När människor alltmer tänker om sig själva i termer av investeringar och utfall, är risken att det inte längre går att föreställa sig ett samhälle där demokratin inte är underordnad ekonomin.

När Margaret Thatcher skulle beskriva målet med sitt politiska projekt sade hon att det inte i första hand var att förändra ekonomin utan att förändra ”the heart and soul of the nation”.

De orden har kommit att besannas i en utsträckning hon förmodligen inte kunde föreställa sig.

Ordet nyliberalism betyder för många avreglerade marknader, privatiseringar och inkomstklyftor.

Det är inte fel. Men det synsättet missar begreppets omfång och djupet i de förändringar i samhällsstrukturen som det innebär.

I sin nya bok Undoing the Demos: Neoliberalism’s Stealth Revolution kartlägger den amerikanska statsvetarprofessorn Wendy Brown dessa processer.

Hennes tes är att nyliberalismen inte utgör en naturlig fortsättning på den ekonomiska liberalismen som föregick den, utan att det är en radikalt annorlunda styrelseform som omformar både samhället och människan i grunden.

Liberalismen såg ekonomin som en farlig sfär som måste balanseras och begränsas av politiken. I dag genomsyrar ekonomin i stället alla skikt av det mänskliga livet.

Argumentationen bygger till stor del på Michel Foucaults föreläsningar i ämnet som han höll vid Collège de France 1978–79.

Utgångspunkten är Foucaults distinktion mellan subjektet i den klassiska ekonomiska liberalismen och det som produceras av nyliberalismen.

I den ekonomiska liberalismen definierades människan som en handelspartner som kom till marknaden för att byta varor för att fylla behov.

Den nyliberala människan är sin egen vara, sitt eget kapital.

Byteshandel har ersatts av konkurrens och handelspartnern av en varelse helt och hållet bestående av ”humankapital” (bekant för alla oss som någon gång skrivit ett cv).

Den här ekonomiseringen av det mänskliga livet spårar Brown genom flera olika samhällsdomäner

Nyliberalismens hemliga revolution består i att den etablerar ett nytt språk och indirekt får människor att bete sig på ett visst sätt (governance).

När staten tar över den moderna företagsvokabulären med ord som benchmarking, best practice, consensus building och policymaking, när ord som stakeholders, guidelines, facilitation och codes of conduct ersätter intressegrupper, lagar, reglering och övervakning, då avpolitiseras inte bara statsapparaten utan också vår förståelse av den politiska världen.

Den mjuka och konsensusdrivna diskursen slätar över intresseklyftor och framställer politiska konflikter som tekniska problem.

Frågor om rättigheter och rättvisa formuleras som frågor om effektivitet. Nyliberalismen är därför ”antipolitik”.

Brown hävdar att det nyliberala offret kan förstås som både sekulärt och religiöst.
Vi offrar oss för en balanserad budget men vi offrar också till marknaden i hopp om återhämtning.

Men det är inte bara marknadens språk som utsträcks till politiken och juridiken.

En motsatt process äger också rum. När USA:s högsta domstol 2010 gjorde obegränsade politiska kampanjbidrag, så kallade ”Super pacs”, lagliga skedde det genom en förbluffande diskursiv manöver.

Domstolen valde att tolka ordet ”speech” (yttrande som i yttrandefrihet) som ett slags kapital.

Yttranden cirkulerar på den ”politiska marknaden” likt pengar och staten bör lägga sig i så lite som möjligt i hur detta sker.

Vidare resonerade man att om människor är kapital kan företag också ses som människor. Enligt detta synsätt har företag i USA historiskt varit diskriminerade från den politiska sfären.

Med ett språk lånat från medborgarrättsrörelsen presenterade man det som ett emancipatoriskt drag att ge företag obegränsat inflytande över den politiska processen.Ansvarsgörandet av individen är centralt för nyliberalismens senaste uttryck.

I tider av åtstramning är det viktigt att det finns ett språk genom vilket det framstår som logiskt att enskilda individer avskedas, får sina pensioner nedskurna, får begränsad tillgång till sjukvård eller blir vräkta för statens eller bankens skull, med ökat självmordsantal och spädbarnsdödlighet som följd, trots att det är de senare som är ansvariga för krisen.

Brown avslutar sin bok med en betraktelse över vad hon kallar åtstramningspolitikens idé om delade bördor.

Till skillnad från tidigare versioner av nyliberalismen som lovade att med ekonomins hjälp skydda befolkningen från livsfara och genom ”nedsippringseffekter” få den att frodas, så ger politiker och vd:ar i dag inga löften.

Tvärtom förväntas individen inse sitt eget ansvar i varje kris och vara beredd att offra sig. Brown hävdar att det nyliberala offret kan förstås som både sekulärt och religiöst.

Vi offrar oss för en balanserad budget men vi offrar också till marknaden och kreditvärderingsinstitut i hopp om återhämtning.

I åtstramningsvärlden är befolkningen inte längre en konstant utan en variabel som går att laborera med som vilken som helst. Drar man ner lite på den här går budgeten plus här.

Browns slutsats är att risken med att bara förstå nyliberalismen som inkomstklyftor enligt mallen. De 99 procenten, är att man missar hur den omformar tillvaron i grunden och inverkar på vår föreställningsförmåga.

När högskolan görs om till en anställningsbarhetsfabrik innebär det att samhället slutar utbilda medborgare som är kapabla att ansvarsfullt delta i den demokratiska processen.

När det offentliga omstöps i ”public-private partnerships” enligt new public management-princip och staten talar om kunder och intressenter blir det allt svårare att ens tänka i termer av gemensamhet och offentlighet.

Och när människor alltmer tänker om sig själva i termer av investeringar och outcomes, när homo oeconomicus helt har ersatt homo politicus, är risken att det inte längre går att föreställa sig ett samhälle där demokratin inte är underordnad ekonomin.

Jonas Elvander är frilansjournalist

Publicerad i #6 2015 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. En prenumeration av tidningen kan tecknas här »