Reinfeldts politik var genomtänkt och en ökad invandring var en av nyckelfaktorerna för att förverkliga den, skriver Christer Wretborn, fd. ambassadör, regeringsutredare.
Moderaternas invandringspolitik har svängt 180 grader. Borta är de Nya Moderaternas politik. Till och med prefixet »nya« tycks ha försvunnit vilket säkert gläder de moderater som tog omvägar för att slippa konfronteras med plakat med texter som »Nya Arbetarpartiet«, Moderaterna.
Nu står Moderaterna där de förväntas, till höger i hård tävlan med Sverigedemokraterna om vem som har den mest främlingsfientliga politiken. Moderaterna är återigen ett klassiskt reaktionärt och nationellt högerparti.
Detta är inget att förundras över. Däremot finns det anledning att fråga sig vad Reinfeldts invandrings -och flyktingpolitik stod för. Vad hade han för bevekelsegrunder? Var det frågan om humanistisk övertygelse eller fanns det andra motiv?
Situationen är unik. Ingenstans i västvärlden, mig veterligen, har ett klassiskt högerparti drivit på för att liberalisera och underlätta invandring. Det är normalt vänsterpolitik.
Reinfeldt var överlag inte särskilt tydlig om sin politik. Det gällde i synnerhet invandrings-och flyktingpolitiken. Men i Davos kom plötsligt ett svar. Där informerades församlingen om att låglönejobbens andel på den svenska arbetsmarknaden utgjorde endast 2,5 procent medan genomsnittet för andra jämförbara länder var drygt 17 procent. Det såg Reinfeldt som ett problem.
För en nyliberal är det självklart att arbetslösheten är orsakad av för höga löner, särskilt när det gäller grupper med låg utbildning eller som av andra skäl har en svag ställning på arbetsmarknaden. Hans företrädare Lundgren hade misslyckats med sitt valbudskap 2002 om systemskifte men
Reinfeldt och hans närmaste, som hade samma syfte, var smartare. De utmanade inte facken, angrep inte anställningstryggheten eller kampanjade för lönesänkningar.
Lönesänkningarna skulle i stället ske genom ett ökat utbudet av arbetskraft. Om det utbudet består av personer som i huvudsak kommer att rikta sin efterfrågan mot sektorer med låga kvalifikationskrav skulle pressen på att sänka de lägsta lönerna öka.
De så kallade trösklarna skulle minska eller försvinna. Och därmed är mycket vunnet. De fackliga organisationerna försvagas, anställningstryggheten kommer på sikt att urholkas och lönespridningen öka. Kombineras politiken med kraftfulla skattesänkningar kan det också bli slutet på den för nyliberaler så förhatliga socialdemokratiska generella välfärdspolitiken.
Det gör också en rad andra åtgärder som de nya moderaterna genomfört mer begripliga. Sänkningen av restaurangmomsen, införandet av rotavdrag och rutavdrag passar väl in i en politik med syfte att öka tillgången på arbeten med låga eller inga kvalifikationskrav. Politiken var genomtänkt och en ökad invandring var en av nyckelfaktorerna för att förverkliga den.
Vi står inför den största flyktingvågen sedan andra världskriget. Att ge människor som flyr krig och terror skydd är en nödvändig och humanistisk politik. Invandringen ökade efter valsegern 2006 – innan den humanitära katastrofen i Syrien brutit ut. Dessutom öppnades för arbetsgivarna att på egen hand svara för en arbetskraftinvandring från länder utanför EU utan att det förelåg en flyktingsituation. Arbetskraftinvandring svarade för nästan 25 procent av invandringen under den borgerliga regeringens två sista år.
Frånvaron av en integrationspolitik förstärker intrycket av politiken knappast hade empatiska förtecken. Integrationen skulle marknaden sköta. Mot trycket av ökade kostnader och den låga sysselsättningsgraden bland flyktingarna kunde emellertid en aktiv integrationspolitiken inte längre nonchaleras. 2010 lanserades etableringsreformen. Avsikten var att nyanlända snabbt skulle få arbete och lära sig svenska.
Arbetsförmedlingens uppdrag var att de nyanlända skulle placeras i kommuner där det fanns utsikter till arbete. Det tog inte lång tid innan politiken havererade (se t.ex. Ek. Debatt nr 4). De nyanlända är överrepresesenterade i kommuner med befolkningsminskning och hög arbetslöshet; kommuner med ont om jobb och låg sannolikhet för att nya ska växa fram.
Reinfeldts politik har emellertid varit framgångsrik. I dag argumenteras öppet för att andelen låglönejobb måste öka. De borgerliga ledarsidorna självklart, på nyhetsplats sker en mer försåtlig argumentation och de borgerliga partierna har naturligtvis hakat på liksom det vanliga kopplet av nationalekonomer.
Omdömet kan förefalla hårt. I borgerlig media hyllas Reinfeldt som den store statsmannen. Reinfeldt har dock aldrig förklarat sin politik, målsättning eller ideologisk grund. Å andra sidan är det aldrig någon som på allvar granskat vad Reinfeldts tal om det nya arbetarpartiet stod för. Ändå var det en väl genomtänkt politik.
Det som skiljer Reinfeldt från andra som pläderar för ett nyliberalt samhälle är att han har haft en skickligare retorik och att han var bereddatt arbeta långsiktigt. Allt ska inte rivas på en gång. Nedmonteringen ska ske bit för bit utan att det egentligen märks.
Den politiska striden är demokratins livsluft. Förs den öppet, sakligt utan dolda motiv ger den medborgarna en god möjlighet att ta ställning mellan olika alternativ. Men försöker man rättfärdiga sin politik med argument som inte har med den faktiskt förda politiken att göra är det inte bara cynism utan också ett svek mot väljarna och ytterst demokratin. Reinfeldts år vid makten är ett gott exempel på detta.
Christer Wretborn, fd. ambassadör, regeringsutredare och författare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
