Rasismen i Sverige beskrivs ofta som strukturell. Men exakt vad är strukturell rasism. David Brax, Post doc vid CERGU, Göteborgs Universitet, reder ut begreppen.
Vårens debatt om rasism har i flera fall strandat på begreppet ”Strukturell rasism”. Samma sak skedde förra året i den debatt som tog fart med Reva och Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Vissa debattörer förnekar att strukturell rasism existerar i Sverige, andra att ”strukturell rasism” ens är ett meningsfullt begrepp. Ibland beror detta på skepsis mot strukturella förklaringar överlag, eller mot att ”rasism” kan tillskrivas samhällen snarare än individer. På andra sidan finns de som menar att strukturell rasism är ett av vårt samhälles mest utmärkande drag. Oenigheten förefaller delvis begreppslig och teoretisk: den handlar om hur rasismen ska förstås och beskrivas. Del av problemet är oklarhet kring vad det innebär att ett problem är strukturellt. Jag vill illustrera detta med ett mindre omstritt exempel utan avancerat teoretiskt bagage, men först behöver vi reda ut två missförstånd.
Samhällsstrukturer, som mänskliga drag, behöver inte vara dominerande i de sammanhang de förekommer. De behöver inte heller vara dominerande för att vara problematiska. Att erkänna existensen av ”motstrukturer” är viktigt – inte minst för de som inte känner igen beskrivningen av det svenska som ett rasistiskt samhälle. Det andra missförståndet angående strukturer är att de skulle vara rigida, dvs att de hinder de sätter upp är oöverkomliga. Det faktum att motstrukturer existerar ger att så inte är fallet.
Bilköer är ett exempel på ett högst konkret strukturellt problem. Ingen förnekar att bilköer uppstår. Ingen menar heller att de gör det omöjligt att ta sig fram i trafiken. Ytterst få ger sig ut i trafiken med avsikten att skapa bilköer. Ändå skapas bilköer till stor del av en mängd beslut – beslutet att ta bilen till jobbet. Problemet är ett resultat av handlingar vars avsikt inte är att orsaka problemet. Bilköer skapas också av infrastrukturen. Om vi hade bättre vägar, en mer attraktiv kollektivtrafik eller bättre stadsplanering skulle förmodligen bilköer inte uppstå lika ofta. ”Skurkarna” är de som kör ensamma i rusningstrafik, trots att de inte måste. Men även de som samåker eller saknar alternativ bidrar till att bilköer uppstår. Att problemet är strukturellt betyder att de processer som skapar bilköer inbegriper faktorer som inte är beslut, samt beslut som handlar om annat. Vi är ansvariga för problemet därför att vårt beteende i olika mån bidrar till att bilköer bildas. Detta trots att de skulle ha uppstått även om just jag stannat hemma eller tagit bussen.
Strukturell rasism kan förstås på ett liknande sätt. Det finns visserligen politiskt övertygade rasister som avser att göra tillvaron sämre för människor från vissa grupper. Men det finns också fördomsfulla människor som inte avsiktligt gör livet värre för de som de har fördomar om. Det finns välvilliga människor som försöker minska rasismen i samhället i sig själva, men som ändå i viss mån undviker, eller inte lyssnar lika mycket på, medlemmar av andra grupper. Det är kanske här de flesta av oss befinner sig. Dessa beteenden kan var för sig vara relativt harmlösa, men när de aggregeras uppstår stora negativa effekter för utsatta grupper. Samtliga bidrar då till den strukturella rasismen, men i olika grad och med olika grad av klandervärdhet. Det finns också paralleller till infrastruktur – som bostads-segregering, informella sociala koder i skola och arbetsliv, missvisande representation av utsatta grupper nyhetsrapporteringen, i populärkultur osv.
Analogin kan hjälpa oss förstå kontroversiella förslag som t.ex. att föra rasbaserad statistik, eller att använda begrepp som ”rasifierad”. Att använda distinktioner vars betydelse vi på sikt vill minska anklagas ibland för att i sig vara ett uttryck för rasism. Förespråkare menar att det är nödvändigt för att synliggöra problem och ge utsatta grupper en chans att höras. Detta kan förstås som åtgärder i linje med att göra om en motorvägsfil till buss- och samåkningsfil. Det är tänkt som ett incitament till förbättring, men om det inte fungerar som sådant kan det göra situationen värre. I många fall kommer det dessutom att vara oklart om, och i vad mån, en enskild händelse bidrar till det strukturella problemet.
En viktig skillnad är att bilköer tenderar att främst drabba de som bidrar till dem. Den strukturella rasismen är fundamentalt orättvis och diskriminerande i sitt utfall. Det innebär två saker: 1) De som bidrar till den strukturella rasismen har svårare för att se den (eftersom vi sällan är de som drabbas). Och 2) De som orsakar problemet har svagare incitament att ändra sig. Det finns också starka psykologiska och sociala skäl att inte erkänna att vi bidrar till problemet.
Strukturella problem är komplexa problem. Det innebär att det ofta är öppet vilka händelser som bör räknas till problemet, och svårt att isolera betydelsen av enskilda element. Det är därför ”strukturell rasism” ofta kritiseras som ett alltför vagt begrepp, och att alltför mycket anses som rasistiskt.
Att erkänna att bilköer är ett strukturellt problem är inte att säga att Sverige är ett särskilt ”bilköistiskt” land. Vi har i själva verket relativt god infrastruktur och utvecklad kollektivtrafik. Ändå uppstår bilköer, och vi skulle kunna göra mycket mer – både på individ- och samhällsnivå. På samma sätt förhåller det sig med rasismen. För att komma åt den behöver vi inse vårt ansvar för missförhållanden som vi inte avsiktligt skapat, och där betydelsen av vårt enskilda beteende är marginellt. Det är en helt annan slags ansvar än det vi tillskriver den som handlar med ont uppsåt. Det är en helt annan typ av ansvar än det vi tillskriver den som begår ett rasistiskt motiverat våldsdåd. Strukturell rasism förutsätter inte att vi som bidrar till den är rasister i någon starkare mening.
David Brax, Post-doc vid CERGU, Göteborgs Universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
