ledare I Sverige har klassklyftorna successivt vuxit sedan 1980. Frustrationen över det växande sociala gapet borde bilda bas för framtidens politik.
Den slovenska filosofen Slavoj Žižek hävdar att det är enklare att föreställa sig världens undergång än en marginell skattehöjning för de förmögna. Även om Žižek generaliserar säger han något om den europeiska vänsterns förmåga att formulera och driva politik.
Om en omfördelning inte framstår som trovärdig finns risk för passivitet. Människor ställer sig inte på barrikaderna enbart därför att de är missnöjda, utan därför att de tror att en förändring är möjlig.
I Aftonbladet och DN har det sedan en tid pågått en debatt om orsakerna till SD:s framgångar, i synnerhet inom LO-leden. En linje, något förenklad, är att uppluckrad social trygghet gjort människor besvikna på etablissemanget, vilket i sin tur lämnat dörren öppen för SD. En annan linje är att människor med rasistiska och invandringsfientliga åsikter dragits till SD och att dessa attityder förstärkts av SD:s närvaro.
Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa förklaringar, men båda underskattar hur opinionen påverkas av vad som uppfattas som politiskt möjligt.
Om arbetarrörelsen själv utstrålar att det är svårt att åstadkomma omfördelande reformer, då är det inte märkligt att också andra tvivlar. Då skapas också ett utrymme för andra politiska krafter att överta det politiska initiativet.
Medellivslängden fortsätter att öka för dem med lång utbildning, För kvinnor med kort utbildning minskar medellivslängden något.
En invändning mot tankegången är att den rödgröna regeringen, trots det svaga parlamentariska underlaget, ändå lyckades genomföra flera positiva reformer under den senaste mandatperioden, från höjning av a-kassa och barnbidrag till aningen starkare arbetsrätt. Det om något borde övertyga om att det går att förändra.
Det stämmer att flera viktiga saker genomförts, något som de borgerliga ledarsidorna undviker att nämna. Det finns dock två problem med resonemanget:
För det första har reformerna inte ingått i en större plan för jämlikhet och välfärd. Det har saknats övergripande motiveringar, en färdriktning. Då förloras också sammanhangen och politiken blir teknokratisk.
För det andra har reformerna varit otillräckliga, särskilt om målet om jämlikhet ska tas på allvar.
Häromdagen kom nya siffror från SCB som ger belägg för att det sociala gapet vidgas. Medellivslängden fortsätter att öka för dem med lång utbildning, medan utvecklingen står stilla för dem med kort utbildning. För kvinnor med kort utbildning minskar till och med medellivslängden något. Växande klyftor i samhället ger med andra ord allt större utslag på hur länge vi lever.
I Sverige har klassklyftorna successivt vuxit sedan 1980. Orsakerna är både strukturella (ny teknik som förändrar arbetslivet och globalisering) och politiska.
Allt kan politiken inte åstadkomma, men mycket går att göra. Frustrationen över det växande sociala gapet borde bilda bas för framtidens politik.
Vad som behövs är en tydlig reformagenda, som motiveras utifrån en vision om det starka, öppna och jämlika samhället.
De konkreta förslagen bör bland annat handla om skolan, vården, sjukförsäkringen, a-kassan, pensionerna, miljön, arbetsrätten och om offentliga investeringar. Med en sådan reformagenda skulle arbetarrörelsen kunna återta det ideologiska initiativet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
