Attefalls bostadsfiasko

Under lång tid har Stefan Attefall använt planprocesserna och kommunerna som syndabockar för bostadsbristen i stället för att ta eget ansvar.

Stefan Attefall har oväntat utvecklats till regeringens Jan Björklund junior. SvD:s ledarsida har korat hans korridorer till ”Superdepartementet”. Vem kunde trott det för två år sedan?

Attefall och Björklund har klart gemensamma drag. De är ansvariga för landets stora krisdomäner: bostadsbyggandet och skolsituationen. De lägger bombmattor av förslag och snattrar omkring som Kalle Anka på djungelexpedition, men verkligheten slår hela tiden tillbaka från oväntat håll och ingenting blir egentligen bättre. För att försvara sig skyller de på andra.

Om Björklunds projekt blivit att skapa nya kontrollsystem, så är Attefalls passion den motsatta: att riva ner alla regler som finns. I en tid när ordet avreglering tappat skimret kallar han samma sak för ”förenklingar”. Hans senaste åtgärd presenteras därför som ”förenkling av planprocessen i stort”.

Under lång tid har Stefan Attefall använt planprocesserna och kommunerna som syndabockar för bostadsbristen. Det har varit en framgångsrik strategi för att slippa eget ansvar; media och debattörer har hakat på och etablerat påståendena som sanningar. Men stämmer dom?

Med en slående förenkling påstår Attefall att planprocesserna kan ta tio år. När Sveriges Arkitekter kontrollerade avslöjades att genomsnittstiden i Stockholm, där förhållandena ofta är exceptionellt besvärliga, bara var 19 månader.

Det är sant att en handfull överklasskommuner inte vill bygga. Men de är så marginella att det inte förklarar varför så lite byggs. Förra veckan presenterade SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) en undersökning av läget i 25 svenska kommuner. Den gav en annan bild än Attefalls.

Förra året fanns 71 800 byggklara bostäder där planprocesserna var helt färdiga i de undersökta kommunerna. Men ändå har det bara byggts 13 600 lägenheter i genomsnitt de senaste åren. Vad är det som bromsar? Rapportens svar är mångfacetterade, men en av de tyngsta orsakerna SKL ställer sig bakom är att de stora byggbolagen ”inte vill bygga i en snabbare takt”. De avvaktar för att hålla bostadspriserna uppe. De undviker också att bygga hyresrätter eftersom lönsamheten är sämre, trots att efterfrågan på dem ökar.

I Attefalls förslag om ”enklare planprocesser” finns också förbud för kommuner att gå före med bättre byggnormer. Det är en beställning från de megastora byggbolagen. För de små byggarna — de som av konkurrens-, pris- och kvalitetsskäl behöver gynnas — är kommunala särregler inget stort problem.

Varken noggrann planering eller föreställningar om kommunalt byggmotstånd förklarar bostadsbristen. Det är nu dags för de rödgröna att hitta fungerande subventioner och finansieringssystem för byggande med samhällsansvar — och därför också ordentliga planprocesser. Staten måste börja ta aktivt ansvar.