Nina Björk: Spotta hans världsbild i ansiktet

Det var det modet som gjorde den svenska arbetarrörelsen framgångsrik. Helt enkelt med ett: jag vägrar din definition av världen.

En sak som är bra med skönlitteratur är att den kan få en att känslomässigt förstå sånt som man länge har vetat intellektuellt.

I somras läste jag Lars Anderssons roman De levandes land från 2012. Där förekommer en strejk bland sulfitfabrikens arbetare i Forshaga, alldeles i slutet av 1800-talet. Och då förstod, i betydelsen kände, jag: herregud vad modiga människorna i den tidiga arbetarrörelsen var! Modiga naturligtvis i betydelsen beredda att offra sin egen individuella lilla trygghet för att – möjligen, kanske, någon gång i framtiden, eventuellt men osäkert då i stunden – uppnå en större trygghet för kollektivet.

Men också modiga i en annan bemärkelse, som är svårare att sätta ord på men som handlar om att vägra förnuftet, vägra det som alla vet, det som man från överheten har lärt sig inte bara som en läxa att rabbla, utan det som man lärt sig inifrån och ut, som en del av vem man själv och vad världen är.

I en tid när rösträtten inte var allmän, högre utbildning ingen rättighet för den fattiga, klassamhället öppet försvarat och legitimt i de flestas ögon – att i den situationen säga ”jag är värd lika mycket som du” om man kom från den grupp som i praktiken verkligen inte var värd lika mycket – ja, herregud vilket mod! Vilket självständigt tänkande! Vilket storslaget uppror! Hur vågade de, ens för sig själva, säga detta oerhörda: jag tar strid mot dig, min överordnade. Jag låter mina erfarenheter väga lika tungt som dina, jag spottar din världsbild i ansiktet och säger: jag har rätt att definiera världen.

Det var just det modet som gjorde att den svenska arbetarrörelsen blev framgångsrik. Det var så det började. Med att vägra dagordningen och förnuftet och det hävdvunna och självklara. Helt enkelt med ett: jag vägrar din definition av världen.

För det måste ju samtidigt ha varit så att även dessa arbetare själva hade respekt för den styrande klassen och deras världsbild. Den kan inte ha varit dem främmande för de levde ju i den världsbilden, inte som ”ett perspektiv” utan som en verklig, materiell värld. De måste ha internaliserat den, gjort den till sin. Några är mer kompetenta, mer värda, några har rätt att styra och några måste följa. Var fick de självförtroendet att säga nej ifrån?

Och visst, vi kan som historiematerialister säga: detta nej var en följd av objektiva historiska villkor. På grund av den historiska utvecklingen blev de egendomslösa sammanförda på arbetsplatser där de erfor sin egen makt, det framväxande industrikapitalet hade inte klarat sig utan arbetare. Det fanns objektiva förutsättningar för individens subjektiva mod.

Möjligen finns inte dessa objektiva förutsättningar i dag. Möjligen är det därför arbetarrörelsen har accepterat den borgerliga världsbild som råder genom att säga ”ni har i allt väsentligt rätt”: svenska arbetares konkurrenskraft är viktigare än internationell solidaritet, att privatisera, sänka skatter och tillåta vinst i välfärden är bra metoder för att uppnå valfrihet, det är viktigt att genom generös lagstiftning och skattenivå underlätta för svenskt näringsliv, hotet mot demokratin kommer i första hand från individuella extremister och inte från kapitalet och så vidare. I allt håller vi med. I inget står vi för en annan analys.

Men sen när detta är sagt, vill man inte tillägga någonting? Vill man inte säga: skit i de objektiva villkoren! Låt oss – möjligen mot alla odds – vara modiga. Låt oss skapa historia här och nu. Och historia skapas genom modet att hävda sin egen världsbild. Så släng din slips och sluta bocka inför herren. Spotta hans världsbild i ansiktet. Annars har vi, oavsett hur många val vi vinner genom att inte våga stå för något alternativ, blott en värld att förlora.

Nina Björk