Främlingsfientlighet är inte en mjukare synonym till rasism. Det är ett sätt att uttrycka att alla som drabbas av rasism är främlingar.
Det pågår en lågintensiv diskussion inom den antirasistiska rörelsens akademiska fraktion om att återinföra begreppet ”ras” i den svenska offentligheten. Det är onekligen en riskfylld idé. I dagens medieklimat av rasistisk normalisering skulle det nog inte ta lång tid innan de gamla associationerna från den tid vi sist pratade om raser åter skulle göra sig gällande.
Men jag förstår vad de är ute efter. Den rasistiska skiljelinjen mellan folk och folk dras nämligen just där, vid det som har kallats för ras. Hudens färg, hårets färg och struktur, näsans form och så vidare. Samhället är inte skiktat efter etnicitet, kultur eller migrationsstatus, utan efter färg och form.
Ordet ”ras” sätter fingret på det, på ett sätt som inget annat ord gör. Särskilt inte ”invandrare”. För det är inte en människas födelseland som avgör om hen drabbas av rasism. Och det vet vi givetvis. Varför skulle vi annars ha hittat på knasiga termer som ”andra generationens invandrare”? Termen handlar inte om prins Carl Philip. Den finns till för att vi ska ha ett ord för svartskallar som är födda här.
Den politiska debatten är en strid om ord. Som språkvetaren Sara Gunnerud visar i en kommande bok, pekar själva ordvalet tankarna i en viss riktning. Det spelar roll om man säger ”papperslös” eller ”illegal”, om man säger ”skatteparadis” eller ”skattebunker”. Den som får sin term accepterad i medierna och i folkdjupet, har redan vunnit halva striden om sakfrågan. För vem vill försvara det illegala?
Rasismen opererar också på det här sättet. Och jag pratar inte bara om uppenbara eufemismer som att kalla fascister för ”invandringskritiker”. Även i ett väletablerat begrepp som ”främlingsfientlighet” – allmänt använt som en mjukare synonym till rasism – döljer sig en rasistisk tankefigur. För ordet betyder inte att man är fientlig till allt som är främmande för en. (Vilket hade varit bra att ha ett ord för.) Det betyder att man är fientlig till just svartskallar. Så den som säger ”främlingsfientlig” antyder samtidigt att svartskallar är främlingar. Att de inte hör hemma här.
Anledningen att man gör den glidningen är att man inte vill säga rasist. Det låter så hårt, så fult och dömande, och så kanske man skäms lite över historien också. Vi håller oss med en bild av rasisten som en Hollywoodskurk som gör elaka saker av medveten illvilja, och drar oss för att sätta ordet rasism på något annat än vit makt-ideologi.
Vi tror att det är att vara nyanserad. Men att undvika att kalla en spade för spade är inte nyanserat, det är fel i sak. Det är att förringa och samtidigt förstärka den kränkande särbehandling som människor drabbas av varje dag, enbart på grund av deras ”ras”.
Resultatet av vår idé om rasism som något alldeles särskilt ondskefullt, är att vi när det kommer till kritan hamnar på rasismens sida. Det var inte vad vi ville, men det var det som hände – och det hände för att antirasismen är för dålig på att vinna slaget om orden. För att våra ord blivit invektiv, medan rasismens eufemismer blivit neutrala.
Men den som vill sätta fingret på rasismen måste ha ord för att prata om den. Annars går det inte. Det man saknar ord för glider undan, det går inte att analysera. Och det man har felaktiga ord för leder oundvikligen till en felaktig analys. Så länge vi inte kan tala klarspråk om var skiljelinjen dras mellan folk och folk, och vad det kallas att dra den linjen, kommer vi att fortsätta förlora kampen om språket till rasisterna.
Resultatet av den förlusten ser vi varje dag.
Marcus Priftis
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
