Stora brister råder i dag i skyddet för whistleblowers, skriver Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Behövs ett stärkt skydd för whistleblowers på den svenska arbetsmarknaden?
Frågan om whistleblowing, anställda som internt eller externt slår larm om missförhållanden och oegentligheter, har hög aktualitet i dag.
I många länder, till exempel Storbritannien och Norge, finns i dag särskild lagstiftning som ger ett skydd för den som slår larm, men som också sätter gränser för vad som är skyddsvärt. Arbetsgivare förutsätts ha särskilda system – interna larmkanaler – och extern whistleblowing ses som ett undantag.
Folkrättsligt pågår också reglering till exempel inom Europarådet. Högst på agendan synes syftet att motverka korruption stå.
Till grund för whistleblowing ligger yttrandefriheten, en av hörnstenarna i de mänskliga rättigheterna. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, har under senare år prövat gränserna för yttrandefriheten i arbetslivet.
Artikel 10 i Europakonventionen har tolkats utifrån att det finns ett allmänt intresse av att missförhållanden och oegentligheter i arbetslivet uppmärksammas. Allmänintresset kan till och med vara starkare än lagstadgad tystnadsplikt.
De åtgärder som vidtas mot anställda som slår larm och uttrycker kritik måste vara proportionerliga. Och konventionsstaterna har en skyldighet att ge skydd för yttrandefriheten också när det gäller privatanställda.
Vilket skydd har whistleblowers på den svenska arbetsmarknaden?
Två utredningar (dir 2012:76 och dir 2013:16) har tillsatts med uppgift att lägga fram förslag till lagstiftning.
I det ena fallet handlar det om meddelarfrihet för privatanställda i offentligt finansierad verksamhet (skola, vård, omsorg) och i det andra fallet om stärkt skydd för anställda som slår larm.
Någon särskild lagstiftning avseende whistleblowing finns inte i dag.
Offentliganställda har ett skydd i grundlagarna där meddelarfriheten gentemot media med efterforsknings- och repressalieförbud rättsligt sett är starkt. Privatanställda har inget motsvarande skydd.
Privatanställdas yttrandefrihet och kritikrätt följer av de principer som utvecklats av Arbetsdomstolen. Domstolen tar sin utgångspunkt i det demokratiska arbetslivet och har uttalat att alla anställda har en vidsträckt kritikrätt med grund i de mänskliga rättigheterna.
Samtidigt finns det gränser utifrån kravet på lojalitet i anställningen.
Lagstiftning på detta område kan ske av två skäl. För det första för att uppfylla folkrättsliga åtaganden och för det andra för att skyddet behöver stärkas.
Frågan måste dock ställas – vem ska skyddas? En reglering av gränserna för whistleblowing där också interna larmkanaler byggs upp kommer i första hand att skydda arbetsgivarens intressen.
Ett system där att slå larm blir en skyldighet och inte en rättighet för anställda blir ett krav på aktiv lojalitet.
Vi har det redan i de nya Lex Sarah-bestämmelserna där anställda i dag är rapportörer i ett kvalitetssäkringssystem. Långt bort från ursprunget att ge skydd för yttrandefriheten och för vakandeplikten över de som inte själva kan slå larm.
Ingen återrapportering i systemet är knappast ett uttryck för ett demokratiskt arbetsliv.
Ett stärkt skydd kan säkert behövas men frågan är på vilka områden.
I dag saknas helt lagstiftning som ger skydd mot trakasserier i arbetslivet såvida det inte handlar om diskriminering. Den som slår larm om missförhållanden och oegentligheter kan behöva ett trakasseriskydd.
Fackförbundet Vision har tagit upp denna brist. En annan brist gäller meddelarfriheten som i dag inte direkt omfattar rätten att slå larm till myndigheter, inte ens för offentliganställda.
Det räcker således inte med att vissa grupper av privatanställda får meddelarfrihet gentemot media.
Avslutningsvis, jag låter mig gärna överraskas av de utredningsförslag som komma skall, är jag inte säker på att skyddet för den som slår larm stärks genom ett ökat rättsliggörande.
Symboliskt kan det dock fylla en funktion och bli en motvikt till vad som kallas för ”tystnadens kultur”.
Susanne Fransson, docent i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
