En arbetarrörelse som inte pratar om rättvisa, välfärd och social trygghet lämnar fältet fritt för högerextremister. Både i Sverige och i Europa. Svaret måste bli skarpare samhällskritik och facklig mobilisering.
Delar av den amerikanska arbetarklassen attraheras av idéer om vit identitet. Förklaringen är, enligt den brittiske författaren och forskaren Kenan Malik, upplevelsen av förlorad makt.
För det mesta ser de sig själva som offer, inte som överlägsna andra. Malik beskriver ett årtionde där traditionella industrier försvunnit och där de nya jobben, ofta i servicesektorn, är otrygga och tillfälliga. Samtidigt har den fackliga organisationsgraden sjunkit, inte minst inom industrin.
På den politiska scenen har Demokraterna fjärmat sig från arbetarklassen, Hillary Clinton förknippas mer med Wall Street än fackföreningsrörelsen. Allt detta har urholkat arbetarklassens makt, vilket i sin tur bidragit till att osynliggöra förändringarnas ekonomiska och politiska rötter.
När arbetarklassens traditionella kanaler för att utrycka åsikter försvagats har utrymmet vuxit för strömningar som vill förklara samhälleliga motsättningar utifrån kulturell identitet och etnifiering av sociala relationer.
Kultur och identitet har blivit allt viktigare politiska markörer.
Känslan av maktlöshet handlar inte bara om nedpressade löner och osäkra jobb. En central aspekt är den förlorade statusen. På den punkten finns tydliga paralleller mellan USA och Europa.
I flera europeiska länder har högerradikala partier vuxit under de senaste årtiondena, inte minst i arbetarklassen och framför allt bland inhemskt födda, manliga arbetare i privat sektor.
En förklaring, i linje med Maliks, är att många av dessa män upplever att de förlorat i status. Tidigare gav yrkeskunnandet och rollen som central familjeförsörjare en viss social position. I dag är det inte så. Däremot har kvinnliga arbetare, nyanlända och arbetare som tillhör etniska minoriteter inte haft lika mycket att förlora.
För dem är underordningen inget nytt.
I en ny studie, »Trade unions and right-wing extremism in Europe«, formulerar den tyske forskaren Richard Stöss likartade tankegångar. Stöss menar att sannolikheten för att en arbetare börjar sympatisera med högerradikala partier ökar om personens sociala status sjunker. Särskilt avgörande är, enligt Stöss, hur personerna själva uppfattar degraderingens orsaker.
Om arbetarrörelsen tappar mark uppstår ett socialt vakuum som de högerradikala partierna kan utnyttja.
En av Stöss centrala slutsatser är att den europeiska arbetarrörelsen och vänstern misslyckats med att mobilisera kring frågor som rättvisa, välfärd och social trygghet. När arbetarrörelsen inte tar ledningen i den debatten riskerar den att förlora förtroende. Om arbetarrörelsen tappar mark uppstår ett socialt vakuum som de högerradikala partierna kan utnyttja.
Stöss kommer med en rad förslag på hur framför allt fackföreningsrörelsen bör agera för att motverka högerradikala strömningar.
Förslagen förtjänar att spridas vidare:
- Fackföreningsrörelsen bör försvara centrala politiska värden och inte enbart fungera som en kartell som försvarar de anställdas intressen. Den värdemässiga gemenskapen är ett motgift mot högerradikalism.
- Känslan av otrygghet ska tas på allvar. Delar av arbetarklassen hör till globaliseringens och moderniseringens förlorare. Arbetarrörelsen och vänstern måste erbjuda ett politiskt alternativ och avvisa föreställningen att marknaden löser alla problem.
- Det som mer än något annat gör anställda immuna mot högerradikal påverkan är om de organiserar sig fackligt och tillsammans med andra driver igenom en förändring på sin arbetsplats. Facklig närvaro på arbetsplatserna är därför något oumbärligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
