Den likvärdiga skolan finns inte längre

I stället för att vara klassutjämnande har den svenska skolan blivit det främsta instrumentet för att motverka social rörlighet.

Den svenska skolans nedåtgående spiral bara fortsätter. I den för svensk politik viktiga PISA 2012 som presenterades av Skolverket i går redovisas en katastrofal försämring för svenska 15-åringars kunskaper i matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Värst är nedgången i matematik. Sämst går det för pojkar och elever som redan tidigare presterade dåligt.

Inom samtliga ämnesområden presterar Sverige nu sämre än genomsnittet bland OECD-länderna. Betyder det att botten är nådd?

Utfrågningen under Skolverkets presskonferens visar att åsikterna om varför den svenska skolan gjort bort sig går isär. Många kvalificerade gissningar luftades, riktig kunskap saknas. Vi väntar förstås med spänning på den statliga skolutredningen. I väntan på den läser jag om en av de bästa analyserna av det svenska skolfiaskot som finns på marknaden, nämligen skolstrategen Per Kornhalls ”Barnexperimentet”.

Kommunaliseringen och friskolereformen brukar numera anges som nycklar till det svenska skolmisslyckandet. De är allvarliga i sig – men till dem lägger Kornhall den märkliga ideologiska inriktning som styrt innehållet i den svenska skolan.

Det man brukar tala om är en linje inom pedagogiken som kallas progressivism eller konstruktivism och som historiskt har sina rötter hos pedagoger som Piaget, Dewey och Vygotskij. Kardinalstanken tycks vara att kunskap inte egentligen går att överföra. Kunskap finns i stället hos den unga individen eller ute i samhället. Det betyder att läraren inte längre behöver lära ut, utan i stället bör fungera som mentor för att underlätta elevens egen kunskapsinhämtning. På många svenska grundskolor talas det även i dag om att tioåringarna ”forskar”, och på högstadiet står ”mentorerna” som spön i backen.

I Sverige har de här vetenskapligt undermåliga teorierna på ett olyckligt sätt råkat sammanfalla med teknikutveckling och marknadsliberalism. För teknikentusiasterna var det goda nyheter att det räckte med att ge en elev en dator. För vinstmaximerande friskolor var det väldigt praktiskt att kunna dra ner på lärarledd undervisning, undervisningsmaterial och lokaler. Resultatet för den enskilda eleven har blivit kaos, förvirring – och dåliga studieresultat.

Mest drabbade är förstås elever från studieovana hem. PISA-studien är ett kvitto på detta. Vilket känns extra tragiskt eftersom det betyder att portalparagrafen inom svensk skollag, nämligen likvärdigheten, inte finns längre. I stället för att vara klassutjämnande har den svenska skolan blivit det främsta instrumentet för att motverka social rörlighet.

Och när det i sin tur har skapat ett system där en femtedel av befolkningen har svårt för att räkna eller läsa en dagstidningstext – vad tror ni att det säger om det landets utvecklingspotential på 15 års sikt?