Ett nytt kommunistiskt «kejsardöme«

Nationella folkkongressen i Kina har gett president Xi Jinping ett livstidsmandat.  Likheten med det en gång avskaffade kejsardömet är påfallande.

Xi Jinping blev president 2012 och lovade att Kina skulle återta positionen som en betydande global makt. Förra året deklarerade Xi Jinping att världen stod inför en »ny era« där Kina ska spela en betydligt viktigare roll. Nu visar det sig att han själv också ska ha en central roll under den nya eran.

Det livstidsmandat han nu fått av Nationella folkkongressen gör Xi Jinping till landets mäktigaste ledare sedan Mao Zedong. I praktiken kommer han att kunna sitta kvar vid makten så länge han önskar.

De auktoritära tendenserna i det kinesiska samhället är tydliga inom många områden. China Labour Bulletin, med bas i Hongkong, har under senare år skildrat den hårdnande repressionen mot strejkande arbetare och mot NGO:s i Kina som försöker försvara arbetares rättigheter.

Organisationer och NGO:s som försöker agera självständigt från staten har i stor utsträckning fått slå igen, även om de agerat försiktigt och inte kritiserat landets politiska ledning.

Ett av många exempel på civila organisationer som inte överlevt är det kvinnocenter i Peking som under två decennier kunde ge juridisk rådgivning åt kvinnor. Nu är kontoret stängt och det juridiska stödet borta.

Sedan Xi Jinping kom till makten har staten också stärkt sin kontroll över media. Sedan 2015 finns en särskild lag som förbjuder journalister att »fabricera falska rapporter« i ämnen som handlar om »katastrofer« och »situationer som involverar polisen«. I realiteten har lagen blivit ett sätt för staten att tysta självständiga journalister.

De finns också en ökad tendens till att Xi Jinping använder en nationalistisk retorik för att legitimera förtryck och övergrepp. Inte minst är detta tydligt i Tibet, en provins som förvandlats till en polisstat för att kväsa inhemsk tibetansk opposition.

Kina är genomsyrat av korruption och flera ledande personer i kommunistpartiet har förlorat sin makt efter anklagelser om bestickning och mutor. När Xi Jinping hävdar att han vill rensa upp i korruptionsträsket är det vällovligt, men problemet är att Xi Jinping och kretsen kring honom kan avgöra vilka korruptionsaffärer som ska komma upp till ytan.

Därigenom har presidenten fått ytterligare ett maktmedel för att rensa ut eventuella rivaler.

För försvarare av yttrandefrihet och andra liberala fri- och rättigheter är utvecklingen i Kina en mardröm.

Mixtrandet med juridiken är också kännetecknande för anklagelserna mot den svenska medborgaren Gui Minhai. Hans böcker om kinesisk politik har retat upp den kinesiska ledningen, men det är inget som erkänns.

Istället har han anklagats för trafikbrott och för otillåtna kontakter med svenska ambassaden. Han försvann i Thailand 2015 och det visade sig att han hade förts till Kina och fängslats. Han släpptes hösten 2017 men fick inte lämna landet. Han greps igen i januari i år. Hittills har de svenska vädjandena om frigivning inte lett någonstans.

För försvarare av yttrandefrihet och andra liberala fri- och rättigheter är utvecklingen i Kina en mardröm. Särskilt prekär är situationen för arbetaraktivister, frispråkiga skribenter och dissidenter som lever i Kina. Qiao Mu, en välkänd akademiker och regimkritiker som idag lever utanför Kina, menar att Xi Jinpings politik innebär att oppositionella möts av ett »mörker av fruktan«.

Liknande omdömen har formulerats av flera andra oppositionella som vågar yttra sig därför att de har lämnat landet.

Kina är idag en enpartistat med en statsledd kapitalism. Det var Deng Xiaoping, som i realiteten tog över makten två år efter Mao Zedongs död 1976, som reformerade ekonomin genom att öppna för privat ägande och starka marknadsinslag.

Efter Deng Xiaopings »resa söderut« 1992 stod det definitivt klart att den nya politiken låg fast. Omvärlden bländades av den snabba ekonomiska utvecklingen och västerländska företag flockades i Kina för att få del av de nya vinsterna.

Samtidigt har utvecklingen i Kina pulveriserat en liberal tes, nämligen att marknadsinslag och ekonomisk tillväxt leder till demokratisering och öppenhet. Världens folkrikaste land visar tvärtom på en motsatt utveckling, där marknad och tillväxt följts av ett mer auktoritärt styre.

Statsvetarna Sven Oskarsson och Sten Widmalm skrev 2010 en bok, Myt eller verklighet?, där de undersöker det empiriska sambandet mellan ekonomisk utveckling och demokrati. Deras slutsats är att det existerar ett samband, men under förutsättning att den ökande materiella välfärden fördelas någorlunda jämlikt inom befolkningen.

De accelererande ekonomiska klyftorna i Kina kan vara en förklaring till varför den ökade välfärden i Kina inte har stärkt demokratin.

Ökad ojämlikhet på hemmaplan riskerar att underminera demokratin och ge auktoritära krafter vind i seglen, däribland Kina.

Frågan är bara hur kopplingen ser ut mellan välstånd och demokrati. Är det demokratin som underlättar materiell omfördelning och jämlikhet? Eller är det en jämlik fördelning som skapar möjligheter för en fungerande demokrati? Det troliga svaret är att sambanden går i båda riktningarna.

Västvärlden och Sverige behandlar Kina annorlunda jämfört med andra diktaturer. Förklaringen är enkel: vi är starkt ekonomiskt beroende av Kina. Svenska och utländska företag har etablerat sig i Kina.

En stor del av de kinesiska arbetstagare som jobbar inom exportsektorn är anställda vid ett utländskt företag. Billiga varor från Kina har bidragit till att hålla ner priset på konsumtionsvaror, som kläder och elektronik. Det ekonomiska beroendet av Kina kommer knappast att minska. Istället ser vi en global ekonomisk maktförskjutning, från Nordamerika och Europa, till Ostasien och regionen runt Persiska viken.

En sanning vi inte kommer undan är denna: På sikt är överlevnaden av det demokratiska projektet beroende av Europas ekonomiska utveckling. Euroskleros och ökad ojämlikhet på hemmaplan riskerar att underminera demokratin och ge auktoritära krafter vind i seglen, däribland Kina.

Läs också Silvia Kakembos ledare om Kina, Tre ekonomiska skäl emot den kinesiska modellen