Att som Kristina Hultman tillskriva feminismen ett ansvar för att behålla rådande ordning är enligt vår uppfattning att lägga ribban alltför lågt. Det skriver forskarna Sara Edenheim och Malin Rönnblom.
Utifrån den nyligen utkomna antologin ”Det heter feminism. 20 anspråksfulla förslag för att förändra världen” (redaktörer Maud Eduards, Maria Jansson, Maria Wendt och Cecilia Åse) menar Kristina Hultman i en artikel i Dagens Nyheter (9/10) att feminismen har gett upp sitt ansvar för en reformistisk jämställdhetspolitik. Det är tråkigt att Hultman väljer att läsa visionära förslag om förändring som en omöjlig väg för nya former för politiskt handlande. Därmed hamnar hon i en position där hon accepterar världen som den är, snarare än öppnar för nya möjligheter att förändra den.
Vi började vår text med att konstatera det som Hultman själv påpekade: ”aldrig tidigare har så stora resurser satsats för att jämställdhetsintegrera politiken”. Men vi konstaterade även det som Hultman glömde: att vi inte blir mer jämställda för det. En högst intressant paradox som självfallet måste undersökas.
Att feminismen enligt Hultman har ”vänt jämställdhetsfrågan ryggen” bara för att få känna sig ”avant-garde” är nog att överdriva – vi är i första hand kritiska mot jämställdhetspolitiken för att den inte fungerar. Att vi lyfter fram hur Eva Moberg medvetet valde begreppet jämställdhet framför jämlikhet på 60-talet handlade om att visa att begreppet inte var en självklarhet, men även att valet kan ses som sprunget ur en rädsla för könsöverskridande.
Men vi påpekar också i vår text att det förmodligen även berodde på strategiska skäl. En strategi som dock i dag har visat sig mindre effektiv, bland annat för att den gett upphov till en politik där ”heterosexuella, vita medelklassmän” blir den norm mot vilken vi alla ska mätas. Framför allt är vårt huvudbudskap att jämställdhetspolitiken alltför lätt lånar sig till en rättighetsdiskurs där de som kan kräva sina rättigheter premieras, medan de som inte tillhör en tydligt utdefinierad grupp (utan kanske flera eller ingen) riskerar att förbli förbigångna.
En rättvisepolitik, menar vi, skulle utgå från behov snarare än rättigheter och på så sätt inte fastna i identitetspolitikens fällor.
I dagens avpolitiserade politik där marknadens principer inte bara råder över ekonomin utan även har gjort insteg på den politiska arenan menar vi att en feministisk politik måste våga lämna upptrampade spår och på ett tydligare sätt ifrågasätta grundläggande och ofta förgivettagna föreställningar om hur samhället ska vara ordnat. Om det är något som inte kräver ”krångliga, utslätande förhandlingar med majoritetssamhället”, vilket Hultman menar att vi vill undvika, är det mainstreaming av jämställdhet: alla är för och ingen är emot.
Detta beror på att samhällskritiska frågor i dag kan avpolitiseras genom att tömmas på maktkritiskt innehåll och fyllas med utvärderingar och vaga hänvisningar till de mänskliga rättigheterna. Vi hoppas att vårt antologibidrag ska bidra till motsatsen, till en ökad politisering av de frågor som alltjämt präglar vårt samhälle men som inkorporerats till osynlighet i etablerade former för vad som kan sägas och tänkas när det gäller politisk förändring.
Att som Hultman tillskriva feminismen ett ansvar för att behålla rådande ordning är enligt vår uppfattning att lägga ribban alltför lågt. För att citera ett feministiskt motto från våra så kallade ”mödrars” tid: ”Kvinnor som strävar efter att vara jämställda med män, saknar ambition.” Om vi inte får visa vår ambition ens i en bok med titeln ”20 anspråksfulla förslag för att förändra världen” var tänker sig då Hultman att denna ambition ska ta vägen?
Sara Edenheim, fil dr historia och forskare på Umeå centrum för genusstudier
Malin Rönnblom, docent i statsvetenskap och forskare på Umeå centrum för genusstudier
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
