Enkelspårig kritik mot identitetspolitiken

Identitetspolitikens dilemman är olösliga. Diskussionerna är utan slut. Men det innebär likväl att det är ett samtal vi behöver söka oss vidare i.

Varningar för identitetspolitik används utan närmare förklaring som slappa försök att slippa antirasistisk samhällskritik. De kommer från både höger och vänster. Inflytelserika liberaler, som Lena Andersson, förkastar all politik baserad på gruppidentitet. Det är bara individens egen frihet som räknas.

Men finns det någon frigörande rörelse som inte har vilat på ett sammanfogat vi – en identitet? Arbetarrörelsen, medborgarrättsrörelsen i USA, feminismen och hbtq-rörelsen lyckades skapa denna känsla att vara ett vi, som förutsättning för kollektivt handlande. De ställde sig mitt på scenen och sade: vi är många, vi är förtryckta och vi har rättigheter.

En mer sofistikerad kritik mot identitetsskapandets nedhållande risker har hela tiden kommit inifrån rörelserna. Minoriteter och normbrytare har gjort uppror. Man började så småningom betona att alla identiteter var rörliga. Vi:et öppnades.

Olika essentialistiska föreställningar om naturgivna tillhörigheter sorterade ut som konservativa. Teoretiker som Stuart Hall, Edward Said och Gayatri Chakravorty Spivak blev postkoloniala ikoner. Man började tala om rasifieringsprocesser och kön som performativa handlingar. Postmodern vänsterfilosofi dekonstruerade hela idén om identitet tills allt verkade flyta fritt.

Men när dagen var slut kvarstod en enkel erfarenhet: Det blir ingen politik utan gemensamt handlande. Identitetspolitikens dilemman är olösliga. Diskussionerna är utan slut.

Nyligen kom ett befriande framfusigt inlägg i pamfletten “Kreol. Ett spöke går runt i orten” av Lewend Tasin och Anton Landehag. Bakgrunden är en studiecirkel som Megafonen startade i en av Storstockholms norra stadsdelar en tid efter upproret i Husby. Den har alla förutsättningar att lämna spår. Ja, den är berusande.

De tacklar den liberala och individualistiska kritiken av identitetspolitik på ett vinnande sätt. Redan den första meningen slår ut som en snabb fanfar: “Vi är en ny social grupp { … } som hittills inte identifierat oss själva som grupp.”

De som vill bli synliga som ett vi är de nya kreolerna, de som rasifierats av koloniala stereotyper – spökena från (för)orten. Men som för länge sedan vänt ryggen åt enkla rasistiska gränsdragningar för att i stället försöka hitta liv, språk och värderingar i en daglig förblandning av allt och alla. De är kosmopolitikens subjekt. Och de vill ha rättvisa.

Deras infogade manifest avslutas: “Vårt teoretiserande kring vår identitet bör förstås som ett försök att skapa en analys som grund för vår organisering.”

Det är suveränt skrivet. Enkla ord om svåra, nästan ogenomträngliga, frågor. Men skolad i postkoloniala synsätt ställer man sig reflexmässigt frågan: vem är inte kreol, vilka är det som faller utanför deras vi?

Pamfletten genomsyras av en enormt stark tilltro till människors förmåga att bryta sig fria från rasdiskriminering genom att formulera om sig, inte ensamma men tillsammans. “När vi kreoliseras, så är vi i en process av avrasifiering av oss själva.” Det är enkelt att gilla ansatsen. Men är den ändå inte en övetro? De verkar till exempel föredra begreppet rasistiska tankemönster i stället för maktordningar.

I sin läsvärda avhandling i etik, som kom helt nyligen, bearbetar författaren Elisabeth Hjorth samma frågor som Tasin och Landehag. Hon har också stor tilltro till språkets och berättelsernas makt. Men hon stöter på motstånd. Människors kroppar står i vägen. När man lever innesluten i rasdiskriminerande strukturer, med djupa historiska förankringar, kan man inte enkelt fly sin hudfärg. Det gäller både “vita” och “svarta”.

Hon citerar Simone de Beauvoir: “Det finns alltså två sätt att överskrida det givna: det är något helt annat att ge sig ut på en resa än att fly från ett fängelse.” Hjorth kommenterar orden så här: “Den som har möjlighet att resa, att byta skepnader och identiteter och har tillgång till olika språk transcenderar sig i kraft av den privilegierades frihet. För den som saknar allt detta kommer valen och subjektiviteten att se annorlunda ut.”

I Kreol återfinns olika samtal mellan tre personer, kanske i Megafonens ursprungliga studiecirkel. En av dem säger så här: “Men vi är ju inte blattar, vi kom väl fram till det, eller hur? Vi sa ju att vi var en mix, en hybrid, något annat, något nytt …”.

Är det så att kreolerna är de som har förmågan “att ge sig ut på en resa”, i motsats till blattarna? Kreol slutar med en annan svår fråga: “Kan svenskar, alltså jag menar ‘etniska svenskar’ vara kreoler?” Alla frågor kan besvaras. Men inga svar är slutgiltiga.