Ibland finns de stora nyheterna i de små notiserna. Som häromdagen när man kunde läsa att de borgerliga i riksbanksfullmäktige sagt nej till en kartläggning av hushållens förmögenheter och skulder. Ordföranden i fullmäktige, moderaten Johan Gernandt, motiverade sin vägran med att ”den personliga integriteten är i fara”.
Vi vet att när moderater talar om integritet brukar det handla om de rikas integritet – aldrig om när de fattigas integritet kränks av Försäkringskassan eller andra myndigheter.
Riksbanken vill naturligtvis ha siffror på hur ohållbara bolåneskulderna är. Men en kartläggning är viktig även av andra skäl. Sedan förmögenhetsskatten avvecklades 2007 finns ingen exakt statistik om Sveriges förmögenheter.
Det Gernandt kallar en fara för integriteten är nog främst en fara för en uppslitande rättvisedebatt. Förutom stora inkomstklyftor har vi fått ännu mer groteska skillnader i förmögenheter.
De som försvarar den växande ojämlikheten brukar säga att vi behöver förmögna människor som kan satsa en del av sina pengar i produktiva investeringar och att utvecklingen därmed gynnar alla. Men satsar de sina pengar? Trots slopad förmögenhetsskatt och höga bolagsvinster har det i Sverige inte skett någon trendmässig uppgång av näringslivets investeringar sedan 1980-talet.
Financial Times veckobilaga heter “How to spend it”. Namnet ger intrycket att det skulle finnas ett problem för de rika att veta vad de ska göra med sina pengar.
I det senaste numret finns en enkät där tidningen frågar hur många hus läsarna äger och ber dem kryssa för vilka investeringar de gjort de senaste fem åren – i konst, vin, antikviteter, fastigheter, bilar, klockor eller juveler.
Att de rika blivit rikare beror förmodligen på att ekonomin i världen finansialiserats – att flytta runt pengar i finanssektorn ger snabbare vinster än att investera i ny produktion och nya jobb. I en färsk rapport menar FN-organisationen ILO att detta är huvudskälet till att kapitalet i förhållande till arbetet tar en allt större andel av den gemensamma kakan.
Det är inte rättvist, men framför allt är en ojämlik ekonomi inte särskilt effektiv. Om man i stället sätter en större andel av pengarna i händerna på löntagarna ökar efterfrågan och skatteintäkterna. Det är bättre för ekonomin än tio nya Porsche Carrera i Stockholms innerstad.
Den växande ojämlikheten sätter även den offentliga sektorn under press. Lägre skatteintäkter ger färre nya daghem och sämre offentliga kommunikationer, vilket leder till att tillväxten saktar in.
Det är därför en angelägenhet för alla – också de rikaste – att förmögenheterna i Sverige kartläggs.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
