Att internationell handel främjar demokrati stämmer inte helt. Teorin kräver att flera premisser blir uppfyllda innan demokratin främjas av handel. Bland annat krävs att landets välstånd, som även genereras av internationell handel, ska fördelas jämlikt. På så sätt uppstår en medelklass som kan pressa staten till att demokratisera. Trots det används relationen allt som oftast av politiker utan att de går vidare in på djupet. Även många journalister och forskare faller för enkelhetens frestelser i sina argumentationer för ökad handel med diktaturer.
Det finns tre syften med denna artikel: Att upplysa om den genuina relationen mellan internationell handel och demokrati, att upplysa om Irans handelsrelationer och dess demokratiska situation för perioden 1980-2006, samt att väcka en diskussion kring huruvida handel med diktaturer är till fördel för demokratin. Ämnet är högaktuellt med tanke på händelserna i Västasien och Nordafrika.
Den iranska handeln har vuxit de senaste tre decennierna. Enligt UN Data, räknad i konstanta US-dollar, var Irans totala globala handel värd 30 miljarder 1980. År 2006 hade värdet ökat till 60 miljarder. Eurostat Statistical Yearbook visar också denna ökning på ett annat sätt. Irans andel av den globala exporten har, enligt årsboken, vuxit från 0,5 procent år 1982 till 0,8 procent år 2006. För importen var andelen 0,3 procent respektive 0,5 procent.
UN Datas statistik pekar samtidigt på ett ökat nationellt iranskt välstånd. År 1980 låg landets köpkraftsjusterade BNP per capita på 3 000 dollar. Siffran ökade nästan trefaldigt till 8 500 dollar år 2006.
Irans demokratisituation har inte gått någon obemärkt förbi. Under det så kallade presidentvalet i juni 2009 kunde alla se hur iranska säkerhetsstyrkor brutalt slog ner fredliga massdemonstrationer. Det iranska folkets krav på demokrati sträcker sig dock till tiden när den islamiska revolutionens segrade i februari 1979, trots hot om tortyr och avrättningar.
Varje år tar organisationen Freedom House pulsen på demokratiläget i världens olika länder. Enligt organisationen har demokratisituationen i Iran nästan konstant varit dåligt, med viss försämring och förbättring sedan år 1980. Demokratisituationen har till exempel under den undersökta perioden varit allra sämst mellan åren 1993 och 1997 när den så kallade reformisten, Rafsanjani, var president. De bättre lägena har varit vid eventuella kriser, bland annat under Iran-Irak kriget, i samband med Khomeinis, den dåvarande andliga ledarens, död och inte minst i samband med större protester som till exempel studentupproret 1999.
Enligt Fares al-Braizat, vid Jordan University, anser 52 procent av iranierna att demokrati är ”very good” som Irans styrelseskick. Förståelsen för denna procentsats ökar när den jämförs med redan etablerade demokratier. I Nederländerna är procentsatsen 49, i USA 51, och i Kanada, Frankrike och Australien 52. Det finns även en korrelation mellan politiskt medvetenhet och läs- och skrivkunnighet. I Iran har analfabetismen sjunkit sedan 1980, till ca 21 procent år 2003. Således är det iranska folket mer eller mindre politisk medveten.
När det kommer till en ekonomiskt självständig medelklass visar statistiken att den är minskande på grund av den ökade fattigdomen. Enligt ekonomerna Ahmad Assadzadeh och Satya Paul har fattigdomen i Iran ökat mellan åren 1983–1993. Orsaken till denna ökning anses vara just försämrad inkomstjämlikhet.
Också när det kommer till 1990-talet och 2000-talet pekar statistiken på en tilltagen fattigdom, även om statistiken ibland är motsägelsefull. Enligt UNSD (2009) har extrem fattigdom, alltså personer som lever under gränsen för 1 köpkraftsjusterad dollar per dag, minskat från 3,6 procent år 1990 till 2 procent år 1994. Enligt samma källa har den extrema fattigdomen varit 2 procent sedan år 1994, vilket betyder en ökning av fattigdomen i absoluta tal. Emellertid visade information från UN Data, från år 2008, att den extrema fattigdomen för åren 1990, 1994 och 1998 konstant har varit 2 procent. Även den sista statistiken pekar på ökad fattigdom.
UNSD:s statistik visar samtidigt en tillväxt bland personer som är undernärda, vilket innebär ökad fattigdom. För åren 1991, 1996 och 2004 har 5 procent av iranierna varit undernärda. UN Data (2008) visar dock att antalet undernärda människor mellan 1980 och 1991 har sjunkit. Enligt källan var 7 procent av iranierna undernärda år 1980 men procenttalen sjönk till 4, år 1991. Från 1991 till 1996 har procenttalen sjunkit ytterligare till 3. Dock har procenttalen ökat sedan 1996. År 2002 var 4 procent av iranierna undernärda.
Trots de motsägelser som finns i statistiken pekar den på ökad fattigdom, åtminstone sedan 1994/1996. Därför är det även viktigt att undersöka vem som styr ekonomin. De som styr ekonomin är ansvariga för negligering av människornas undermåliga levnadsstandard, trots ökat nationellt välstånd. Olika källor, bland annat Karim Sadjadpour vid Carnegie Endowment for International Peace, har betonat att den iranska ekonomin till väldigt stor del styrs av staten. En sanning som för ingen är dold.
Irans internationella handel har ökat nästan konstant sedan 1980. Den demokratiska situationen har dock blivit sämre genom åren. Internationell handel med diktaturer kan således per se inte främja demokrati. Därför bör politiker, forskare och journalister vara mer uppmärksamma på vad de säger om ökad handel med diktaturer.
För att demokrati ska kunna främjas av handel måste den inkomst som handeln genererar för staten fördelas jämlikt. Detta har inte skett i Iran. I stället har medelklassen minskat och antalet människor i fattigdom ökat. På grund av den stora statliga kontrollen över ekonomin är ayatollastyret ansvarigt för detta problem. Det bör även betonas att det försämrade ekonomiska läget för det iranska folket och den förvärrade demokratiska situationen i landet, har ägt rum både när så kallade reformister och när konservativa varit presidenter.
Genom slutsatserna uppstår en viktig fråga som är värd att nämnas: Har den internationella handeln med Iran konsoliderat ayatollastyrets maktposition gentemot det iranska folket? Att staten negligerar fattigdomen är ett tecken på detta. Detta backas upp också av olika forskare som Professor Samuel P. Huntington. Enligt han stärks en stats byråkratiska apparat om landets handel utgörs av naturresurser som olja, detta då oljan ofta är nationaliserad och inkomster från den tillfaller staten. Irans viktigaste exportvara är olja.
Ergo, finns det både teoretiska och empiriska tecken som pekar på att den internationella handeln med Iran har konsoliderat den islamiska regimens maktposition. Därför kräver jag av den svenska regeringen och av EU, Irans största handelspartner, att ta ansvar och se över sina handelsrelationer med Iran. Handel med den iranska regimen är inte rätt väg att gå för att bidra till demokratiseringen av Iran. På sikt skulle en sådan handelsrelation även ifrågasätta Sveriges och EU:s demokratiska legitimitet.
Arvin Khoshnood, Föreningen för Demokrati i Iran.
Artikeln är en förkortad och något omarbetad version av en längre artikel av författaren (Khoshnood, Arvin (2010). “»The spirit of trade » Internationell handel och demokrati i Iran 1980-2006” i Geografiska Notiser, nr 4, s.158-170) .
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
