Det samtyckesbrott som utövas mot personer med behov av assistans är statligt understött. Den feministiska rörelsen måste bredda sin ansats, skriver Christine Bylund, Forum för feministisk forskning.
Vad är samtycke? Två parter som gemensamt kommit överens om att de båda vill göra något och sedan gör det.
Vad är personlig integritet? Möjligheten att kunna svara: nej. Vissa saker är privata. Vissa saker har andra inte med att göra. Någonstans går gränsen. Man ställer inte vilka frågor som helst.
Frågor om samtycke är centrala inom den feministiska rörelsen. För att uppnå verklig jämställdhet måste varje person, oavsett kön, ha rätt och möjlighet att kunna ge sitt samtycke till vad som händer med hens kropp. Den personliga integriteten och kroppsliga gränser måste respekteras och får inte överskridas på grund av föreställningar om kön eller sexualitet.
Detta är tyvärr inte fallet i dag. Därför fortgår den feministiska kampen. För allas rätt att kunna svara ja eller nej och få sina svar respekterade.
För en person med behov av personlig assistans i dagens Sverige är samtycke och integritet två begrepp som knappt går att föreställa sig i praktiken. Att kunna svara nej. Att inte behöva svara på fråga efter fråga om vilka kläder man har på sig, hur lång tid det tar när man går på toaletten, hur ofta man duschar och hur man duschar.
Rätten till personlig assistans, och genom den rätten till rörelsefrihet, arbete, kläder på kroppen och mat i magen regleras idag av integritetsnära omprövningar som ställer just dessa frågor. Inte en gång. Utan igen och igen. Varje eller vartannat år omprövas en persons rätt till personlig assistans förutsättningslöst.
Som person i behov av assistans kan du inte säga nej. Inte vägra eller åberopa att du inte samtyckt till att svara på dessa frågor eller något ännu värre. Inte åberopa att du inte samtyckt till att en främmande person ska klocka hur länge du duschar i realtid. Stå utanför badrummet och kika in med papper, penna och stoppur i händerna. Om du vägrar förlorar du möjligheten att få assistans och med ens möjligheten att delta i samhället – att vara medborgare.
Vad som skulle beskrivas som övergrepp och brott mot den personliga integriteten om det gällt någon annan, beskrivs inte så när det kommer till personer i behov av assistans. På grund av en funktionalitet omöjlig att välja bort är den enskilde beroende av att samhället ger möjlighet till att kunna delta och verka i det. Om denna möjlighet inte ges på rättvisa och samtyckliga grunder med respekt för privatlivet måste den enskilde ändå acceptera detta. Något alternativ finns inte.
Den feministiska rörelsen kan inte göra anspråk på att vara ”alla kvinnors rörelse” om den inte förstår och förvaltar de erfarenheter som ryms inom den. Vi är många från olika marginaliserade positioner som ropat – tala inte om oss, vi är redan här.
Frågan om rätt till skydd mot övergrepp är i grunden feministisk. Men det samtyckesbrott som utövas mot personer med behov av assistans är statligt understött. Därför måste den feministiska rörelsen i sin strävan mot jämställdhet bredda sin intersektionella ansats. I större uträckning måste vi diskutera frågor om funktionalitet. Vi måste diskutera normer om vem som uppfattas som frisk eller sjuk och hur detta påverkar vem som har rätt till personlig integritet och en reell möjlighet att samtycka till statliga och kommunala kontroller av den egna kroppen.
Vägen till verklig jämställdhet skapar vi först när vi gemensamt talar om alla människors rätt till medborgerliga rättigheter, rörelsefrihet, integritet och att kunna välja vem som ser en i duschen!
Christine Bylund, är styrelseledamot för Forum för feministisk forskning, mastersstudent i genusvetenskap och metodutvecklare inom den svenska Independent Living-rörelsen. Hon omprövar i dagsläget sin personliga assistans och väntar på besök i duschen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
