A-kassan ger statskassan miljardöverskott, samtidigt som mer än hälften av de arbetslösa inte får något alls ur försäkringen. Alliansen vill nu att den ska sänkas, när den istället behöver både breddas och höjas.
De borgerliga allianspartierna vill sänka taket i a-kassan. Argumentet är helt enkelt en tro att höga ersättningar får människor att slå dank istället för att anstränga sig för att hitta ett jobb.
Men resonemanget går inte ihop. I dag går det att få ut maximalt 20 020 kronor i månaden i a-kassa före skatt. Taket höjdes senast 2015 och har bara höjts en gång sedan 2002.
För att öka tryggheten erbjuder därför många fackförbund inkomstförsäkringar som ger en ersättning ovanpå a-kassan. I medlemskapet i Unionen ingår till exempel en försäkring som garanterar 80 procent av lönen för inkomster upp till 60 000 kronor i månaden.
Om alliansen tog sitt eget argument på allvar borde dess företrädare vara oroade över inkomstförsäkringarna.
Men vem har hört någon allianspolitiker kritisera dem eller omställningsförsäkringarna som ger ytterligare inkomster vid arbetslöshet? Nej, på den punkten är alliansen tyst. Plötsligt finns ingen rädsla alls för att höga ersättningar ska göra någon lat.
Tillgången till inkomst- och omställningsförsäkringar är dock inte lika för alla. Bland SACO- och TCO-förbunden finns i princip alltid sådana extraförsäkringar, Teaterförbundet undantaget.
Inom LO-kollektivet har ungefär hälften av förbunden en inkomstförsäkring. Genomgående saknar förbund med många arbetslösa medlemmar en inkomstförsäkring, som exempelvis Hotell- och Restaurangfacket. Även IF Metall saknar en inkomstförsäkring, där har andelen medlemmar utan jobb sjunkit, men svängningarna inom branschen är stora och arbetslösheten kan snabbt öka.
För Unionen är läget ett annat. Försäkringen är billig eftersom arbetslösheten är låg bland förbundets medlemmar och svängningarna inte lika drastiska som för IF Metall.
Vi har alltså fått ett lappverk av försäkringar som inte täcker alla. Det undergräver tilliten, för vissa men inte för alla ger summan av försäkringar en trygghet vid omställningar i arbetslivet.
För att skapa en mer likvärdig behandling av olika arbetstagare borde taket i a-kassan höjas, det vill säga tvärtemot vad alliansen föreslår. Det skulle sprida riskerna för arbetslöshet till alla arbetstagare. Nu har istället arbetstagare inom sektorer med låg arbetslöshet mält sig ur det gemensamma systemet.
Enligt TCO betalas det årligen in drygt åtta miljarder kronor mer till systemet än vad som betalas ut. Överskottet går rakt in i statskassan.
Men orättvisorna slutar inte med detta. Ett ännu större problem är att över hälften av de arbetslösa i Sverige inte har rätt till någon a-kassa alls.
En orsak är att det blivit fler arbetstagare som inte är medlemmar i a-kassan. En annan att många arbetslösa inte uppfyller arbetsvillkoret, det vill säga att de under det senaste året ska ha jobbat minst 80 timmar i månaden i sex sammanhängande månader. A-kassan bör därför breddas.
Ett första steg vore att låta yrkesinriktade studier kvalificera för a-kassan. Det skulle dessutom skapa en stark drivkraft för att fullfölja utbildningarna. Ett system av den karaktären fanns också innan alliansen satte kniven i a-kassan efter valsegern 2006.
Pengar till en utvidgad a-kassa finns. A-kassan är en försäkring som finansieras genom medlemmarnas avgifter och genom en arbetsgivaravgift som kallas arbetsmarknadsavgift.
Enligt beräkningar från TCO betalas det årligen in drygt åtta miljarder kronor mer till systemet än vad som betalas ut. Överskottet går rakt in i statskassan.
Alltså en god affär för staten. Men en riktigt dålig dito för LO-medlemmar och kulturarbetare utan inkomstförsäkring. Och ännu sämre för arbetstagare som inte kvalificerat sig för a-kassan, även om de satsat på en yrkesutbildning.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
