Nina Björk: Kräv någonting av mig!

Foto: Stina Nyhlén

Kom igen, politiker! Vad händer om vi inte har råd att utföra det arbete som behöver utföras inom vården? 

I förhållande till svenska politiker känner jag mig ofta som matadoren i Tjuren Ferdinand – ni vet, han som bönar och ber om att få bli stångad av den tjur som hellre slickar honom medhårs.

Kom igen, politiker! Kräv någonting av mig! Säg att jag som har det så himla privilegierat faktiskt får vara beredd att dela med mig; prata inte om mer pengar i min plånbok, prata om att solidaritet kostar! Och allra mest naturligtvis: kräv att jag slutar stjäla ekologiska resurser från framtidens barn.  

Så en morgon kom de. De hårda orden. Riktigt utmejslade och konkreta.

De löd: ”Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men vårt budskap till Sveriges ungdomar är enkelt: Vi står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.”

Det var Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson som skrev så i en artikel i Svenska Dagbladet, där hon presenterade Socialdemokraternas vision inför valet 2014. Det var alltså ett vallöfte och det löftet handlade om ett bättre liv.

Okey, det kan vara svårt att se var det där “bättre livet” gömmer sig bland beckmörkret och den snabba frukosten, men läser man noga så finns det faktiskt där. Det finns i fyra ord: “som väntar på dem”. Att ha en plats, att ha några människor som saknar en om man inte kommer. Det är ett bättre liv.

Och då blev jag glad; Socialdemokraterna talar om målet med sin politik som ett bättre liv! Socialdemokraterna talar om att vi mår bra av att befinna oss i sammanhang med andra! Det är ju politikens inledande fråga, vad behöver vi? Där börjar diskussionen om samhället.

I de där fyra orden fanns åtminstone en glimt av den frågan. En mycket snabb glimt dock, för snart försvann behovsdiskussionen ur Magdalena Anderssons artikel.

I stället fick vi det vanliga cirkelresonemanget: vi måste skapa jobb för att vi måste skapa jobb – inte för att vi har några viktiga uppgifter som behöver utföras.

“Nya jobb skapas genom att fler företag kan växa och anställa”, skrev Andersson. “Genom att nå nya marknader kan företagen växa”, skrev Andersson. Underhåll av järnvägen är viktigt, skrev Andersson, eftersom “det främjar såväl möjligheterna till arbetspendling som exportindustrins godstransporter”. Allt detta är säkert sant, men mitt i utsagorna finns ett stort tomrum: vilka behov är det som dessa växande företag och nya marknader och järnvägstransporterande gods ska tillfredsställa? Vad är det vi behöver?

Om svaret är någon som väntar på oss, om svaret är att vi behöver behövas av andra – hur ska detta kunna uppnås genom lönearbeten som egentligen inte behöver utföras eftersom vi inte vet vilka behov de ska tillfredsställa?

Bara på en punkt fyller Andersson talet om jobb med innehåll. Då handlar det om vården: “våra gamla blir sängliggande för länge och får inte komma ut som de önskar. Många anställda berättar att det finns gott om enklare arbetsuppgifter som behöver utföras – som inte blir utförda för att tiden inte räcker till”.

Då vet vi det. Då vet vi varför arbete behöver utföras inom vården.

Och om vi inte har råd att utföra det arbete som behöver utföras inom vården?

Ja, om det är så i ett land som både producerar och konsumerar mer än vad naturen klarar av, där många människor är ofantligt rika, där vissa människor inte har arbete och där andra är utbrända av jobb och där vi har råd att sänka skatterna med miljardbelopp – om vi i ett sådant land inte har råd att utföra det arbete som verkligen behöver utföras, då har vi onekligen problem. Och det problemet handlar inte om att “skapa jobb”. Det handlar om att “skapa om”.

Skapa om systemet så att vi kan börja i den enda viktiga frågan: vad behöver vi?

Nina Björk