Ledare Ett friskare arbetsliv skulle få människor och samhälle att må bättre. Dessvärre har inte arbetslivet blivit friskare – tvärtom. Arbetsskadorna är fortfarande lika många och arbetslivet har blivit sämre på att stötta personer med sjukdomar och skador.
Med färre tunga lyft skulle många slippa problem med rygg och axlar. Utan underbemanning och otrygga anställningar skulle stress och huvudvärk minska. Då skulle också färre tvingas jobba trots att de är sjuka. Ett friskare arbetsliv skulle få människor att må bättre.
Dessvärre har inte arbetslivet blivit friskare. Arbetsskadorna är fortfarande lika många. Dessutom har arbetslivet blivit sämre på att stötta personer med sjukdomar och skador.
Under lång tid har företagshälsovården försvagats och ökningen av osäkra sms-anställningar sätter käppar i hjulet för rehabilitering och möjligheten att anpassa arbetsuppgifter.
Trots detta har det gång på gång gjorts försök att strama åt sjukförsäkringen. Den mest drastiska förändringen skedde efter allianspartiernas maktövertagande 2006.
Då infördes en bortre gräns i sjukförsäkringen, den så kallade stupstocken, och en rehabiliteringskedja där den sjukskrivnes arbetsförmåga successivt prövades utifrån allt hårdare kriterier. Resultatet blev att 100 000 personer utförsäkrades.
LO uttryckte tidigt oro över vad som skulle ske när Försäkringskassan beordrades att minska sjuktalen
Den rödgröna regeringen avskaffade stupstocken och alliansregeringen tvingades själv att luckra upp reglerna i rehabiliteringskedjan. Men också den rödgröna regeringen har dragit åt tumskruvarna.
Redan hösten 2015 deklarerades att sjukpenningtalen skulle pressas ner, det vill säga antalet dagar med sjukpenning och rehabiliteringspenning som betalas ut per år.
I regleringsbrevet till Försäkringskassan året därpå slog regeringen fast att sjukpenningtalet skulle ner till i genomsnitt 9,0 dagar fram till 2020.
Det innebar att nivån skulle ner med drygt 10 procent. Denna metod att påverka omfattningen av sjukskrivningarna var ny. Det omvälvande var inte främst siffernivån i sig utan just att målet var siffersatt. Eftersom andra mål är mer vagt skrivna blir konsekvensen att det siffersatta målet får prioritet.
Pressen på Försäkringskassan kom också att öka av ett annat skäl. Reglerna för att få sjukersättning (det som tidigare kallades förtidspension) hade skärpts. Det skapade större tryck på sjukpenningen.
Under perioden 2010 – 2015 ökade antalet personer med sjukpenning, men till hälften berodde denna ökning på att personer som nekats sjukersättning istället beviljades sjukpenning. LO uttryckte tidigt oro över vad som skulle ske när Försäkringskassan beordrades att minska sjuktalen. Nu har vi fått mer fakta på bordet.
I två rapporter (den här och den här) har Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, granskas effekterna av det siffersatta målet för sjuktalen. Kritiken är hård.
ISF visar att de nya direktiven satt djupa spår i Försäkringskassans hela väsen. Arbetet vid myndigheten genomsyras av ambitionen att hålla antalet sjukpenningdagar nere. Antalet avslag har också ökat drastiskt.
Som LOs utredare Kjell Rautio konstaterar har Försäkringskassans fokus på att pröva rätten till sjukpenning skett på bekostnad av att samordna insatser med andra aktörer, inte minst arbetsgivare.
Resultatet har blivit att allmänhetens förtroende för Försäkringskassan har minskat. Försäkringskassan har följaktligen fått uppgiften att trycka ner antalet sjukpenningdagar, men har få verktyg för att göra arbetslivet friskare.
De verktyg som finns för att stötta personer att komma tillbaka till arbetslivet har också försvagats, som samordningen med andra aktörer. Då återstår bara en lösning: Hårdare bedömningar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
