Tillbaka till framtidspartiet

Foto: Jessica Segerberg

Mormor Birgit är 92 år och tror på Socialdemokratin. Men hon undrar: Varför får velpellarna styra? Lars Berge tar med sig hennes frågor och går på jakt efter framtidspartiet. Mormor får svar på tal av Ylva Johansson, som avslöjar varför S inte tar tydligare ställning mot högerpolitiken.

Det är några dagar efter jul. Mormor håller min Iphone i sina skrynkliga händer.

– Kan du spela det igen?

– Visst, säger jag och nuddar ikonen för Socialdemokraternas kampanjapp ”Jobbmorgon”, en väckarklocka med Stefan Löfven som ringsignal. Partiledarens stämma ljuder som ur en megafon:

”Lystring! Dags att kliva upp. Kom ihåg: Framtiden byggs inte av snoozare.”

Mormor skakar sakta på huvudet.

– Det måste vara ett sabotage.

Vi sitter i hennes kök med små, grunda kaffekoppar och ett berg med kakor framför oss.

– Kanske datorhackers, de hittar ju på så mycket bus, säger hon och skjuter kakfatet närmare.

– Men doppa …

Jag förklarar att det är på riktigt. Appen är framtagen av en reklambyrå i Stockholm för att locka unga väljare till socialdemokratin. Jobben är den viktigaste valfrågan. Ett år före valet, samtidigt som appen lanserades, skrev Magdalena Andersson en debattartikel där hon utvecklade Socialdemokraternas vision: ”Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute.”  Mormor tyckte texten var nästan lika oförskämd som mobilappen.

– Folk förstår inte hur det en gång var i det här landet, säger hon och fortsätter:

– Min farmor blev änka när pappa var sex år. De hade inga pengar. Åt kålrötter. Pappa började jobba på sågen när han var tio år för på den tiden var barnarbete inget ovanligt. Det var ett slitsamt och livsfarligt arbete.

Min mormor Birgit är över 90 år och fortfarande kristallklar i skallen. Hon har aldrig varit speciellt kristen. Hon tror på Socialdemokratin. Hon tillhör den första generationen som arbetarrörelsen i Sverige lyfte ur fattigdom till ett anständigt liv. Hon går en aning mödosamt upp till andra våningen på sitt lilla radhus i Gävle och återvänder med några album. Hon visar mig ett gammalt gulnande fotografi på en grupp män uppställda framför ett ånglok. Det är fackföreningen på Gävle & Dala Järnvägar. Hon pekar på sin pappa. Det var han som grundade den.

Familjen hade inte mycket pengar till bemärkelsedagar och jul men på arbetarnas högtidsdag fick mormor alltid en ny kappa, det såg han till. För på första maj skulle man vara fin. Mormor minns mässingsorkestern, de röda flaggorna med Svenska järnvägsmannaförbundets symbol och plakaten med krav på förkortade arbetstider och semester för arbetarna. De tågade från Islandsplan till Folkparken där man fick äta sockervadd. Hon minns talen om den svenska arbetarklassens frigörelse. Hon minns Ernst Wigforss ord: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Det var då. Nu: ”Framtiden byggs inte av snoozare.” Mormor trodde aldrig att hon skulle höra en socialdemokratisk partiledare köra upp arbetare i svinottan med megafon.

– Det gör mig bedrövad, säger hon, för jag vet inte vad Socialdemokraterna står för längre.

Det är intressant. Vad står Socialdemokraterna för i dag? Jag säger till mormor att jag kanske borde ta reda på det.

– För det är ju val snart.

– Jo, det är ju det. Ta en mazarin till …

Vi sörplar på vårt kaffe. Klockan tickar i köket där tiden stått stilla sedan Tage Erlanders tid.

 ”Kampanjen var helt enkelt ett exempel på när kommunikationen var bättre än produkten.”

Några dagar senare befinner jag mig på en plats som kan beskrivas som raka motsatsen till mormors lilla kök. Här tänker man inte på gamla tider och dricker Gevalia på fat. Här ser man framåt och tar en latte macchiato. I en gammal tobaksfabrik på Kungsholmen skapas identiteter åt banker, bilmärken och bryggerier.

Adam Springfeldt leder mig genom ett landskap som in i minsta detalj uppfyller mina föreställningar om en reklambyrå i Stockholm. Telefonsignaler ljuder i luften. Tjusiga kvinnor skyndar genom lokalerna. Skäggiga män sitter utspridda i saccosäckar med sina Macbook Airs uppslagna i knät. De bär smala svarta jeans, Dr. Martens och tatueringar. De doftar av Byredoparfym. Vid espressomaskinen i loungen pågår en diskussion om premium-te. Högsta kvalitet, tre hundra spänn per förpackning. Funkar? Funkar inte? Reklammännen kan inte bestämma sig.

Adams väg in i reklambranschen började med att polaren Johnny lät sy upp hundra par jeans, döpte dem efter en hudsjukdom och sa att man borde fan ha ett företag där alla fick göra precis vad de ville. Adam startade underavdelningen Acne Advertising. Några år senare skrev han en av svensk politiks allra klatschigaste slogans. En bra slogan är inget vilseledande reklamtrick, menar Adam. Tvärtom. Den plockar fram kärnan i ett varumärke, dess själ eller DNA, och uttrycker det på ett så kortfattat och intressant sätt som möjligt.

– Det handlar om att sätta ord på varför ett företag eller organisation över huvud taget existerar. Varför finns ni? Vad kämpar ni för? Varför ska jag som människa bry mig om er?

Jag nickar entusiastiskt, för det är ju exakt de frågor jag och mormor vill veta svaret på. Adam berättar om valrörelsen 2006. Det är den mest intensiva arbetsperiod han upplevt under sin karriär som copywriter. Ofta dröjde han sig kvar till sent på natten när lugnet lagt sig över ateljéerna. På väggen hängde lager på lager av utskrifter. Han letade efter något medryckande i stil med Nike’s ”Just do it” eller Apples ”Think different”. Ett fåtal ord som sammanfattade känslan i varumärket, eller i detta fall: Partisymbolen. Den röda rosen. Det måste vara något emotionellt. Något som omedelbart slår an en sträng hos betraktaren.

Det kreativa teamet hade jobbat mycket med språkbruket. I stället för byråkratiska ord som ”välfärdssystem” skulle de använda ”hur vi har det”. ”Statsbudget” blev ”vår gemensamma kassa”. På sätt och vis handlade det om att avpolitisera språket. Göra det enklare och mer underhållande. Lyfta fram vanliga människor i stället för politiker och ombudsmän. Som inspiration hade Adam kollat på gamla sketcher med folkhemshumoristerna Hasse och Tage. Han fick syn på rubriken ”Alla ska med. Så enkelt är det” på väggen. Han återvände med den till sitt skrivbord. För många ord. Han strök en mening. Kvar blev: Alla ska med. Han upprepade orden tyst för sig själv. Följande dag presenterades förslaget för Carina Persson och resten av kampanjorganisationen. ”Alla ska med” blev den övergripande sloganen för hela valrörelsen 2006.

Det kanske främsta erkännandet av dess styrka var att en av Acnes tidningsannonser omedelbart plagierades av Socialdemokraternas huvudmotståndare. I stället för rosen pryddes den av de nya Moderaternas emblem. Samma slags bil, samma rubrik. Men ett något annorlunda innehåll i copytexten. De norska socialdemokraterna importerade ”Alla ska med” från sina svenska partivänner och vann två raka val.

Enligt Dagens Nyheters dåvarande politiske chefredaktör Niklas Ekdal var det ”en lysande paroll, kanske den bästa man hört i svensk politik.” Men en ensam slogan vinner inga val, hur slagkraftig den än är. Redan på valnatten, när nederlaget bekräftats, meddelade Göran Persson sin avgång. Han försvann ut ur strålkastarljuset med ett fång röda rosor i famnen. En era i svensk politik var över. På partiets hemsida blinkade orden: ”Vi kommer igen. Alla ska med.”

– Efter att vi hade jobbat i det närmaste dygnet runt i ett halvår så blev det tyst som i graven, minns Adam, det var en surrealistisk känsla.

Han slår ut med händerna och konstaterar att kampanjen helt enkelt var ett exempel på när kommunikationen var bättre än produkten. Själv ser Adam Springfeldt sig inte som socialdemokrat. Vad han söker är ett tydligt ledarskap och visioner för framtiden. Han är övertygad om att folk är trötta på alla opinionsmätningar i prioriterade målgrupper och strategiskt röstfiskande. Väljarna vill ha någonting att tro på. En riktning. De vill se passion och övertygelse och integritet.

– Alla ska med. Det är tre ord som uttrycker demokratiska, solidariska och humana ideal. De visar att alla är viktiga. Att alla människor är inkluderade i vår plan för samhället. För mig är det vad Socialdemokraterna står för. Eller åtminstone borde står för, säger Adam.

Jag ringer mormor. Hon låter inte överdrivet imponerad.

– Alla ska med? Ja, men vart ska vi åka? Det är ju bara ord.

Jag inser att ett partis identitet handlar om mer än slogans. Jakten på Socialdemokraternas identitet går vidare.

Det är tisdag den 16 januari. Jag befinner mig instängd i en hiss tillsammans med den socialdemokratiske valledaren Jan Larsson. Jag trycker mig förfärad mot väggen medan den rödhårige spinndoktorn hamrar på hissknapparna.

– Kan den inte den här jäveln gå fortare?

Vi stiger långsamt genom Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68.

Vi lämnar kampanjstaben på bottenvåningen som består av ett kontorslandskap med whiteboards och öar av skrivbord. Där sitter ett A4-ark upptejpat på väggen med inloggningsuppgifter till det trådlösa nätverket. Lösenord: olofpalme. Politiskt sakkunniga diskuterar sakfrågor med låga röster. I ena hörnet finns ett callcenter som ska informera och mobilisera partiets medlemmar inför den stundande samtalskampanjen. Målet är att besöka 1,5 miljoner hushåll, den mest omfattande dörrknackning partiet någonsin genomfört. Strategier för insamling och hantering av den enorma mängd data dessa samtal kommer att generera är under utveckling. Självklart är allt mycket hemligt.

Vid ett bord i loungen sitter den ansvarige för väljarkampanjen, Christian Scharf. Han väger begrepp mot varandra inför de kommande annons- och affischkampanjerna. I år sköts uppdraget av Granath Havas, som skapat identiteter åt allt från hudkrämer till globala fondförvaltare. Reklambyrån ligger även bakom appen med budskapet som min mormor ser som en förolämpning mot slutkörd vårdpersonal och utbrända lärare: ”Framtiden byggs inte av snoozare.” Men Christian håller inte med. Han tycker att det är en slogan med ”glimten i ögat”. Han borde ju veta. Han är ju utbildad på Berghs reklamskola.

– Den senaste valkampanjen 2010 var väldigt stram, med svartvita bilder. Den här gången vill vi bli mer inbjudande. Det är känslan av gemenskap vi är ute efter. Det är grunden i vår ideologi, säger Christian. Exakt vilka ord man laborerar med vill han inte avslöja. Men de måste vara få, slagkraftiga och kretsa kring begreppet ”samarbete”.

Vi når våning åtta. Hissdörrarna öppnas och Jan Larsson stormar fram till kaffeautomaten.

– Man undrar ju hur mycket effektivare vår kampanj skulle bli om kaffeautomaterna och hissarna gick dubbelt så fort, skojar han.

Han är taggad. Han är på tårna. Den före detta fallskärmsjägaren är redo för kamp och något i hans intensiva framtoning vittnar om att det inte är dagens första kopp kaffe. Automaten brummar och skvätter ut den bruna vätskan i en pappersmugg.  Vanligt svart. Inga konstigheter. Vi slår oss ner vid ett konferensbord. Janne lägger in en portionssnus.

”Just nu befinner vi oss i positioneringsfasen. Men snart blir det mer volleyspel. Då handlar det inte om att vinna i medierna varje dag, utan att vinna varje timme.”

Tolv år i regeringskansliet. Konsultuppdrag åt McKinsey. Fyra år som kommunikationsdirektör åt storbanken Nordea, mitt under brinnande bankkris. Jannes erfarenheter har givit honom en analytisk och strategisk förmåga som få kan matcha. Men framför allt: Den stryktåligaste magen i svensk politik. Han vet att en valrörelse utspelar sig i ett mycket nyckfullt medielandskap. Att det inte finns några garantier för att det är just det noga utmejslade politiska budskapet som till slut når fram till väljaren utan helt andra saker.

– Just nu befinner vi oss i positioneringsfasen. Men snart blir det mer volleyspel. Då handlar det inte om att vinna i medierna varje dag, utan att vinna varje timme.

Jag tycker det låter stressigt. Inte Janne.

– Skitkul, säger han.

Han vet att Socialdemokraterna vinner de flesta förtroendeomröstningarna. Han vet att undersökningar visar att väljarkåren egentligen stödjer en socialdemokratisk politik, trots att en majoritet röstat på Alliansen. De tänker rött, men röstar blått. Han vet att väljarna vill att det stundande valet ska handla om jobben, skolan och välfärden. Men han vet också om motståndarsidans taktik, den som varit så framgångsrik de båda senaste valen.

– Vi vill prata sakpolitik. Vi vill prata skillnader i politiken. Vi vill prata om att ytterligare skattesänkningar inte är vägen framåt. De kommer försöka triangulera och göra det personligt genom att försöka sätta bilder och ord på våra företrädare.

Enligt partistrategen är det precis så Alliansen vann det senaste valet 2010. Mona Sahlins gamla kontokortsskandal dammades av. Begreppet ”Tobleronepolitik” trendade helt plötsligt på Twitter. Journalisterna hakade på. Allt från nya infrastruktursatsningar till en svindyr knallrosa väska från Louis Vuitton vittnade om en i det närmaste patologiskt slösaktig statsministerkandidat. Bara dagar innan valet publicerade Expressen flera uppslag under rubriken ”Sanningen om kortskandalen”. Under sommaren hade Mona Sahlin beskrivits i negativa ordalag på 18 förstasidor, jämfört med Reinfeldts 5. Janne rycker på axlarna. Att socialdemokrater porträtteras mer negativt i pressen jämfört med sina borgerliga kollegor är inga nyheter för honom. Så har det varit sedan Palmes tid, det finns det forskning som visar.

– Det beror antagligen på att de borgerliga upplevs som mer jagorienterade. Ingen blir förvånad om en moderat gör saker för sin egen vinnings skull. Men vi är stolta över att vara ett folkrörelseparti. Vi tror på moral.

Men inte ens Janne kan väl förneka att ledande socialdemokrater har uppvisat en sällsynt förmåga att trampa i klaveret? Ur minnet kan jag rabbla en handfull skandaler där partiets högsta representanter agerat just moraliskt klandervärt. Eller bara mänskligt, beroende på vilken självbild man har: Göran Perssons godissnattande. Håkan Juholts fifflande med hyran. Mona Sahlins slarvande med sina kvitton. Turerna runt Omar Mustafa. Lars Danielssons besynnerliga lögner efter tsunamikatastrofen. Janne höjer ett finger.

– Alltså, vad den socialdemokratiska regeringen lyckades göra efter tsunamin är egentligen högst anmärkningsvärt. På tio dagar fick vi hem 30 000 svenskar från andra sidan jorden.

Men det var inte det tidningarna skrev om. De fylldes i stället av berättelsen om en socialdemokratisk regering vars medlemmar prioriterade teaterbesök, julledighet och ljög om sina personliga förehavanden när Sverige genomled ett av sina största nationella trauman i modern tid.

– Egentligen kanske det inte spelade så stor roll vem som hade ringt vem. I stället för att reda ut vad som egentligen hade hänt höll folk fast vid sina uppfattningar. Vem som helst kunde ju se att det inte hängde ihop. Det var klantigt men också mycket sedelärande.

Han säger att det inte är något större idé att ha någon utarbetad krisplan för skandaler. Saker blir ändå aldrig som man har tänkt sig. Däremot måste man vara beredd på att precis vad som helst kan hända. När olyckan är framme finns endast en regel:

– Allt man säger måste vara sant. Precis allt!

Det visar sig snart att han har alldeles rätt. Precis vad som helst kan verkligen inträffa. Några veckor efter vårt möte åker Tomas Rudin, Socialdemokraternas oppositionsborgarråd i Stockholm, fast för snatteri. Tillfället att stoppa en whiskyflaska i rockärmen på Systembolaget i Farsta är mycket illa valt, mitt i upptakten till valrörelsen. I vanliga fall hade partiet gjort allt för att tysta ner en så pinsam händelse. Men det är inte så Janne jobbar. Rudin lägger i stället alla kort på bordet. För medierna berättar han att han ska sjukskriva sig, och söka hjälp för sina alkoholproblem och är djupt, djupt ångerfull. Partiet ger sin kommentar:

– Jag är helt inriktad på att jag och andra i Tomas omgivning ska ge honom det stöd han behöver, säger  kommunsekreteraren Olle Burell.

I stället för ytterligare en nyhet om en fifflande och tjuvaktig politiker serveras vi berättelsen om en mänsklig tragedi. Vi får bilden av ett parti där man hjälper och stödjer medmänniskor i kris. Som krishantering är det mycket imponerande.

Jag åker E4 norrut. I framsätet bredvid mig ligger en powerpointpresentation utskriven: ”Socialdemokraternas valplan 2014.” Den ska jag visa för mormor. Liksom hon föddes den moderna socialdemokratin i Gävle. Det var i Arbetareföreningens salonger som en 26-årig Hjalmar Branting 1886 höll sitt mest epokgörande tal. Rubriken löd ”Varför arbetarerörelsen måste bli socialistisk”. Framför sig på pulpeten hade den unge agitatorn en tjock bunt papper med statistik och framtidsvisioner. Inför en salong fylld till sista plats talade han i gott och väl nittio minuter endast avbruten av jubel och applåder.  Branting drog upp riktlinjerna för bildandet av ett socialdemokratiskt parti i samarbete med fackföreningsrörelsen. Budskapet till ”bourgeoisien” var ungefär att de kunde slippa få sina huvuden spetsade på pålar och sina palats plundrade om de avstod förmåner och gav arbetarna politisk makt.

”Det var mer klös i sossarna förr i tiden.”

Under revolutionsåret 1917 några decennier senare rasade krig och revolutioner i Europa. I Norrköping plundrade utsvultna husmödrar matvaruaffärer. I Härnösand planerade syndikalister att storma fängelset och befria ”Amaltheamannen”, killen som detonerat en bomb på en båt fylld av brittiska strejkbrytare i Malmö hamn. Lenin anlände i egen hög person till Stockholm, köpte en kostym på Pub innan han fortsatte mot Sankt Petersburg för att stråla samman med de övriga bolsjevikerna och störta tsarväldet. Uppbrottets timma var på väg att slå, som det heter i kampsången. Branting ansåg för övrigt att den femte versen i Internationalen, den som uppmanade till väpnad kamp, inte lämpade sig för svensk översättning. Vid denna tid stod landet på randen till inbördeskrig.

På första maj slöt en fjärdedel av Stockholms dåvarande befolkning upp i arbetarrörelsens demonstrationer. Militären hade mobiliserat. Unga högerradikaler i Sveriges nationella ungdomsförbund, dåtidens Muf, hade bildat en beväpnad milis under den reaktionäre gymnastikdirektören Viktor Balck för att upprätthålla ordningen i huvudstaden. Arbetarrörelsen, eller närmare bestämt föreningen Soldater och Arbetare, hotade att ta till vapen för att slå tillbaka svartskjortorna. Läget var spänt. Inför hotet om väpnad revolution såg högerregeringen till slut sig tvingad att införa allmän rösträtt.

– Det var mer klös i sossarna förr i tiden, säger mormor och ställer fram perkolatorn på köksbordet. Vi tittar i Jan Larssons dokument. För mormor försöker jag förklara att en av målsättningarna i årets valrörelse är att ”tydliggöra skillnaderna i politiken”. Mormor rynkar pannan.

– Menar karln att folk inte fattar att Socialdemokraterna och Högerpartiet inte är samma sak?

Jag harklar mig.

– Du menar Moderaterna? De nya Moderaterna?

– Ja, vad de nu kallar sig.

– ”Alltså, inför valet gäller det ju för Socialdemokraterna att vinna tillbaka de väljare som man förlorade till Alliansen i de två senaste valen”, läser jag ur strategidokumentet. ”Därför söker Socialdemokraterna stöd hos samarbetsinriktade och vi-orienterade väljare.”

– Vi-orienterade? Vad är det för fel på att kalla saker för deras rätta namn? Det heter väl socialism?, säger mormor.

Sedan citerar hon Palme. För naturligtvis tog hon rullatorn genom snön till biografen förra vintern när hon för första gången sedan Lasse Åbergs Sällskapsresan unnade sig att se en film på stor duk, dokumentären om Palme. Sen såg hon den igen när den gick på tv. Hon liksom 1,3 miljoner andra svenskar. Den var alla tiders, säger hon. Hon gillar särskilt scenen när den socialdemokratiske partiledaren läxar upp Thorbjörn Fälldin i en tv-debatt från 1982.

”Visst är jag demokratisk socialist: Som Branting när han genomförde rösträtten. Som Per-Albin när han bekämpade arbetslösheten på 30-talet och talade om folkhemmet. Som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP.”

Och sedan avslutningen, när Palme lite hånfullt stirrar på sin opponent över läsglasögonen som hänger längst ut på nästippen:

”För det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan. Och vad är egentligen Fälldin?”

Varför har dagens socialdemokrater så förtvivlat svårt att göra som Palme, undrar mormor. Tala om vad de egentligen står för. Jag pekar på en bild där kampanjstaben har listat vad de vill att Socialdemokraterna ska och inte ska förknippas med inför valet 2014. Stolt historia är inte ett av de önskvärda karaktärsdragen. Inte heller ”snällhet”. I stället ska partiets företrädare upplevas som ”framtidsorienterade” och ”handlingskraftiga”. Jag pekar på partisymbolen.

– Kolla, det står ju här. ”Socialdemokraterna – framtidspartiet”.

Jag berättar om dörrknackningskampanjen. Kanske vill de komma in på en kopp kaffe och förklara hur de resonerar, undrar mormor förhoppningsfullt. Jag drar in luft mellan tänderna och bläddrar fram till ett cirkeldiagram.

– Du tillhör den här gruppen, säger jag och pekar på en vinröd tårtbit som representerar 16 procent av väljarna. Det är Socialdemokraternas ”kärnväljare”. De som röstar på partiet i vått och torrt.

– Er behöver de ju inte övertyga. Därför satsar partiet främst på att nå den här målgruppen.

Jag pekar på en grisrosa tårtbit som motsvarar 12 procent av väljarna. Det var de som köpte bilden av den kontokortstrixande Mona Sahlin och i stället röstade på Alliansen i förra valet. De som renoverat kök och badrum med rot-avdrag, men som nu börjat oroa sig över de växande skolklasserna och att välfärden plundras av riskkapitalbolag. Mormor tycker att det är märkligt att låta en liten grupp ”velpellar” definiera en hundraårig folkrörelses politiska inriktning.

– Antingen så står man väl för sin politik, eller så gör man det inte. Med demokrati menas väl att det är folket som ska välja på vilket sätt landet ska styras, eller hur?, säger hon.

Jag försöker förklara att det inte är exakt så modern politik fungerar. I dag handlar mycket om att fånga upp just den grupp mormor kallar velpellarna. Jag berättar om en dokumentär jag har sett på BBC, Adam Curtis The Century of the self. Den visar hur vänsterns ideologiska avväpning började i USA med den amerikanske presidenten Bill Clinton. De konservativa lovade omfattande skattesänkningar och nedskärningar i välfärden inför presidentvalet 1996, en politik som ekonomiskt skulle gynna medelklassen. En blomstrande marknadsekonomi under Reagan och Thatcher hade lärt medborgare att vara kunder vars behov var överordnade det allmännas bästa.

Clinton var övertygad om att han skulle förlora. I desperation ringer presidenten den ökände pr-strategen Dick Morris. Ett enda telefonsamtal. En bagatell som i grunden kom att förändra den politiska vänstern i USA och Europa. Rådet Bill Clinton fick löd: Glöm allt vad ideologi heter. Tänk som en affärsman. Om du vill vinna, skapa en produkt som folk vill ha. Clinton övergav idén som utgjort Demokraternas och vänsterns grundsten sedan börskraschen 1929: Att se bortom våra individuella behov och inse att vi har gemensamma intressen med andra.

I stället sjösatte han en gigantisk marknadsundersökning. Syftet var att kartlägga psyket hos obeslutsamma väljare och kategorisera dem i väljargrupper. Därefter skräddarsydde han sitt politiska budskap för att svara mot just deras individuella rädslor och önskningar. Ett häpet politiskt etablissemang såg en sittande president gå till val på säkrare skoltransporter och åtgärder mot ungas porrkonsumtion. Clinton vann och snart inrättades ett callcenter i Denver som kontrollerade varje politiskt beslut mot känsliga väljargrupper.

Snart följde brittiska Labour och Tony Blair efter i vad som svepande kom att kallas the third way, eller tredje vägens politik. En inriktning som i praktiken innebar ökade privatiseringar och ett byråkratiskt kontrollsystem i form av New Public Management som tvingade universitet, sjukhus och andra offentliga inrättningar att tänka på samma sätt som den fria marknaden.

I efterhand framstår det som nästan revolutionerande. Konceptet kopierades av den så kallade kanslihushögern inom de svenska Socialdemokraterna. Men blev ännu mer framgångsrik i regi av Reinfeldts nya moderater som i sina kampanjer lånade formspråk och retorik från arbetarrörelsen och blev ”Sveriges enda arbetarparti”. När Mona Sahlin efter Socialdemokraternas katastrofval 2010 höll sitt avskedstal till partivännerna sa hon: ”Vi kan inte tala till en minoritet av folket, men förvänta oss en majoritet av rösterna.” Hon satte därmed ord på en politik helt definierad av opinionsmätningar.

”Det pågår ett värderingsskifte åt vänster i debatten just nu.”

Samtidigt som kampanjorganisationerna skaffar sig allt mer detaljerade kunskaper om den enskilde väljaren har politikerna blivit allt suddigare i konturerna. Branting kallade sig helt enkelt socialist. Palme demokratisk socialist. Göran Persson lanserade det på ideologisk mening helt befriade ”social demokrat”. Men det lät ju åtminstone lite sällskapligt. Den nuvarande partiordföranden Stefan Löfven undviker att ta ideologisk ställning. Han säger att han helt enkelt inte förstår sig på skillnaden mellan vänster och höger. Min 92-åriga mormor förstår inte Löfven.

– Naturligtvis har Socialdemokraterna alltid varit ett vänsterparti. De spelar ju Internationalen på partikongressen för Guds skull.

Jag dricker upp kaffet, sätter mig i bilen och kör tillbaka till Stockholm. Jag har bokat ett möte med Karin Pettersson. Hon är politisk chefredaktör på Aftonbladet och en av de mest inflytelserika socialdemokratiska opinionsbildarna i svensk press. Trots att hon i sina ledarkolumner varit starkt kritisk till partiets ideologiska slapphet och skarpa högersväng i den ekonomiska politiken vill hon inte bli kallad för ”vänstersosse”.

– Jag har läst på Handels och jobbat på finansdepartementet. Jag är så mycket betongsosse det överhuvudtaget går att bli, säger hon över en smoothie med alger i mediehuset Schibsteds huvudkontor vid Centralen i Stockholm.

Hon vill helst inte prata om vad som gick fel i det senaste valet. Som kommunikationschef under Mona Sahlin bär hon själv en del av ansvaret, menar hon. Men klart är att organisationen präglades av motstridiga viljor mellan ekonomerna runt Thomas Östros och kommunikatörerna, de som skulle sälja in politiken hos väljarna, under ledning av den erfarne pr-konsulten Bo Krogvig. Bland annat havererade samarbetet med reklambyrån som skulle utforma partiets valkampanj.

Med endast ett halvår kvar till valet 2010 tvingades man övertala Acne, som till en början tackat nej till uppdraget, att åter träda in och rädda projektet. Adam Springfeldt var inte längre inblandad. Tiden var ytterst knapp. Och det gick väl så där. I de alltmer frekvent återkommande så kallade förtroendemätningarna, som inte handlar ett dugg om sakpolitik utan om personlig image, dominerade Reinfeldt totalt över Sahlin. Socialdemokraternas slogan ”Vi kan inte vänta” tycktes bara bekräfta Mona Sahlin som en stressad och slarvig kandidat bredvid Borg och Reinfeldt som lotsat landet genom den svåra ekonomiska krisen.

Det utskrattade utspelet om att ge huvudstadens invånare tillgång till en egen butler i tunnelbanan gjorde inte saken bättre. Men det verkligt problematiska var splittringen mellan partiledningen och partiorganisationen. Ute i landet, och även hos LO, var tveksamheten stor till samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Fyra år senare kan dock Karin glädja sig åt opinionssiffror som trots allt ser ut att kunna räcka till en socialdemokratisk valseger i höst. Väljarna verkar ha tröttnat på åtta år av högerpolitik. Men inom sig har hon en gnagande känsla av att ett unikt tillfälle håller på att glida partiet ur händerna.

– Det pågår ett värderingsskifte åt vänster i debatten just nu. Lärdomarna från finanskrisen håller på att sjunka in. Det finns en mental beredskap för en ny politik, en längtan efter något annat. Det som gör mig orolig är att jag inte upplever att Socialdemokraterna svarar mot denna längtan.”

Hon jämför med USA där många hoppades att Barack Obama skulle forma en ny generation demokrater, precis som Roosevelt och ”the new deal” gjorde efter den stora depressionen på 1930-talet. Men till skillnad från Roosevelt har Obama misslyckats med att ställa de skyldiga för den senaste finanskrisen till svars. De stora reformerna har uteblivit. Chansen till en ny progressiv demokratisk rörelse tycks ha gått upp i rök.

– På samma vis upplever jag att vårt parti i sin brist på tydlighet och ideologisk riktning håller på att missa chansen att skapa en ny generation socialdemokrater.

Folk vill engagera sig, menar hon. De organiserar sig för miljön, migranters rättigheter och arrangerar insamlingar för fattiga och utsatta i samhället. De letar efter försvunna människor. De demonstrerar mot den växande fascismen. Tidigare har Socialdemokraterna varit duktiga på att fånga in den typen av gräsrotsrörelser. Olof Palme gick själv i täten i demonstrationstågen mot Vietnamkriget. Han höll tal under ANC-galan och hängde backstage med 1980-talets rockstjärnor.

– Jag uppfattar det som att vi inte når gräsrötterna längre. Folk som skulle kunna bli en del av partiet stannar vid sitt enfrågeengagemang. Det distanserar dem från den  politiska makten och gör politiken sämre och ur takt med tiden. Vi behöver ett engagemang som är mer än bara kampanjer. Vi behöver ett ideologiskt sammanhang.

Allt fler ledande ekonomer, däribland IMF:s Michael Kumhof, vill beskatta de rika hårdare för att minska klyftorna. Den franske ekonomen Thomas Piketty jämför dagens orättvisor med dem som rådde runt förra sekelskiftet, tiden då socialdemokratin blev en folkrörelse. Det finns en ökad förståelse för vad en stark stat kan åstadkomma med en nations ekonomi, menar Karin.

– Tiden talar helt enkelt för traditionella socialdemokratiska idéer. Det är frustrerande. Jag fattar helt enkelt inte varför man inte bara går ut och vinner poängen.

En förklaring är förstås att partiet inte vill riskera att stöta sig med den inflytelserika gruppen av medelklassväljare i storstädernas villaområden som just nu håller på att bestämma sig för var de kommer lägga sina sympatier i höstens val. En tredje valförlust och epoken som vår nations statsbärande parti går definitivt i graven. Förlorat politiskt inflytande i den tidigare socialdemokratiska mönsterstaten Sverige skulle förstås utgöra ett förödande slag mot inte bara den svenska arbetarrörelsen utan hela den sargade europeiska socialdemokratin.

När Stefan Löfven frågades ut av psykologen Poul Perris i SVT:s Nyfiken på partiledaren undvek han alla frågor om ekonomisk utjämningspolitik. En skickligare terapeut hade kanske kunnat leda sin patient tillbaka till vad som allt tydligare framstår som socialdemokratins stora trauma. Det som hände på 1990-talet.

– Nej, det blev ju inte så bra, säger Karin, men det är bara att göra om och göra rätt. För en pragmatisk och reformistisk kraft som socialdemokratin borde det inte vara så förtvivlat svårt.

Frågan är bara hur smärtsam en sådan självrannsakan skulle kunna bli. Efter åren i regeringsställning har flera av de mest inflytelserika ministrarna i Göran Perssons regering fått lukrativa anställningar hos de banker och företag som beskylls för att ligga bakom den ekonomiska krisen och för att plundra välfärden.

När Anders Borg skäller på bankernas bonusar försvaras direktörerna av branschorganisationen bankföreningens vd, den förre socialdemokratiske näringsministern Thomas Östros. Den gamle finansministern Erik Åsbrink jobbar åt Goldman Sachs, den investmentbank som anklagas för att vara den utlösande faktorn bakom såväl 1920-talets börskrasch som vår tids Greklandskris. Hans efterträdare Pär Nuder hittar man hos det Wallenbergkontrollerade rikskapitalbolaget EQT, en av de största aktörerna på marknaden för friskolor och som i åratal skeppade ut sina vinster till skatteparadis i engelska kanalen.

Både Jan Larsson och Karin Pettersson tycker att det i grunden är något positivt att socialdemokrater efter den politiska karriären får inflytelserika poster i näringslivet.

Det gör även Ylva Johansson, Socialdemokraternas arbetsmarknadspolitiska talesperson och en av partiets veteraner.

– Själv kan jag tycka att sossar som lever hela sitt liv inom partiet innan de begravs av det folkrörelseägda Fonus är ett större problem.

När vi ses i riksdagens café är hon frustrerad över åren i opposition.

– Det känns piss, rent ut sagt, säger hon.

Partiets framtid oroar henne inte. Däremot Sveriges, där klyftorna ökar snabbare än någon annanstans på planeten.

– Människor börjar tro att arbetslösheten är deras eget fel. Det har börjat sätta sig i huvudet på folk, säger Ylva.

Samtidigt avslöjar hon en högst rimlig förklaring till varför Socialdemokraterna inte tar en tydligare ideologisk ställning mot högerpolitiken.

– Vi måste riva upp blockpolitiken. Den är dålig för Sverige, dålig för demokratin och dålig för Socialdemokratin. Vi är ett parti som har en tradition av att göra breda uppgörelser.

Blockpolitik utgör den enda möjligheten för de nya Moderaterna att fortsätta att regera. För Socialdemokraterna tycks det alltså vara viktigare att spränga de borgerliga partiernas allians än att föra en traditionell socialdemokratisk politik. Makt är viktigare än ideologi. Frågan är vad det gör med partiets identitet.

I mormors ögon är Nuder, Östros och de andra ur partiets adel svikare hela bunten. Ylva Johansson också. Men det har mest att göra med den uppmärksammade romansen med Erik Åsbrink, när de båda var ministrar i Göran Perssons regering. (Den som ledde till en jobbig skilsmässa och några av de mest oförglömliga rader som någonsin skrivits i ett pressmeddelande från regeringskansliet: ”Med anledning av mångas frågor vill vi offentligt bekräfta att vi är kära i varandra och att vi har informerat statsministern och våra närmaste medarbetare om detta.”)

Det är egentligen inte så konstigt att mormor tycker så. I större delen av hennes liv har den folkliga demokratiska rörelsen och kapitalet, oftast representerade av familjen Wallenberg, varit varandras antagonister. Uppgörelser har gjorts, som det berömda Saltsjöbadsavtalet. Men balansen mellan krafterna har upprätthållits genom de socialdemokratiska ledarnas osvikliga lojalitet med arbetarrörelsen. I dag vet hon inte längre var partieliten står.

– Om de inte vill kännas vid sin historia. Om de jobbar för kapitalet. Om de inte har några andra politiska fiender än folk som försover sig. Är de då ens längre några socialdemokrater?

Jag suckar i telefonen. Allt jag vet är att Socialdemokraternas ledning vid något tillfälle bestämde sig för att vår gemensamma egendom – som skolor, järnväg och sjukhus – skulle skötas bättre av privata intressen. Jag vet också att det inte är vad mormor skulle kalla socialdemokrati, utan en liberal borgerlig politik. Så kanske är de inte längre några socialdemokrater. Men jag säger inget. För jag vet att hon aldrig kommer svika partiet hon röstat på i samtliga riksdagsval sedan fadern följde henne till vallokalen för första gången ”för att se till att det blev rätt”. Det var 1940. Kaos rådde i Europa. Ryssarna hade bombat Pajala.

Hitler hade anfallit Danmark och Norge. Socialdemokraterna fick 53,8 procent av rösterna, den högsta siffran i svensk parlamentarisk historia. Innan vi lägger på säger mormor något som jag först inte begriper:

– I dag var det en ros i tidningen igen.

Efter ett ögonblick går det upp ett ljus. Hon har suttit vid köksbordet med sina läsglasögon och ögnat igenom dödsannonserna och fått syn på Socialdemokraternas partisymbol. Hon frågar om jag någonsin sett någon annan partisymbol i en dödsannons.

Nej, det har jag inte. Men däremot brukar emblemen för någon av de stora fotbollsklubbarna dyka upp ibland. Och religiösa symboler, naturligtvis. Moderaternas M i en dödsannons? Aldrig. Men rosen. Den dyker upp då och då. Som en sista hälsning från generationen som byggde det här landet. De som med stolthet kallade sig demokratiska socialister.

Lars Berge