Arbetarrörelsens viktigaste strid

ledare Balansen mellan arbetstagare och arbetsköpare. Att försöka påverka den till arbetstagarnas fördel. Det är arbetarrörelsens viktigaste strid. Och det långt innan någon kom på att formulera punkt 20 i Januariavtalet.

Ny forskning om tiden för den stora massemigrationen från Sverige mellan 1860-talet och 1920 kastar nytt ljus över den historiska kampen om maktbalansen på svensk arbetsmarknad. Två nationalekonomer har hittat ett fascinerande samband mellan emigrationen till USA, och starka fack och en stark socialdemokrati. Ju fler som utvandrade från en bygd, desto fler medlemmar i partiet och i facket.

Munir Kardja och Erik Prawitz, som fick nyligen Gunnar Myrdals pris för årets bästa artikel i Ekonomisk Debatt, har bland annat sammanställt kyrkböcker och passagerarlistor, och spårat 1,1 miljoner amerikaresenärer till deras hemkommuner. Sedan har de jämfört andelen utvandrare med folkrörelsearkivens medlemskartotek.

Det är både dyrt och riskfyllt att utvandra. Därför följer migrationen, på 1800-talet och i våra dagar, upptrampade stigar. Den som redan känner någon på andra sidan, som har någon som kan fixa ett jobb eller till och med skicka hem en båtbiljett, har större möjligheter att ge sig av en den som inte gör det.

De båda forskarna menar att en förklaring till att socialdemokratin och fackföreningsrörelsen var starkare i utvandringsbygder, alltså i kommuner med etablerade migrationsvägar, var att de hade ett bättre förhandlingsläge än på andra orter.

Det är bråttom att göra annat som kan påverka balansen till löntagarnas fördel.

I statsvetenskaplig forskning brukar människors politiska handlingsalternativ kategoriseras som lojalitet, voiceeller exit. Antingen använder du din röst – voice – du protesterar, demonstrerar, strejkar. Eller så väljer du exit: att rösta med fötterna, att dra. Mycket förenklat menar Munir Kardja och Erik Prawitz att det var möjligheten att tillgripa exit som gjorde att arbetarna i utvandringsbygderna vågade ta risken att organisera sig.

Jag tror agitatorernas och de strejkandes förhandlingsposition förbättrades ytterligare av att utvandrade kamrater engagerade sig i kampen i hembygden. Voice despite exit. Inspiration från det frihetliga USA var avgörande i den brytningstid som arbetarrörelsens och demokratins genombrott innebar. Utvandrarna bidrog också på ett mer handfast sätt, det är till exempel väldokumenterat hur svenska arbetare i USA bidrog till strejkkassorna under Storstrejken 1909.

Storstrejken 1909 handlade om hot om lägre löner. Dagens strid handlar om arbetsrätten. Enligt Januariavtalets punkt 20 ska ”arbetsrätten moderniseras och anpassas efter dagens arbetsmarknad samtidigt som en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthålls.”. Detta ska göras genom att Lagen om anställningsskydd ” ändras genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”.

Förra veckan släpptes direktiven till utredningen som ska föreslå en ny lagstiftning. Den centrala frågan är så klart: hur ska en grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthållas, samtidigt som arbetsgivarna får ökad makt?

Förhandlingar mellan parterna istället för lagstiftning. Det är den svenska modellen. Förhoppningsvis behöver utredaren Gudmund Toijer aldrig lägga fram förslag på någon ny lagstiftning. ”Vi ska nog kunna göra upp med arbetsgivarsidan på något sätt och förhoppningsvis vinner förnuftet över dårskapen“ som LO:s Karl-Petter Thorwaldsson uttryckt det i en intervju.

Problemet är att förhandlingarna är framtvingade, och att staten den här gången lagt sin tyngd på arbetsgivarsidan. Det har rubbat maktbalansen.

Det är bråttom att göra annat som kan påverka balansen till löntagarnas fördel. Till exempel, som Mats Wingborg påpekat, skulle regeringen kunna påbörja arbetet med att infria socialdemokraternas vallöften om att avskaffa allmän visstid och hyvling. Ytterligare ett sätt att förskjuta maktbalansen skulle vara att ta fasta på utredarens uppdrag att ”ange hur arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling kan stärkas“ och, som Jonas Nordling föreslog som ordförande för Journalistförbundet, införa en laglig skyldighet att erbjuda kompetensutveckling.

Många möjligheter. Samma strid.