Antirasistisk politik efterlyses

På Sveriges nationaldag passar det utmärkt att påminna om vad Jan Björklund sa helt nyligen. Frågan om nazister på skolbesök visar hur rasismen har normaliserats.

Vänta. Hörde ni vad Jan Björklund sa i förra veckan? Han sa att nazistiska partier inte ska få komma till skolor och att han ska sammankalla riksdagspartierna för att förändra regelverket för partiers skolbesök.

Utbildningsministerns besked beskrevs i Aftonbladet som att ”sätta ner foten”. Nazistiska partier på skolbesök. Hade det ens varit en mening eller fråga möjliga att formulera för säg tio, tjugo eller trettio år sedan? Hade någon kommit på tanken att beskriva att säga nej till nazistbesök som att sätta ner foten?

Det råder ingen brist på exempel om hur rasismen normaliserats och hur vad som är accepterat att säga har förändrats i Sverige de senaste åren. Ofta genom att människor har avhumaniserats, att personer har beskrivits som om att de vore något annat än just människor.

Det sker till exempel när personer som flyr krig och fattigdom diskuteras i termer av kostnader och lönsamhet, när människor som flyttat till Sverige beskrivs som en börda eller när fattiga personer utmålas som kriminella. Några beskrivs som mindre värda än andra och vissa människors rätt till ett värdigt liv fritt från krig, våld eller fattigdom är underordnad andras.

Minns frågeställningen i SVT:s Agenda: Hur mycket invandring tål Sverige? Minns migrationsminister Tobias Billströms ordval ”volymer” när han i fjol öppnade upp för att minska invandringen (och i och med det lämna grundprincipen om att det är skyddskälen som ska få avgöra om någon får asyl, oavsett hur många personer det rör sig om). Eller det av Storstockholms lokaltrafik godkända Sverigedemokratiska budskapet om att stoppa det organiserade tiggeriet.

Normaliseringen av rasism och rasistiskt tänkande märks också bland dem som säger sig stå för något annat. Umeåbor slog sig för bröstet för att Sverigedemokraterna har sina lägsta siffror just i deras stad. Men för fyra år sedan skulle de 4,38 procent som röstade på SD i EU-valet i Umeå setts som en katastrof.

I vårens EU-valrörelse pryddes Moderaternas affischer av budskap som ”Mer polissamarbete där. Tryggare gator här.” Socialdemokraterna affischerade med ”Svenska löner ska gälla för alla i Sverige – rösta för rättvisa villkor och fler jobb.” Gemensamt för de budskapen är hur Sverige, i enlighet med den nationella självbilden, är något annat och tryggare än ”där”. ”Här” finns ”svenska löner” som används som en kontrast till orättvisa löner. Om M och S försöker säga att de vill se samarbete mot kriminalitet och rättvisa löner – varför nöjer de sig inte med det?

När rasismen normaliserats uppstår absurda frågor som om skolor kan neka nazistiska partier att göra skolbesök. När rasismen normaliseras utsätts tioåringar för afrofobiska hatbrott. När rasismen normaliseras, då – i det samhällsklimatet – går Sverigedemokraterna framåt tillsammans med liknande rasistiska och nazistiska partier i Europa.

Många är de som under åren har ifrågasatt och varnat för att gränsen för vad som är accepterat att säga (och göra) håller på att förflyttas. Och så har det blivit. Från höger till vänster krävs nu handling. Antirasistisk praktik kräver långt mer än att freda skolelever från nazister.