Varför ville du dö Samir?

När Evin Ismail intervjuade Samir var han en vanlig kille från en förort nära den hon själv växte upp i. Sedan blev han IS-terrorist. “Min uppgift är att beskriva och mänskliggöra den som vill förgöra mig”, skriver hon i ett porträtt av Samir som dog i Syrien.

Det har gått ett tag sedan jag träffade Samir men inspelningarna där jag intervjuar honom om hans liv finns ännu kvar. En dag nås jag av beskedet om att Samir dog som IS-krigare i Syrien. Jag tar fram diktafonen och lyssnar igenom timmar av samtal med hopp om att få svar på den fråga som inte lämnar mig:

Varför ville en ung svenskfödd kille dö på ett slagfält i Syrien?

Samir föddes och växte upp i en svensk förort inte långt ifrån där jag själv växte upp. Förorten där jag föddes och växte upp sägs vara den förort i Sverige som majoriteten av de svenska IS-krigarna kommer ifrån. Jag är jämnårig med många av dem.

Enligt Säkerhetspolisen är ungefär 300 unga svenska killar i Syrien för att kriga med IS, antalet ökar, man ser inga tecken på att fenomenet på något sätt avtar. Det är även en del av ett europeiskt mönster där man antar att flera tusen unga killar från Europas förorter har valt att ta sig till Syrien för att kriga med IS.

Jag minns Samir som en karismatisk person. Jag intervjuade honom ett flertal gånger. Hans livshistoria berörde mig, den var svår att ta till sig eftersom den kantades av många av de orättvisor som kommer av en uppväxt i en av landets mest segregerade och fattiga förorter.

Jag träffade Samir i egenskap av doktorand vid Uppsala universitet och intervjuerna skulle också vara med i en bok om livet i förorten. Jag lämnade min förort några dagar efter att jag tagit studenten och lovade mig själv att starta om, att vägra vara platsbunden, fast i problemen, fast i andras blickar på en. Jag lovade mig själv att inte berätta för någon om var jag kom ifrån. Jag skulle bort, långt bort, och för att nå dit krävdes det av mig att jag lämnade det förflutna. Jag flyttade till Stockholm, bar vackra pärlhalsband och blå skjortor och kände mig fri, tills jag träffade Samir.

Samirs liv påminde om det liv som vissa av de killar som jag växte upp med hade haft, de som det inte gick så bra för. De som sågs som utklassade innan de hade fått en chans till att bli erkända. De som tog ut sin frustration på destruktiva sätt och de som dog alldeles för unga. Dödsfall som sågs som olyckor, överdoseringar och gängbråk men som för mig alltmer började likna dödsfall relaterade till ett ojämlikt samhälle. Han påminde mig om mitt förflutna, och hans historia klibbade sig fast i mig.

Samir aktualiserade en stor rädsla inom mig, rädslan som gjorde att jag bröt med det förflutna. Rädslan över att hamna utanför. Samir personifierade utanförskapet, och jag var tvungen att intervjua honom. Jag kunde inte vända ryggen till längre, och han såg rakt igenom mig. Han visste att jag sett mycket av det som han sett, och han såg att jag nu var på en annan plats. En plats som för honom, och många andra, är ouppnåelig. Obalansen i vår relation var väldigt påtaglig, att vi delade ett förflutet, att vi båda kom från liknande områden, var också påtagligt.

I honom mötte jag mitt förflutna, och det var ingen vacker syn. I mig såg han en omöjlighet som heller inte var en vacker syn. Obalansen var klassrelaterad, han visade mig att man inte kan lämna sitt förflutna, och jag visade honom att klassresan endast är förbehållen vissa. Det var ingen vacker syn eller upplevelse, och den blev bara värre.

I intervjun började Samir med att berätta om hur det var att börja i skolan. Under sina första skolår blev Samir satt i en förberedelseklass för nyanlända invandrare. Detta trots att hans svenska var god. Samir berättade om hur det kändes:

”Det var förnedrande, jag hade en hög nivå. De såg inte min potential, min nivå. De såg inte vem jag var. Jag var född i Sverige och satt där med barn som inte kunde ett enda ord svenska. Mina föräldrar är analfabeter men min pappa vet hur rasistiskt Sverige är för att han har bott här länge så han sa bara stå ut i ett år så får du gå i vanlig klass sedan. Han vet att det svenska samhället är dömande i början och sedan när man visar att man är kunnig, att man är tillräckligt bra, så brukar det oftast leda till korrigering. Men så blev det i alla fall inte utan efter ett år fick jag gå i vanlig klass men även där fick jag gå svenska B, jag fick aldrig tillhöra svenska A-gruppen”.

När jag frågade Samir vad han trodde att det berodde på att han blev satt i en förberedelseklass för nyanlända invandrare, trots att han var född i Sverige, svarade han:

”Jag vet inte riktigt men jag tror att de missförstod mig som person och mina kunskaper, min potential. De missförstod helt min potential. Att jag hade en potential till att utvecklas på ett positivt sätt. Under hela min grundskolegång så var bemötandet av mig totalt förnedrande. Det var rasistiskt till max. Det var motstånd hela vägen. Det hände även andra, mönstret var att muslimerna i klassen fick stå ut med förnedring, att de sågs som lågt utvecklade.”

Samir fortsatte att berätta om sin skolgång och om en lärare som kallade honom för jävla apa. Han menade att många av hans lärare var rasister. Han avskydde sina lärare och litade inte på dem. Han utövade även motstånd genom att kasta stolar och böcker på sina lärare. ”De förnedrade mig och jag tog ingen skit” sade Samir. Han fortsatte:

”Lärarna hämmade oss och sa alltid ’ni kommer inte bli nånting, ni kommer inte bli nånting, ni kommer inte bli nånting’. De förnedrade oss och vi gav dem ingen respekt alls. De behandlade mig som skit. Lärarna sa att jag fuskade när jag fick bra resultat på prov. Det gjorde att jag sket i skolan, varför ska jag bry mig när ingen lyssnar? Jag tappade hoppet och tänkte att jag ska lämna Sverige.”

Till slut hoppade Samir av skolan och flyttade till ett annat land. Han beskriver flytten dit som:

”När jag var där så frågade de mig ’vad kan du?’ Jag sa jag kan datorer, jag kan webbdesign. De sa okej, de frågade mig inte om nån utbildning alls. Jag fick ett jobb och levde bra, jag fixade körkort och jag mådde bra där, direkt. Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv, jag är uppväxt i det här jävla landet Sverige och har aldrig fått en sån bekräftelse som i det nya landet efter endast två veckor.”

Samir ville bort från Sverige och han såg sin framtid som positiv i det nya landet. Där kom han även i kontakt med religiöst extrema grupperingar. Med tiden flyttade han tillbaka till Sverige, men han ångrade aldrig att han hoppade av skolan eftersom han ansåg att han inte fick den rätta kunskapen där. När jag frågade honom vad han har för sysselsättning så svarade han att han var ”vanlig arbetskraft”, han hade perioder av arbetslöshet och perioder av jobb som bestod av klassiska arbetaryrken.

Ett minne: Jag väntar på Samir, han är sen. Jag iakttar honom från ett fönster och ser att han talar med en lättklädd hemlös man. Samir räcker fram sin enda jacka men mannen vill inte ha den. När vi väl möttes frågade jag vad han hade gjort och han svarade att han hade pratat med en hemlös man och frågat om han behövde något, om han behövde hans jacka.

Han fortsatte sin berättelse med att tala om att han avskyr att bli sedd som ett problem, att han under hela sitt liv har fått höra att han är ett problem och att allt som han gör är fel.

Om att växa upp i sin förort sade Samir:

”Jag tyckte om att växa upp där, med grabbarna var det nice. Men runt omkring var det inte bra, om jag sökte till en skola och de fick reda på att jag var från den här förorten så fanns det plötsligt ingen plats. Eller när jag sökte jobb, så jag började ljuga, jag skrev att jag bodde i en rik stadsdel. Folk runt omkring en var rädda, de brukade säga ’ska du råna mig nu, ska du slå mig nu. Starta inte bråk snälla, var inte så aggressiv, lugna ner dig, lugna ner dig’, sånt där hatar jag nu. När någon säger till mig ’lugna ner dig, lugna ner dig’. De har fördomar och blir rädda.”

Samir hade en särskilt jobbig relation till polisen. Jag såg en gång en inspelad video på Samir när han blir gripen av polisen. Jag såg att han kände sig förnedrad och utövade motstånd. Mot kvällen blev han släppt.

Samir hade en väldigt stark aversion mot myndigheter och menade att de alla behandlade honom illa. Man kan tänka sig att vissa erfarenheter av felbehandling från myndigheters håll är en sida av detta, sedan kan man tänka sig att alla erfarenheter av myndighetskontakt inte var negativa. Men det är mestadels de negativa som Samir minns.

Samirs bil blev exempelvis ofta stoppad av polisen. När jag bad honom att redogöra för de gånger som polisen stoppat honom svarade han:

”Det har hänt så många gånger att jag inte minns hur många. Under min uppväxt så brukade de fråga ’vad gör du här, var bor du nånstans, vad heter du, vad heter din mamma, vad heter din pappa’, det var många såna frågor. Min inställning till polisen har alltid varit negativ, bara man ser dem känner man oro och stress, de går runt med vapen, det stressar en. De går runt med en mundering som om de vore soldater, högmodiga som om de ägde världen, man blir ju rädd.”

När Samir lade ut en bild på sig själv på Facebook från när han var i Syrien, poserar han med ett stort vapen. Högmodig, som om han vore en soldat som ägde världen. Bilden skrämmer mig. Jag tänker att han har iscensatt bilden av en terrorist, att han nu har införlivat den stereotypen i sig själv som en självuppfyllande profetia. Han har nu iklätt sig rollen som förtryckare, i stället för att vara förtryckt.

Jag undrar om han dödar oskyldiga där, deltar han i de grymheter som det rapporteras om på nyheterna? Samir har postat en video på sin Facebook, det är en propagandavideo mot en folkgrupp som jag tillhör. Varför började han hata människor som tillhör den grupp som han själv växte upp med i Sverige?

Samir fortsätter:

”Jag litar inte på polisen. Jag har en dålig erfarenhet av polisen, de skrämmer mig varje gång. De stoppade mig en gång mitt på torget där jag växte upp, de stoppar och säger att jag är misstänkt för mordförsök. Vad fan pratar ni om sa jag och så ser jag en helikopter som kommer och går och en massa poliser, och folk som tittar. Polisen trakasserade mig med sina frågor. Efter en timme kom en polis som sa ’låt honom gå’, de sa inte ens ursäkta, de sa bara ’tack för ditt samarbete’. Jag började bli mer och mer förbannad.”

Han fortsätter med att berätta om sina erfarenheter med polisen:

”De vill markera en känsla i oss, att vi från förorten är dåligt folk, man ska få den känslan i sig. Det är en systematisk trakassering. Det är en systematisk trakassering för att ungdomarna i orten inte ska känna sig välkomna, inte känna sig fria, så att detta får en negativ effekt på dem i skolan, arbetslivet och det politiska systemet. För att vi inte ska utvecklas. Om folket i förorten hade utvecklats, då hade vi haft en annan politik i dag.”

“De kriminaliserar människor. Att få människor att känna sig kriminella genom att stoppa dem för ingenting. De tar in oss i bilar och kör iväg oss, och släpper av oss någon annanstans. De vill säga till andra att vi lever i ett farligt samhälle och att de här ungdomarna är farliga. Sådant leder till kriminalitet. Till slut tänker man: Vad fan ska jag göra, efter att jag har kämpat i det här samhället och blir anklagad för att vara kriminell, vad fan ska jag göra, jag kan lika gärna fucka till det då. Man fuckar till det som en hämnd.”

“Efter polisens trakasserier så tänker jag, vad fan gör jag i det här landet? Jag vill dra härifrån igen. De begränsar mig. När polisen kör förbi och ser mig så ser de en blatte och de kollar extra noga. Man känner sig extra övervakad och blir nervös. Man tänker fan vad är det här, kan man inte få leva fritt? De säger att vi lever fritt, jag ser ingen demokrati i det här landet. När jag kör bil blir jag stoppad nästan varje gång polisen ser mig. Varannan dag ungefär. Jag funderar ofta på att lämna landet. Jag vet att jag inte kan leva länge till i det här landet.”

Livet tedde sig som en ständig kamp för Samir, en kamp om att inte bli sedd utifrån andras föreställningar och om att till slut underkasta sig dem. Hans liv påminner om livet som anonym fiende. Kanske trivdes han i Syrien för att det var den enda rollen som han kände sig bekväm i, rollen som han hade blivit tilldelad sedan sina första levnadsår. Samir började i skolan med en stark känsla av att inte bli sedd och han dog slutligen på ett slagfält som en helt anonym fiende.

Ett minne: Det sista som jag sa till Samir var att han har ett kvinnoförakt och han svarade, ”ja så kanske det är”.

Jag undrar om det var i Syrien med IS och andra svenskar som han fann sin första gemenskap. Var det där han fick en acceptans, var de alla enade i sitt utanförskap? Kanske var det i Syrien som Samir för första gången i sitt liv blev accepterad och kände en samhörighet och gemenskap, allt det som han hade svårt att finna i Sverige. Kanske blev han liksom en del andra, besviken på sin nya gemenskap. I sociala medier kallar sig de svenska IS-krigarna för Ghuraba.

Ghuraba är det arabiska ordet för främlingskap.

Under hela inspelningen av intervjun skriker måsarna högt, och vattnet skvalpar, vi sitter vid hamnen och solen skiner. Det är en dag full av liv som min diktafon har förevigat. Medan jag skriver detta annonserar vintern sin ankomst. Och Samir har dött.

Ett minne från när jag fick reda på det: En vän ringer och säger att Samir har åkt till Syrien för att kriga. Jag börjar kolla igenom sociala medier, jag hittar Ghuraba-gruppen som dagligen postar bilder. Det är många bilder på krigarnas lik, och deras död formuleras i positiva termer. Nu är de i himlen, sörj inte. Jag går in någon gång i veckan för att se om Samir har avlidit. Jag fick aldrig se en bild på honom. Det var nog bäst så.

Jag vaknade en morgon och kunde inte sluta tänka på det bisarra i att han tillbringar sin tid på ett slagfält i Syrien. Jag går upp ur sängen och sätter mig vid köksbordet. Jag ringer upp vännen som kände honom, det är tidigt och han svarar inte. Jag har en känsla av att Samir kanske är död. Vännen ringer upp senare mot kvällen och frågar varför jag ringde så tidigt. Jag säger att jag har en känsla, jag kan inte släppa den, har du hört något från Samir? Vännen berättar att han fått ett samtal tidigt den morgonen, ett samtal om att Samir dött, just den morgonen.

Jag klarar av att lyssna på Samirs röst några minuter i taget, innan jag lägger ifrån mig diktafonen, ibland med flera veckors mellanrum. Berättelsen kräver sin tid och jag måste tänka klart, det är svårt att tänka när känslorna tar över, de gör det eftersom medierna dagligen rapporterar om IS grymheter i Syrien, Irak och Kurdistan.

Våldtäkter, halshuggningar, människohandel och massavrättningar. Konflikten är inristad i min kropp, och hans röst, hans existens hotar min. Det är svårt att lyssna till rösten, konflikten kommer alldeles för nära inpå min existens. Jag kvävs av hans röst.

En vän säger till mig att jag med denna text försöker beskriva vår tids Hitler. Det är ingen lätt uppgift konstaterade vi båda.

Jag lyssnar på radion, det är en intervju med en svensk kille som har valt att kriga på den kurdiska sidan, den sida som försvarar sig mot IS angrepp. Journalisten frågar ”har du dödat någon” och han svarar ja. Journalisten frågar med stort allvar och med en viss upprördhet i rösten: ”hur känns det att ta en annan människas liv?” Han svarar ”jag känner inget, för mig är de inte människor”.

Rapporteringarna om IS brutalitet är många. Deras största offer och huvudsakliga måltavlor är kvinnor, kurder, yezidier, kristna och shiamuslimer. Jag är kvinna och min bakgrund är både shia-muslimsk och kurdisk. Jag har en förälder som är arab med shia-muslimsk bakgrund och en förälder som är kurd med sunni-muslimsk bakgrund, ingen av dem är religiös och båda är sekulära och de kommer ursprungligen ifrån Irak.

Det är många som har velat sätta in mig i ett fack. Mina föräldrar trotsade det tänkandet när de gifte sig, med olika klassbakgrunder, den ena från en överklassfamilj och den andra från en fattig familj i 80-talets Bagdad där skillnaderna betonades, där en assimileringspolitik med syfte att ”arabisera” kurder och mord och fördrivning fördes av landets diktator. Ett land som har drabbats av sekteristiskt våld mellan sunni- och shia-muslimer.

Jag har aldrig haft möjligheten att utöva den religion som jag ibland förväntas utöva, sunni- och shia-muslimer ber på olika sätt och det förhindrar mig att göra det som anses vara det viktigaste. Ibland tänker jag att det kanske är meningen att det ska vara så.

Trots denna känsliga bakgrund förväntas jag besvara frågan om min religionstillhörighet på ett enkelt sätt. Ibland ställs den för att ta ifrån mig rätten att vara en egen individ, jag ska reduceras till denna kategori, genom detta är syftet att få mig att framstå som en partisk forskare. Det är som om bilden av islam och muslimer består av ett ja eller nej. Att vara muslim, vad har det kommit att betyda? Jag vet så mycket som att både högerextrema och IS just nu för en kamp om denna definitionsrätt. Deras kamper är mycket snarlika.

Hur passar jag in i IS och andra extremisters syn på fasta religiösa och etniska identiteter? Gör det mig till en oförståelig fiende, eftersom jag förkroppsligar deras lögn om den rena religionstillhörigheten, etniciteten och rastillhörigheten?

Min uppgift är att beskriva och mänskliggöra den som vill förgöra mig. Om mina föräldrar inte hade flytt från Saddam Husseins Irak, hade jag kanske varit ett av hans offer.

”Han är en jävla mördare” säger en vän argt till mig när jag berättar att jag skriver den här texten om Samir, hon vill inte att jag ska skriva den.

Jag måste fortsätta att skriva texten för i mina ögon blev han en mördare, han var inte det när vi hade våra samtal, och nu försöker jag förstå. Jag försöker samtidigt få henne att förstå att jag inte rättfärdigar eller accepterar hans handlingar för att jag vill förstå.

Jag försöker förstå det många avfärdar som ”ondska”, det man enkelt förpassar till kategorin ”omänskligt”. Är det inte människor som utför dessa handlingar? Var en av dem inte killen som jag satt och spelade in på min diktafon i syfte att förstå det samhälle vi alla är en del i? Jag avfärdar med enkelhet hans handlingar, med ord, med hela mitt känsloregister som stundtals har förlamat mig, min kropp och mina tankar, men min önskan att förstå kvarstår. Trots allt.

Ett minne: Samir sitter vid fönstret, med halva sin kropp utåt, han balanserar mellan att vara inne och ute. Jag säger åt honom att komma in, att han annars kan falla. Han svarar att det ändå inte spelar någon roll. Han säger att det inte spelar någon roll om han är levande eller död.

Michel Foucault menar att rasismen har rollen att etablera en positiv relation av typen ”ju mer du dödar, ju mer du ser till att folk dör eller ju fler du låter dö, desto mer lever du”. Döda kan här både tolkas symboliskt och bokstavligt, resonemanget kan både appliceras på det man kallar mikro- och makronivå, det vill säga som större struktur och i det mellanmänskliga.

Samirs val att åka till Syrien handlade väldigt mycket om döden, både den symboliska och den faktiska döden. Marginaliseringen som han fick uppleva är en symbolisk död, man kan säga att han har upplevt rasismens andra funktion, att symboliskt ”bli dödad” genom att inte få en plats i samhället. Sedan anammade han samma rasistiska logik när han åkte till Syrien, han dödar andra för att få liv, för att slutligen ta sitt eget liv, eller låta sig dö. Han skriver med det om sin livsberättelse.

För ett liv som inte anses värt att leva är döden som utgång ett tänkbart alternativ, men helst en ”heroisk”, ”ärofylld” död: ”martyrdöden”, och det är här IS ideologi kommer in i bilden. Jag tolkar det som att IS utnyttjar vissa av dessa unga mäns utsatthet för att få igenom sin egen ideologi, och utlovar dem i gengäld ”martyrdöden”. Ser vi också unga män som står utanför som redan döda, symboliskt döda, är det därför vi kan avfärda deras livsöden så lätt?

Ett minne: Jag ringer en vän och berättar om Samir, jag säger att jag är rädd för att han inte kommer att leva länge till. Han påminner så mycket om dem som har gått bort. Han är inte ditt ansvar, svarar hon. Vems ansvar är en människa som har gett upp, tänker jag. Vem bör ta ansvar för en människa som har nått botten och som inte ser en utväg?

Jag tolkar till stor del Samirs val att åka till Syrien som en form av självmord delvis grundat i att han blev betraktad som ett oönskat liv i Sverige. Valet kan även uppfattas som en självuppfyllande profetia delvis skapad av diskursen om muslimer som terrorister. Med självuppfyllande profetia avses: en ursprungligen falsk förutsägelse som genom att uttalas blir sann.

Hela IS ideologi bygger på idén om den muslimske terroristen, på idén om kriget mellan ”islam” och väst”. De är väl medvetna om vad som försiggår i dessa unga mäns självbild och verklighet, och de utnyttjar den för att få igenom fruktansvärda handlingar och för att öka motsättningarna i världen.
Samirs upplevda brist på gemenskap och meningsfull tillvaro utnyttjades. Hans alienering från samhället utnyttjades och jag minns inte Samir som en särskilt religiös person.

Däremot så minns jag honom som en sökande person, han sökte kunskap som tyvärr ofta bara sträckte sig till konspirationsvideor på Youtube. Kanske blev han övertygad när han fann IS propaganda på nätet? Kanske blev han självradikaliserad och övertygad IS-anhängare på nätet? Kanske hade en samhällsinsats lett honom till annan kunskap? Jag minns att han sade att han ville studera, jag minns att han frågade mig om hur man gör för att komma in på universitetet. Jag ställde upp med hjälp, men ändå, han var helt utanför och drev runt. Kunde han själv se sitt ansvar?

IS-krigare erbjuds att skenbart ta makten över sin livssituation och försöker på så sätt skriva berättelsen om sig själva, den om en ”hjältekrigare” som dog i strid för en god sak. För vem vill leva och dö som ett problem, som ett oönskat liv? Det var det alternativet som Samir såg att samhället erbjöd honom. IS erbjöd ”hjältedöden”.

Jag vill även hävda att en ny marginaliserad maskulinitet har skapats. Denna måste vägas in som en bidragande förklaring till fenomenet europeiska IS-krigare. Den marginaliserade maskuliniteten har skapats i en kombination av den ekonomiska krisen, segregation, prekariatet, rasism och bilden av den muslimske terroristen. Extremister framstår som effektiva på att samla, övertyga och ge riktning och mening åt denna grupp.

Det är ofta män som står utanför välfärdsstatens skydd, utan jobb, utan bostad, med skulder och en livslång frustration över att inte känna sig hemma i Sverige, som är de som har minst att förlora på att ge upp det de har och ansluta sig till något nytt. För att ta tillbaka makten över sina liv erbjuds den marginaliserade maskuliniteten en krigaridentitet och möjligheten att anamma rasismens logik ”ju mer du dödar, desto mer lever du”. I det här fallet får man liv genom att döda, slutligen får man liv genom att själv dö ”martyrdöden”.

Ett minne: under bilden, den där han håller i vapnet, finns en kommentar, det står: vilken man du är.

En fråga som ofta infinner sig när man talar om samhällets påverkan på individen är den om personligt ansvar. Att försöka förstå handlingar i en social kontext är enligt mig inte liktydigt med att frånta människor deras personliga ansvar, det är att bredda analysen. Att enbart hänvisa till människors personliga ansvar och fria vilja vad gäller allvarliga fenomen som terrorism är näst intill att anta en antiintellektuell hållning.

För vad säger detta oss? Att alla ansvarar för sina handlingar är för mig en grundläggande självklarhet som inte ger oss svar på hur sociala problem motverkas. Synsättet är moraliskt färgat, det ger människan agens, det mänskliggör, vilket är viktigt då människan självfallet inte är socialt determinerad till att begå vissa handlingar – men jag anser att det inte finns en direkt motsättning mellan det personliga ansvaret och att se till sociala strukturer, familjeförhållanden och liknande.

Att syna sociala förhållanden är inte detsamma som att frånta människor deras personliga ansvar och agens. Jag tror att människor ibland kan behöva sociala incitament och en meningsfull social kontext för att kunna se sitt personliga ansvar. Detta gäller särskilt de som står utanför samhället.

Att betona det personliga ansvaret leder inte nödvändigtvis till att individer sedan väljer rätt, eller agerar ansvarsfullt. Det tror jag inte på som grundantagande. Människor handlar fel, är ansvarslösa och begår brutala övergrepp – det är detta som vi måste förstå och motarbeta bortom det självklara moraliska fördömandet av handlingarna.

Svenska IS-krigare är en av vår tids största utmaningar ur säkerhetssynpunkt. Med Samirs livshistoria och aversion mot myndigheter och samhället i beaktande, så är det inte osannolikt att han skulle kunna ha riktat sin frustration mot det svenska samhället om han hade återvänt från Syrien. Han hade inget av betydelse att komma tillbaka till. Hade han kommit tillbaka från kriget i Syrien så hade han utöver ett straff senare behövt en sysselsättning och meningsfull tillvaro.

Även om svenskar tidigare har deltagit i krig utan att utföra terrordåd på hemmaplan efteråt så är svenska IS-krigare i vissa fall en särskild grupp, i och med den sociala marginaliseringen som vissa av dem får uppleva, och som Samirs livshistoria vittnar om.

Det verkar vara svårt att få i gång en nyanserad diskussion om ämnet i Sverige, och medan många som skulle kunna göra nytta inte gör något, kommer rasister att inta diskussionen om radikalisering och komma med sina lösningar den dag frågan blir storpolitik på en nivå som vi ännu inte kan föreställa oss. Många är för låsta i de egna föreställningarna och dogmerna för att tänka pragmatiskt kring frågan.

Detta samtidigt som fler liv skördas i Irak och Syrien. Det är nästan så jag tror att det är först om ett fruktansvärt dåd äger rum i Sverige som det yrvaket kommer att börja talas. Risken är då att ett rasistiskt parti redan kommer att äga problemformuleringen, och genom det ha möjligheten att på allvar börja peka ut landets muslimer, särskilja dem från andra svenskar och inskränka deras rättigheter. Vi behöver inte låta det gå så långt.

Berättelsen som Samir lämnade efter sig är den om att återta makten över sitt liv. Hans död var en symbolisk handling med ett budskap till samhället. Budskapet lyder: Fuck you, det här är min hämnd.

Det går även att förstå i den aktivitet på sociala medier där dessa personer framställer sig som ädla krigare, och i vissa fall får en hjältestatus.

Dessa ljudupptagningar tog mig ett halvår att ta mig igenom. Jag försöker förstå, men inser att detta är mycket större än Samir. Hans berättelse kan ge oss nycklar till att med större fördjupning förstå den struktur vi verkar i och upprätthåller. Det akuta läget och IS grymheter gör det bara väldigt svårt. Kanske tror vi att vi ännu inte har nycklarna att hantera denna berättelse som ett av vår tids tydligaste manifesteranden av ojämlikhetens och avhumaniseringens konsekvens. Kanske är vi ännu inte beredda att se de värsta konsekvenserna av att vi har tillåtit ett så ojämlikt och segregerat samhälle växa fram.

Evin Ismail

Fotnot:
Samir är ett påhittat namn.