Djur, medicin och hoten mot människan

SÖNDAGSKRÖNIKAN I journalen blinkar en varning: patienten har en resistent bakteriestam. I livsmedelsaffären bär samtidigt kycklingarna på samma resistenta bakterier, utan någon som helst varning. Fanny Nilsson tittar närmare på förhållandet mellan djur och medicin på randen till en pandemi.

SARS-utbrottet i Asien 2003 verkar ha börjat med delikatessen palmmård, ett rödgrått kattliknande djur. MERS, med en dödlighet på över 30 % som plågat den Arabiska halvön sedan 2013 i olika utbrott, verkar komma från människans samröre med kameler. Både SARS och MERS är coronavirus, nu under god kontroll. Men här står vi igen – med ett nytt virus från samma familj som också tros härröra från människans klåfingriga samröre med djur. I fallet med covid-19 pekar forskarnas hypoteser mot en fiskmarknad. Studier indikerar också att fladdermöss, med sitt speciella immunsystem, är en central bärare av de mycket sjukdomsskapande coronavirusen.

De kallas zoonoser – virus, bakterier och parasiter som lever och frodas i väsentligt friska eller milt sjuka djur, men som när de överförs till människan kan bli direkt livsfarliga. Svin- och fågelinfluensan är två andra kända exempel, som var symbioser av olika arters influensavirus.

”Det här är ett skitvirus som vi inte ska ha hos människan” konstaterade den frispråkige professorn i infektionssjukdomar Björn Olsen när fallen började stiga. ”Vi har helt enkelt fått det för att vi håller på med de här jävligt konstiga djurmarknaderna.” Man har sett det komma, och man har varnat för det, menar Olsen.

Jävligt konstiga djurmarknader och kinesers märkliga matvanor är en tillgriplig förklaringsmodell i det blame game som nu utbrutit. Men faktum är att vi i Europa pysslar med våra egna inkubatorer av potentiellt samhällsfarliga smittsamma sjukdomar.

År 2050 uppskattas femtio miljoner människor dö av antitbiotikaresistens – fler än cancer och diabetes tillsammans.

Under min grundutbildning på läkarprogrammet var det stort fokus på att inte överbehandla med antibiotika. STRAMA (Samverkan mot antibiotikaresistens och slarviga läkares outtröttliga uppfostrare) höll föreläsningar om vikten att barn med öroninflammation INTE ska ha penicillin och att urinvägsinfektioner kan behandlas på tre dagar istället för fem. Antibiotika driver antibiotikaresistens – dystopin som alltid kommer i skymundan av mer spännande undergångsscenarier som kärnvapenkrig och klimatkatastrof. Utan fungerande antibiotika är vi tillbaka på 1800-talsvård. Unga och friska skulle dö i drivor av banala infektioner. Cellgifter och immunhämmande behandlingar skulle bli omöjligt, livsfarligt.

En rådig och frågvis vegetarian i min klass räckte på en av de där mikrobiologiföreläsningarna upp handen: ”Men är det inte så att köttindustrin konsumerar mer antibiotika i världen än behandlingen av människor?” Föreläsaren såg först lite frågande ut, och svarade sedan något om att det nog inte är ett så stort problem.

Några år senare sitter jag på ännu en uppfostringsföreläsning där staplar visar hur läkare i Stockholm är alldeles för snabba på receptblocket för antibiotika, och att Västerbotten är bäst i klassen. (Orsaken är såklart att människor i Västerbotten går mindre till doktorn än rekordvårdsökarna i huvudstaden.) Kanske 30 sekunder av föredraget berör slöseriet av antibiotika på djur: STRAMA-föreläsarna konstaterar klämkäckt att i Sverige har vi faktiskt lägst antibiotikatryck i Europa inom mjölk- och köttindustrin – ”Så ät mer svenskt kött!”. Dessa budskap är besynnerligt dubbla.

År 2015 beräknades var tredje svensk kyckling i våra kyldiskar vara bärare av så kallade ESBL-producerande bakterier, som kan överföras till människa. Är man en människa (och inte en kyckling) med ESBL-bärarskap har man en röd ilsken varningstriangel i sin journal. Särskilda regler råder och på sjukhus behöver man ibland enkelrum av smittskyddsskäl. Svensk fågelindustri har ingen som helst upplysningsplikt till oss kunder om sina resistensbärande fåglar som vi kånkar hem till våra kök. Inga röda trianglar. Blir ESBL-bakterierna även resistenta mot anitbiotikumet karbapenem – ett ökande problem – får man ESBL-CARBA, den mest fruktade bakterien på sjukhus.

Över sextio procent av danska avelsgrisar var 2014 bärare av den resistenta bakterien MRSA. I en stickprovskontroll från förra året var nio av tio grisar positiva. Något annorlunda än ”vanlig” MRSA kallas stammen festligt nog gris-MRSA och beräknades 2016 ha smittat 12 000 danskar. Om jag skulle bli MRSA-bärare efter att oförsiktigt ha handskats med danskt bacon skulle jag inte bara få en ilsken röd triangel i journalen – jag skulle inte få jobba inom vården med immunsvaga patienter. Men dansk gris, utan varningstexter, säljs friskt i våra affärer. För att inte tala om oxfilé från Brasilien, lamm från Irland och gris från Polen. Spansk ibericoskinka, italiensk prosciutto, grekisk fetaost. Låter det gott? Precis, så himla duktiga på att äta svenskt är vi faktiskt inte.

En ökande skara, till exempel min vegetarian till kurskamrat, har insett det här och skippar därför köttet. Till följd har importen av alla restaurangers favoritköttsubstitut halloumi ökat explosionsartat i Sverige.  Halloumi, en näringsfattig och smaklös historia som tyvärr numera utgör själva ”biffen” i alldeles för många vegburgare, får bara produceras på Cypern. Och Cypern är överlägset supersämst i Europa på antibiotikahushållning inom djurindustrin. Titta på bara på det här diagrammet. Men vad rör det oss om Cypern, Italien eller Grekland har massa antibiotikaresistens i sina djurfabriker, samhällen och sjukhus? Därför att bakterier struntar heligt inte bara i art- utan såklart även landsgränser. En ökad mängd resistensmekanismer i världen är ett hot mot oss alla.

Jag tänker ofta på hur märkligt det är att sitta i särskilda STRAMA-ronder på sjukhusen och noggrant gå igenom antibiotikaval för patienterna med infektionsspecialister, för att sen gå iväg till personalmatsalen och trycka i sig en halloumigryta eller fläskkotlett. Varför pratar vi i vården inte om det här? Varför kvittrar STRAMA ”Ät mer svenskt kött!” som en annan Scan-reklam? In med den frispråkige professorn i infektionssjukdomar igen:
”Det är ju en slags våldtäkt på ett av medicinens största mirakel.”

Det är det grövsta och samtidigt mest kraftfulla jag hört någon säga i frågan. Björn Olsen fortsätter i samma intervju:
”En sak vi kan göra, som vi faktiskt måste göra, det är att komma överens om ett absolut stopp för antibiotikaanvändningen inom köttproduktion, jordbruk, allting sånt. Antibiotika är exklusivt för en enda djurart på jorden, och det är människan. Och det ska användas till de svagaste människorna, de som verkligen behöver det. Annars så går det här käpprätt åt helvete.”

År 2050 uppskattas femtio miljoner människor dö av antitbiotikaresistens – fler än cancer och diabetes tillsammans, enligt en rapport utförd på uppdrag av den brittiska regeringen. Det är också sannolikt långt många fler liv än vad covid-19 kommer skörda. Syftet med den här texten är inte att underblåsa dystopiska tankar mitt i folks oro och förvirring över handtvätt (gör det mer) och munskydd (använd det inte), utan peka på sambanden. Coronavirus och influensor kommer att komma och gå. Har vi riktig otur kan vi drabbas av något som är kombinerat ofantligt smittsamt och dödligt. Det bästa vi kan göra för att öka chansen för vår egen arts överlevnad är inte bara att forska fram nya mediciner och smittspåra utbrott. Vi måste sluta med smutsiga djurmarknader. Vi måste lägga ner industriell fabriksuppfödning. Vi måste sluta slösa med antibiotika. Kanske genom den enklaste strategin av alla: Bara lämna djuren i fred.

Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som underläkare.

UPPDATERING: Branschorganisationen Svensk Fågel har reagerat på denna artikel, och inkommit med en replik.

Fanny Nilsson har bemött repliken här.

UPPDATERING: Texten har redigerats. Tidigare uppgav WHO att smittsamheten för covid-19 var lägre än för influennsa. Denna uppgift har nu tagits bort från texten.