Frågan om invandringen var det som avgjorde brexit-omröstningen. EU-projektet behöver nu omdefinieras.
En politisk jordbävning. Ett historiskt beslut. Varken mer eller mindre. Storbritannien lämnar EU. Så långt är allt glasklart. Men konsekvenserna är synnerligen svåra att förutsäga.
På kort sikt kommer vi att se ekonomisk och politisk turbulens. På längre sikt kan den politiska kartan i Europa ritas om och EU-projektet omdefinieras. Inte bara för att EU:s gräns flyttas till andra stranden av Engelska kanalen.
På tisdag den 28 juni åker David Cameron till Europeiska rådets möte i Bryssel. Högst upp på dagordningen stod redan tidigare folkomröstningen. För nu väntar en komplicerad skilsmässoprocess. Cameron själv har spelat ett högt politiskt spel och förlorat. Han har uppenbarligen en dragning till politisk risk. Han lovade skottarna folkomröstning. Den vann han med liten marginal. Han vann överraskande parlamentsvalet och fick en egen majoritet förra året bland annat på löftet om en folkomröstning om EU. Nu vet vi resultatet.
Som en konsekvens är det troligt att också den brittiska unionen bryts upp, att Skottland blir ett självständigt land och går med i EU. Sinn Fein talade i natt om en folkomröstning även i Nordirland om en sammanslagning med Irland. Cameron lär gå till historien som politikern som gjorde Storbritannien till Little Britain. Och agerade så att landet – eller det som är kvar av landet – lämnar EU. Det tog inte heller många minuter innan han meddelande att han avgår i oktober i samband med Torys årliga partikonferens. Maktskifte stundar i Westminster. Camerons försök att närma sig mitten i brittisk politik har havererat. Nu tar förmodligen den högerorienterade Europanegativa falangen över det konservativa partiet.
Bakom folkomröstningen ligger en underliggande konflikt mellan å ena sidan nationalstaternas institutioner och å andra sidan behovet av övernationellt samarbete. Denna friktion präglar debatten i hela EU för närvarande. Vi är allt mer beroende av varandra. I Europa ligger också de historiska erfarenheterna från förra seklets förödande världskrig nära. I sitt avskedstal till Europaparlamentet 1995 sa François Mitterand: »Le nationalisme: c’est la guerre«. Till detta kommer att den ekonomiska globaliseringen ökar behovet av samarbete och solidaritet över gränserna. I varje fall om vi ska kunna se till livschanserna och välståndet kommer alla till del.
Britterna har fått för sig att de betalar för mycket till EU trots att de har rabatt på medlemsavgiften. Dessutom bygger den brittiska självförståelsen på att det egna parlamentet och andra nationella institutioner är demokratins grundbultar. Landet har ingen fallenhet för federalistiska visioner och ogillar internationell rätt och konventioner som balanserar nationella beslut.
Men den avgörande faktorn bakom att Storbritannien nu lämnar EU är invandringsfrågan som under lång tid dominerat den politiska debatten. Frågan gäller i första hand inte flyktinginvandring från Mellanöstern eller Nordafrika. Få flyktingar kommer in i landet eftersom Storbritannien inte är med i Schengensamarbetet. Däremot har den fria rörligheten för EU-medborgare lett en omfattande inflyttning av migranter från resten av unionen. Detta uppfattats av många som ett stort hot mot jobb och välfärd. I sak felaktigt och missvisande. Men politik handlar inte alltid om fakta. Invandringsdebatten är också förklaringen till att UKIP väljarstöd växte så snabbt. Vilket var den utlösande faktorn bakom folkomröstningen. UKIP:s Nigel Farage hade hunnit med tre triumfatoriska segertal redan innan frukost morgonen efter omröstningen.
Sedan kom finanskraschen 2008 och de stora nedskärningarna i välfärden som drabbat breda medborgargrupper och särskilt landets fattigare regioner. Medierna och väljarna har skyllt på EU och polska rörmokare snarare än landets egna politiker. Kriser ökar efterfrågan på syndabockar.
Nationella beslut har gjort Storbritannien till ett slags nyliberal modell. Inte minst beträffande arbetsmarknaden som är synnerligen avreglerad. Det är lätt att få ett jobb. Men också lätt att förlora jobbet. Fackföreningarna har marginaliserats. Landet har en stor låglönesektor – vad som i den svenska debatten kallas för »låga trösklar«. Den som förespråkar den här typen av lösningar som generell metod att hantera invandringens utmaningar borde göra ett studiebesök på de brittiska öarna. Framför allt visar den brittiska erfarenheten att landets vägval uppenbarligen inte är ett bra sätt att vaccinera mot främlingsfientlighet.
Storbritannien har blivit ett USA i Europa. Möjligheternas land. Många behärskar språket. Det är landet för hårt arbete. Inte sällan till mycket låga löner. Men landet erbjuder i varje fall jobb. Genom »jobbskatteavdrag« (det var britterna och amerikanerna som kom på den där idén) betalar de med låga löner inte så mycket skatt. Många britter tror därför att invandrarna jobbar utan att bidra men snyltar på välfärden.
Nyligen skrev Wolfgang Münchau i Financial Times att de västliga demokratiernas oförmåga att hantera globaliseringen är huvudskälet till att väljarna vänder de etablerade partierna och institutionerna ryggen. Stora löntagargrupper har under ett par decennier upplevt stagnerade eller sjunkande reallöner. Allt fler upplever framtiden som hotfull och att deras ekonomiska trygghet är osäker.
Såväl nationalstaterna som EU har härvidlag i grunden misslyckats. Det går inte att backa tillbaka till den nationella självtillräckligheten. Men att tro att EU kan rusa vidare i federalistisk riktning när unionen nu blir av med sin anglosaxiska bråkstake vore ett gigantiskt historiskt misstag som kan hota hela EU-projektet. Inte minst för att den sakliga – och osakliga – kritiken mot EUs nuvarande funktionssätt finns i alla medlemsländer. Även i flera av de sex ursprungsländerna.
EU behöver gå tillbaka till ritbordet och hitta en fungerande balanspunkt mellan nationalstaterna och den Europeiska unionens roll och uppgifter. Det kommer att ske utan Storbritannien. Eller rättare sagt utan Little Britain.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
