Vi alla vinner på solidaritet med dem som förpassats till ett B-lag på den svenska arbetsmarknaden för om den här utvecklingen tillåts fortsätta finns snart bara ett B-lag.
Två unga män dog och en blev allvarligt skadad i olyckan på Fortums bygge i Hjorthagen. Alla tre var från Polen och arbetade för en underleverantör. Bara en vecka tidigare skedde en annan olycka med dödlig utgång, på SSAB i Luleå. Också där var det en utländsk medborgare som dog och även han arbetade för en underleverantör. Båda olyckorna ska utredas, det är bra.
Men redan nu syns ett tydligt mönster på svensk arbetsmarknad. Det finns ett växande, men alltför osynligt B-lag på svenska arbetsplatser. Den består av människor som är anställda av underleverantörer och bemanningsföretag. Ofta är det frågan om utländska medborgare som jobbar under otrygga förhållanden, med betydligt sämre villkor och löner. Det är också de som oftast får göra de mest riskfyllda arbetsuppgifterna och det är oftast de som drabbas direkt av arbetsplatsolyckorna.
Samtidigt är alla indragna. Uppdelningen i A- och B-lag fungerar nedbrytande för solidariteten och får konsekvenser också för dem med fasta anställningar och tryggare villkor. När priserna pressas och man tummar på säkerheten genom användandet av arbetare med sämre villkor, blir det snart också svårare att upprätthålla tidigare vunna villkor i hela branschen.
Vi ser idag inom flera branscher hur fasta anställningar omvandlas till visstider och inhyrningar, och hur det i praktiken blir fler som jobbar utanför det skydd som kollektivavtalen ger. Allra längst ner i pyramiden har vi de helt rättslösa ”papperslösa” arbetarna. Inom byggbranschen finns 90 000 företag, många små, varav 60 000 står utanför kollektivavtalet. Av 312 000 byggarbetare står 100 000 utan kollektivavtal.
När det gäller dödsolyckor har Sverige tack vare ett gediget arbetsmiljöarbete under decennier ändå sett en kraftig och glädjande nedgång, men nu ser det ut som att det har skett ett obehagligt trendbrott. Arbetsolyckorna ökar totalt, även om dödsolyckorna fortfarande ligger på en låg nivå framförallt sett över längre tid.
Antalet anmälningar om allvarliga arbetsplatsolyckor har ökat varje år de senaste fem åren. År 2009 var antalet olyckor och sjukdomar i samband med arbetet 3 500, förra året var summan drygt 4 200.
Det är naivt att inte sätta detta i samband med att högerregeringen genomförde omfattande nedskärningar på Arbetsmiljöverket som en av sina första åtgärder. Antalet inspektörer var 370 år 2006. Idag är det 230, trots att anmälningarna har ökat. Det självklara resultatet har blivit att verket åker ut på färre inspektioner och har kapacitet att följa upp färre anmälningar.
Den förra regeringen visade också övertydligt sina prioriteringar i det svenska klassamhället, när den snabbt lade ned Arbetslivsinstitutet och därmed kraftigt försämrade villkoren för arbetsmiljöforskningen. Uppenbarligen var de besvär och faror som drabbar människor på slitsamma och riskabla arbeten inte tillnärmelsevis lika viktiga som de bättre bemedlades skattesubventionerade livspusselläggning.
Men arbetsmiljöproblemen är sammankopplade med bredare utvecklingstendenser än så. Den ”flexibla” arbetsmarknaden – en där utsatta arbetstagare tvingas böja sin tillvaro baklänges och framlänges för att stå till arbetsgivarens förfogande – har lett till större risker generellt sett.
Elinor Torp som förra året kom med boken ”Döden på jobbet” menar till exempel att det är tydligt vilka konsekvenser det får när man har en huvudentreprenör, men där arbetsuppgifter sedan förgrenas ner på olika underentreprenörer och bemanningsföretag. ”Den i toppen kan svära sig fri från ansvar om de långt ner får göra de riskfyllda jobben.”
Vänsterpartiet skriver under på Byggnads krav på huvudentreprenörskap. Detta finns också inskrivet i byggavtalet, men uppföljningen behöver uppenbarligen skärpas. Fler behöver också omfattas.
Rapporter från Fortums bygge i Hjorthagen visar redan nu att det inte bara gällde en enskild olycka, utan att det har varit en lång rad allvarliga tillbud och olyckor bara i år. En svetsare fick ström genom kroppen från ett armeringsjärn i februari. En plåt föll 41 meter ner i ett schakt och var en hårsmån från att träffa en byggarbetare i juli. En person trillade ner i ett hål och föll 10 meter ner i ett betonggolv med punkterade lungor, brutet revben och sprucken ryggkota som resultat, i september.
Byggarbetare har alltså varit nära att stryka med flera gånger redan före dödsolyckan, bland annat på grund av högt uppdrivet arbetstempo och att ett arbetslag sällan hinner göra klart ett arbetsmoment innan nästa ska in.
I grunden handlar arbetsmiljöfrågor i hög grad om makt, inflytande och delaktighet. Bättre inspektioner och tydligare ansvarsförhållanden är nödvändiga. Men det behövs också ett mer vardagligt komplement. Den som arbetar måste ha sådana allmänna villkor att hon eller han själv och tillsammans med arbetskamrater, kan våga stå upp mot orimliga krav. Därför måste skyddsombudens roll uppvärderas. Och inte minst måste vi se trygghet i anställningsformer och förekomsten av kollektivavtal som centrala arbetsmiljö- och arbetarskyddsfrågor.
Nu har regeringen och Ylva Johansson lovat krafttag. Bland annat ska arbetsmiljöverket få mer resurser i den budget som regeringen har lagt fram efter förhandlingar med Vänsterpartiet. Arbetsmiljöforskningen får ökat stöd, liksom utbildningen av regionala skyddsombud. Vänsterpartiets mångåriga förslag om nollvision för dödsolyckor har nu blivit regeringspolitik och vi ser fram emot utformningen av en konkret strategi för förverkligandet av denna.
Detta är viktiga framsteg. Men vi kan inte slå oss till ro med dem. Vi måste också agera mer brett, när det gäller arbetsrätt, offentliga upphandlingar och villkoren för invandrad arbetskraft. Dagens situation är en effekt av politiska prioriteringar, där bolagens vinstintresse har kunnat gå före tryggheten på jobbet för alla.
Nu är det dags att gemensamt kräva värdiga villkor för alla, i byggbranschen och på hela den svenska arbetsmarknaden. Det är en fråga om rättigheter och rättvisa. Men samtidigt har vi alla något att vinna på solidariteten med dem som förpassats till ett B-lag på den svenska arbetsmarknaden. För om den här utvecklingen tillåts fortsätta finns snart bara ett B-lag.
Ali Esbati (V), arbetsmarknadspolitisk talesperson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
