ett grepp på de erfarenheter och perspektiv som är specifika för pappor. Jag hade till exempel gärna velat läsa något om vad man ska ta sig till när man blir svartsjuk på amningen, eller när barnet blir mammigt till följd av densamma. (Nej, INTE PAPPA!) Eller fått en förhandstitt på min kommande totalblödighet inför berättelser om barn som far illa. Jag hade också gärna velat veta hur andra pappor hanterade omvärldens nya könsförväntningar på mig (Måste jag kunna renovera nu?), eller för den delen insikten att lilla Elsa är mycket tidigare utvecklad än min ättelägg. Eller, för att återvända till utgångspunkten, lära mig hur andra pappor lyckats överbrygga klyftan mellan de vitt skilda idealen ”riktig man” och ”bra pappa”.

I sina bästa stunder kommer Pappalogi i närheten. Men i övrigt är det tunt.

Det lär fortsätta ges ut pappaböcker. Om jag skulle få önska, skulle jag vilja läsa en som vänder på perspektivet. Som utgår från plikten att ta hand om sina barn snarare än från glädjen man får ut av det, och som betraktar det som självklart att pappan tar hälften av föräldradagarna, hälften av vaknätterna och hälften av disken. Ett sådant perspektivskifte skulle kunna göra underverk för vilka råd, skämt och insikter som erbjuds den nya tidens pappor.

Till dess undrar jag om man inte lär sig mer av att läsa skönlitteratur. ■

Marcus Priftis, författare och debattör