Den senare tidens islossning mellan USA och Kuba visar vad som blir möjligt när dialog ersätter konfrontation. USA bör ta samma väg i Venezuela-konflikten, skriver ledamöterna Aminen Kakabaveh (V), Valter Mutt, Jan Lindholm och Marco Venegas (MP).
Den 9 mars förklarade president Obama att Venezuela utgör ”ett osedvanligt och utomordentligt hot mot USA:s nationella säkerhet”.
Sådana uttalanden har ofta föregått USA:s militära aktioner, som till exempel Irakkriget 2003 och interventionen i Panama 1989. Inte att förglömma de CIA-stödda kupperna mot folkvalda regeringar i Chile 1973, Indonesien 1965, Guatemala 1954 och Iran 1953
Venezuela är befolkningsmässigt tio gånger mindre än USA och vad gäller militär slagkraft spelar länderna i skilda divisioner. Den nordamerikanska jätten står för nästan hälften av världens samlade militärutgifter. Venezuela ”hotar” förmodligen USA i samma utsträckning som Luxemburg utgör ett säkerhetshot mot Sverige.
Sedan historiens morgon har stormakter påstått sig vara hotade av små länder i sin närhet och med dessa ”hot” som förevändning strävat efter att ytterligare utvidga sin intressesfär.
FN-stadgan ger emellertid inte utrymme för stormakter att hålla sig med ”bakgårdar” där de kan styra och ställa efter eget behag. Och inte heller USA:s konstitution ger något sådant utrymme, följdriktigt nog med tanke på att grundlagsfäderna stod i spetsen för ett anti-imperialistiskt befrielsekrig.
Den sydamerikanska unionen UNASUR, de latinamerikanska och karibiska ländernas gemenskap CELAC och de amerikanska staternas organisation OAS tar alla avstånd från Vita husets agerande och uppmanar Obama-administrationen att istället inleda en dialog med Venezuela. UNASUR framhåller respekt för nationernas självbestämmande som grundförutsättning för en fredlig och demokratisk utveckling i regionen.
Latinamerika har de senaste 20 åren visat att demokrati och respekt för mänskliga rättigheter uppnås och förstärks med fredliga medel och i dialog. Fred i El Salvador och Guatemala, för att nämna ett par exempel, uppnåddes tack vare att två oförsonliga parter valde förhandlingsbordet istället för fortsatt konflikt. Fredssamtalen i Havanna mellan Colombias regering och FARC-gerillan är det senaste exemplet på att Latinamerika vill och kan lösa sina konflikter genom dialog.
Den senaste tidens utveckling i Venezuela ger anledning till oro. Det är avgörande att rättsstaten inte försvagas och att omvärlden stödjer en aktiv dialog i Venezuela kring respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska principer; uppmuntran till väpnat uppror riskerar, däremot, att destabilisera hela regionen och undergräva de trevande framstegen i fredsprocessen i Colombia samt äventyra många års demokratiarbete i regionen där även Sverige varit delaktigt.
De pågående konflikterna och krigen i Mellanöstern med hundratusentals dödade, miljoner flyktingar och sönderfallande stater åskådliggör med förfärande tydlighet vart militär intervention utifrån kan leda. Ingen i Latinamerika vill tillbaka till de mörka 1970- och 80-talen med militärkupper, invasioner och krig.
Sverige bör i FN och i andra internationella fora uppmana USA att stödja den UNASUR-ledda dialogen i Venezuela mellan regeringen och oppositionen. Islossningen under senare tid mellan USA och Kuba visar vad som blir möjligt när dialog ersätter konfrontation.
Amineh Kakabaveh, riksdagsledamot (V)
Jan Lindholm, riksdagsledamot (MP)
Valter Mutt, riksdagsledamot (MP)
Marco Venegas, riksdagsledamot (MP)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
