Det finns ett stort tomt utrymme för socialliberaler

LEDARE Både Liberalerna och Centern hävdar att de har lyckats få ett starkt gehör för liberal politik i januariavtalets 73-punktsprogram. Det påståendet utgör ett typexempel på en klassisk övertalningsdefinition.

Att åtgärder som sänkt skatt för dem med högst inkomst skulle vara typisk liberal politik är knappast självklart. Vad klassiska liberaler skulle anse om att slopa värnskatten kan vi inte veta, men en välgrundad gissning är att John Stuart Mill knappast skulle vara nöjd. Han ville snarare omfördela i motsatt riktning.

Än mindre troligt är att den liberala filosofen John Rawls skulle stödja förslaget. Han ville endast godkänna reformer som ledde till förbättringar för dem som har det sämst ställt. Däremot skulle antagligen förslaget om sänkt skatt för de rikaste ha fått stöd av den nyliberala filosofen Robert Nozick, även om inte heller han skulle vara med på noterna fullt ut. Han ville ju avskaffa alla skatter överhuvudtaget.

Liberalismen är inte någon enhetlig ideologi. En av flera liberala tankelinjer handlar om försvaret av olika rättigheter; som yttrandefrihet, organisationsfrihet och religionsfrihet. Det tankegodset omfattas också av den demokratiska vänstern. En annan linje handlar om att begränsa statens inflytande till förmån för den fria marknaden. Men på den punkten är liberalismen kluven. Den socialliberala strömningen betonar tvärtom behovet av en stark gemensam välfärd, ofta i form av en stor offentlig sektor.

Vilken slags liberalism som de svenska Liberalerna ska företräda i framtiden avgörs i hög grad av vem som kommer att efterträda Jan Björklund som partiledare. Hur de personer som nämns som kandidater ser på spänningen mellan socialliberalism och nyliberalism förblir emellertid dunkelt. Sådant artikuleras sällan även om skiljelinjerna kan anas under ytan. Istället går den synliga motsättningen mellan dem som i regeringsbildning ville luta sig mot Kristersson och kunde tänka sig att ta stöd av SD och dem som föredrog att ge stöd åt en rödgrön regering.

För arbetarrörelsen vore det positivt om Liberalerna utvecklades i socialliberal riktning, men det är nog att hoppas på för mycket.

Den av kandidaterna som profilerat sig tydligast i Kristerssons riktning är Nyamko Sabuni. I hennes fall handlar det inte bara om olika politiska förslag utan också om inställningen till SD. I en intervju i det liberala magasinet Nu hävdar hon att attityden till SD bör vara konfrontation när man tycker olika – men ”öppenhet att samverka där man tycker lika”. Hon förklarar inte närmare i vilka frågor som hon anser att partierna tycker lika. Istället motiverar hon hållningen med att partiet måste kunna söka stöd ”såväl vänsterut som högerut” för att uppnå majoritet i riksdagen. Inställningen är snubblande nära den som Ebba Busch Thor nyligen gav uttryck för och som i hårda ordalag kritiserades av Jan Björklund.

En som tvärtom angriper Liberalerna för att ha vandrat högerut är partiets tidigare ledare Bengt Westerberg. I en artikel i Aftonbladet argumenterar han för att partiet medvetet bör fjärma sig från Kristersson. Westerbergs omdöme är skoningslöst: ”Allianssamverkan under moderat ledning har varit nära att ta kål på partiet. Erfarenheterna är inte heller särskilt goda från den samverkan med M som, när jag själv ledde partiet, skedde inför valet 1991.”

Det har blivit allt mer trångt på den politiska högerkanten i Sverige. Ebba Bush Thor använder en retorik som tydligt syftar till att ta väljare från SD och M har öppnat för samverkan högerut. Däremot finns ett stort tomt utrymme för den som vill inta en socialliberal position. Det fältet har sedan länge lämnats tomt. För arbetarrörelsen vore det positivt om Liberalerna utvecklades i socialliberal riktning, men det är nog att hoppas på för mycket. Vad som däremot är realistiskt är att partiet fortsätter att hålla dörren stängd för SD.